KORRESPONDENS. Stockholm d. 5:te Dec. Alltsedan mitt sista har här egentligen ingenting af vigt passerat; ty såsom nagot vigligt kan man väl ej betrakta en pompös ordensdag. med en skock ordens-utnämningar. samt afskedandet at en direktör för de Kongl. Spektaklerna. hvilken redan i några år innebaft öfverpustdivektörs-tjensten och hvilken man saledes redan trodde längesedan skulle lemnat den förra platsen, som han dessutom icke lärer varit väl egnad att förestå. Det säges väl, att i denna veckas konseljer tulltaxan är under föredragning, och det vore väl på tiden för att få ossemligt känna denna för handeln så vigtiga handling, på hvilken till stor del redan nästa ärs handelsföretag måste grundas; men om ock så är, gar det väl på det vanliga viset, att i sinansdepartementet blott finnes ett enda exemplar af akten. som icke utskrifves till tryckning, utan i original lemnas till Herrar Nordstedt av tryckas i Förfatlningssamlingen, med hvilken man just icke skyndar. Äfven denna gang torde det således blifva svårt för mig, att, så snart jag önskade, för Handelstidningens och allmänhetens gemensamma gagn, kunna lemna del af de beslutade förändringarne. Jag skall dock försöka, emedan Tryckfrihetsförordningen berättigar att få i departementet taga del af Regeringsbesluten, genast efter afgörandet, och det derföre synes vara en osörlällig, till sjelfsvåld gränsande beqvämlighet i embetsverken, att icke behålla orginalakter hos sig, tillgängliga för offentligheten, samt utskrifva enskilda exemplar för tryckningen af förordningarne. Men om embetsverkens utgående diarier innnehålla föga eller inga nyheter, och således vitina om ett behagligt stillestånd i statslifvet, så råder äfven i denna tid nästan ett lika qvalmigt lugn i det medborgerligt oslentliga lifvet. Reformvännerne hafva väl varit tillsamman, och pluraliteten har insett nödvändigheten att söka från landsorterna uppkalla opinions-yttringar för reformsakens pålrifvande genom en arma riksdag: men skall man sluta af en del utaf landsortspressens sätt att bedöma den frågan, lärer den icke uppfattas i orterna så, som vi här se den. Här anses det klart, attintet säkrare medel finnes att besegra de konservatives motstånd, än att förmå regeringen till att genom täta, för att ej säga stående riksdagar låta stånds-författningen blotta hela sitt elände, och således bringa hvarje fosterlandssinnad man till att ifra för reformen. Men denna enkla utväg, den naturliga slutsatsen, att ingenting annat kan bidraga kraftigare till ett slut på oefterrättlighetstillståndet, än regeringens och allmänna tänkesättets gemensamma, stundliga, inverkan på ståndspersonalen — allt detta synes undgå mångas uppmärksamhet. och Östgötha Correspondenten. Jönköpingsbladet, m. fl. landsortstidningar, som i denna sak förhastat sig med en verklig oförklarlig enfald, hafva på det sättet understödt Åftonpostens gråaktiga fruktan för all agitation, samt förledt Dagligt Allehanda att tro på opinionens motsträfvighet. Det är dock troligt, att denna opinion kommer att snart förä Man behöfver ej mycket förutseende för alt finna, att tidens skyndande håndelser göra behofvet af sanna folkombud så känbart, att både styrelse och folk skola nödgas arbeta på en organisation för detta ändamäl — och då finner man lätt, att enda lagliga utvägen mäste försökas, intill dess alla öfvertygat sig om dess otillräcklighet, och således det allmännas väl icke blott gör till en nödvändighet, utan till en verklig samhällsdygd, att låta Regeringens och Folkets 7 1 1 14 — — 2— a KT I Imedlertid är det nox troligt, att saken kommer för en liten tid att lida af detta enfaldiga snack om kostnader. ledsnad. hopplöshet, o. S. v. Vi äro att beklaga här i landet, i det osscendet, att så mänga af dem, som föra offentlig talan, äro så föga inne i vara invecklade samlällsförhällanden. utan bedöma sakerna utur alltför småaktig syupunkt, för att icke tala om, att de ofta i de vigtigaste allnnäinna frågor låta hänföra sia af enskilla animositeter. Det vissa är, att skulle vi icke redan nästa år kunna tvinga regeringen att afstå från sitt representativa misch-masch. och framstå för ett ärligt, enkelt och sannt solkombudsmannaskap, gå vi säkerligen en framtid till mötes, som kommer att blifva ganska bekymmersam och betänklig. Vär inre ställning ar så pass lös och splittrad, att en sammanhällning nog behöfves; men den kan aldrig vinnas, utan en redligen genomförd representations-reform. Jag kallade det hvilande representationsförslaget ett misch-masch. och tror mig kunna försvara det. Ju mera man granskar det, skall man finna, att det är ett uppkok på flera slags, dels annorstädes redan begagnade, men då ock enkelt begagnade valoch representationsformer, dels af projektmakare föreslagna, men ingenstädes välkomnade förslag. Det är bekant, att en del af dess brister redan blottades i reformsällskapet sistl. sommar, och att i anledning deraf en författare i Stockholms Dagblad? lofvade att medelst statistiska uppgifter bevisa förslagets förträfflighet. Men dessa bevisande uppgifter hafva uteblifvit — och uteblifva troligen för alltid. Deremot har en början skett i en brochyr (författad af Fr. Sjöberg) och i Najadem, att granska förslaget, och troligen komma flera dylika granskningar att företagas. De skola säkert rättfärdiga mitt yttrande. Icke utan stort interesse har man här erhållit underrättelse, att danska regeringen genomfört en grundligare reform inom förvaltningen, sammanfört den under ministerdepartementen och afskatffat kollegial-omgångarne, m. m. Vi, som icke hafva sådana bekymmer för vår sjelfständighet, som snart i 40 år haft regeringens löften om en förvaltningsreform, som t. o. m. hafva förslag dertill färdiga, och som så väl behöfde att få saken afslutad, ri vänte förgäfves. IIOS oSS öder man deremot bort statens medel på presidentplatser, som icke behöfvas, och slösar med folkets tid och pengar för onödiga omvägar i nästan alla frågor, som höra till administrationen, ordningen och allmänna hushållningen. Hvad som börjar väcka icke liten förvåning är förhållandet med öfverståthallare-platsen. Ännu höres ingenting om dess tillsättande. Det bar väl berättats, att personer blilvit tillfrågade — och tidningar hafva tillochmed uppgifvit ett och annat konservatismens praktexemplar såsom erbjudna platsen; men ingen har velat åtaga sig den. — Det ser ut, som om man slutligen skulle tvingas att låta polisen slå an på gathörnen en uppmuntran att söka densamma. Vore det ej lämpligt att lemna den åt br ron Haronansdorff sjelf? Man vunne då att låta honom akta sig sjelf för de utbrott af missnöje, som i sednare tider gjort denna plats så utsatt för högt missnöje och den dystre justitiesombudsmannens kiagoposter. Hvem vet om man ej tillochmed på aet sättet kunde, äfven här, komma till lyckan af ett pelägringstillständ. Men är Sveriges hufvudstad icke ännu utsatt för sådant, så är den åtminstone nära nog lika mycket afstängd ifrän kontinenten, som dennas i belägringstillständ förklarade stora hufvudstäder, ty posterna äro sena och att un för tiden ett rara Cl äalla man vaål tra pass interessen i Europas tilldragelser, som Sveriges, nöjer sig med att en gång på fyra dagar få underrättelser från grannländerna? I sanning, det vore vigtigare att byta om postdirektör, än theater-direktör! s oc UTRIKES NYHETER. ITALIEN. FFCYOHm F.ONen Hom, Rossi, som nyligen blef mördad i Rom, föddes 1787 i Carrara, blef 1809 professor i lagfarenheten vid universitetet i Bologna, men måste 1815 lemna Italien på grund af sitt förhallande till Murat. Ilan kom ull Genf, blef schweitzisk medborgare och professor i sistnämnde stad. hvilken befattning han innehade i nära 20 år. Han utkastade planen till en förbundsförfattuing för Schweitz, hvilken nu delvis gått igenom. Guizot förmådde Rossi att bege sig till Paris. Der blef han professor vid universitetet och sedan pär, och han var en läng tid Lud-vig Philips förtrogne. Han kom slutligen tillbaka till sitt fädernesland, då han blef fransk gesandt i Rom. Ilan bidrog icke litet till Pius IX:s val till påfve, men blef snart opopulär, då han måste handhafva Ludvig Philips politik i Italien. Efter Februari-revolutionen stannade han som privat person quar i Rom. Palven insåg, att han kunde begagna en man som Rossi. hvilken med djupa politiska kunskaper förenade en sällspord skarpsinnighet och klarhet, en stor energi och kallblodighet. Efter åtskilliga hvälfningar och vexlingar blef han utnämnd till premierminister. Han grep verket an med mycken energi. Han var i verkligheten på en gång inrikes-, justitsoch finansminister. Sitt hufvudsyftemål uppgaf ban vara att skapa säkerhet, ordning och välmåga; han yttrade kort före sin död: Min uppgist är att försvara påfven; man skall icke nå honom utan öfver mitt lik Han blef sannspådd. Till sin olycka var han allt för tryag Då han väntade ett utbrott, mönstrade han offentligt, till nationalgardets harm och förargelse. hvilket sjelft menade sig kunna värna säkerheten, de trupper, på hvilka ban litade och som dock sveko honom i det afgörande ögonblicket. Han yttrade ofta helt öppet, att han skulle kukva den revolutionära andan, hvarigenom väcktes stor förbittring. Den dag han blef mördad begaf han sig, ehuru varnad för faran, endast åtföljd af en betjent, till dep. kammaren. Efter mordet höll dep. kammaren ganska trankilt sitt möte som om alls ingenting hade passerat. Flere af de främmande diplomaterne lemnade straxt salen. Det stannade icke vid denna upprörande likgiltighet från folkombudens sida. Om aftonen den 15 Nov. drogo talrika skaror genom Roms gator och ropade: Välsignad vare den hand, hvilken förde den dolk, som gaf Rossi bancsåret. Den 16 begåfvo sig militärer, nationalgardister och en stor folkmassa jemte en deputation från dep. kammaren till påsliga palatset, och fordrade: 1) Proklamerandet af Italienska nationaliteten; 2) sammankallandet af en konstituerande församling: 3) krigsrustningar; 4) antagandet af den radikale Mamianis program, och en ministör med samme Flanliant i spetsen. Päfven kuude icke göra stort motstånd. Han hade hos sig blott cirka 50 schweitzare och några få enskilta andra militärer, som förblifvit trogna. beputationen fick företräde hos hans helighet, som lofvade en minister med Galetti i spetsen; men dermed var folket icke tillfreds. Olyckligtvis lossades från Schweitzarnes sida ett par skott. Detta gaf signal till nya menniskomassors ankomst; alla klasser voro nu representerade. Man hade tillochmed rigtat en kanon mot palatset och byggt barrikader. Liklidiat hade en slags folkregering bildat sig på kafkehuset del bell arti med Slerbini (på hvil