de fast beslutit att blifva en rättskasrens man och derigenom försona mig med Gud, och måhända en sång mötas af din förlatelse i en annan verld; uppläckten af mitt brott skulle hafva öfverändakastat alla mina beslut. Nu harjag intet vidare att tillägga. — — Ack! måtte Gud en gång förlåta oss alla så, som jag förlåter dig! utropade Edvard; kom kapten Jensen! låtom oss i glömskans sköte begrafva det förflutnas smärtsamma minnen; och du Nanny, — räck äfven du handen till vår g mensamme vän och detag i vår glädje! Det är rätt mina vänner! Nu tycker jag om er; men det är sent och en liten the-supee skall kanske stadsa era goda beslut; jag för min del känner sugande appetit, sade M:r Elworth. Alla vandrade ut i matsalen och man intog sin snp på stående fot. Edvard närmade sig Nanny sägande: Jag har en liten upplysning att begära af dig: Huru kommo dina föräldrar till Sverige, och huru kan du vara M:rs Elworths systerdotter ? Derom kan jag också upplysa dig, men jag vet icke om jag hinner nu, ty berät elsen blir lång. Åh jo, goda Nanny! efter du icke vill supera, och icke heller jag, så passar det förträffligt. Nå så kom, så sätta vi oss der i hörnet: se så! var nu uppmärksam: Min morfar var en fattig afskedad militär. som endast lefde på sin pension; han hade 2ue döttrar att försörja. min moder och M:rs Elworth. I hans granskap lefde en baronet, en gammal man, stolt öfver sina urgamla anor och med en temmeligen betydlig förmögenhet. Han egde ett enda barn, en son, på hvilken han hopade all den ömhet hvaraf hans andryga själ var mägtig. Hans största bekymmer var, att denne son alldeles icke tycktes sälta så högt värde på sitt stamträd,som fadren önskade. Modren, ehuru äfven af hög börd, var ej heller känslig för dessa företräden, hvarföre sonen mera slöt sig till henne än till fadren. Under sina jagter hade den unge eldige mannen ofta selt min mor, och en tärande låga tändes i bådas bröst. Smäningom mognade hos dem beslutet att förena sina öden. Val insåg min far omöjligheten alt vinna sin stolte faders samtycke till denna förening, dock vågade han en storm på hans hjerta, hulken misslyckades på ett förskräckligt sätt. I yttersta raseri hotade han att göra sonen arflös, ja, att förbanna honom, om han mer tänkte på en såcan mesalliance; derpå visade han honom på dörren, och aldrig vågade han vidare tala härom med fadren. Under förtviflade strider sökte min far att qväfva den eld, som tärde honom, men ju mer han kämpade, desto starkare uppblossade lågan och hotade att spränga hans bröst. Modren. som med djup smärta såg sonens aftynande och kände orsaken dertill, vågade ej heller fälla en förbön för honom, ty bäronelten var verkligen herre i silt hus, som så mången äkta man tror sig vara. Min morfar, som ej heller ville aw hans barn skulle blifva orsak till en annans olycka, och sprida sorg i en annan familj, stängde sin dörr för min fars besök. Då förklarade han för sin mor: Min stolte far må säga hvad han vill; antingen har han snart mgen son eller mäste jag ega Mary; jag uthärdar ej längre dessa plägor. Heldre än alt se sin son långsamt aftyna, beslöt hon all söka öfvertala sin man; men förgäfves voro alla hennes ord, de föllo som vatr endroppar på en brant klippa. Då vände hon sig till min morfader, föreställde honom att han ej för en andryg gubbes nycker borde i grund förstöra tvenne menmiskors lycka; upplyste honom att sonens mödernearf vore fullt tillräckligt för ett sorgfritt ehuru tarlligt lif, och fö respeglade honom hoppet att baronettens hjerta väl en gång skulle upptina, när han erfor sonens fasta beslutsamhet. Då gaf min morfader vika, och de unga sågo hvarandra, som förr. Kort derefter dog baronetten, och då testamente öppuades, befanns, att han också blifvit sitt beslut trogen i sista stund, ty underskriften var gjord dagen före hans död. Det hette deri att om hans sor fortfore 1 sill beslut att gifta sig under sin bord, skul le hela hans förmögenhet genast efter hans död re. aliseras och utde as enligt en mängd af förordnan den, det ena besynnerligare än det andra; och tilli ka förklarade han, att som hans hustru motarbeta honom i anseende till sonens giftermalsplaner. Så kunde hon försörja bäde sig jels och sina skydds: lingar med sin egen förmögenhet. M n far, förtviflad öfver baronettens hårdhet mo modren, såg nu ingen utväg att blifva förenad mec den han älskade. Icke ville han blottställa henne fö! ett lif fullt af armod och brist, och lika litet ville han, att modren på älderdomen skulle sakna de njutningar, hvarvid hon sedan barndomen varit van Men moderskärleken segrade äfven sonens betänk ligheter. Det var hennes älsklingsplan att förena d begge unga, och slutligen kom man öfverens att ho! skulle lemna hälften af min fars mödernearf till ho nom, men behålla den andra hälften för egen räk ning, och efter bröllopet skulle de nygifta under mi mors namn Forster öfverslytta till Sverige, för at der med den i England ringa förmögenheten kunn njuta ett någorlunda sorgfritt lif. Ödet hade docl annorlunda b slutit; Fadrens förbannelse hvilade sä kert ännu ofver sonen, ty vid svenska kusten led de skeppsbrott, och för orade största delen af sin e gendom. För det öfriga köpte de sig vid ankomstet den lilla landtegendom, der vi så ofta i oskyldig 0 kunnighet sprungit omkring. Som min far icke vill oroa min mor med underättelsen om denna olycka anade hon ingenting, under det han, oaktadt ett ar betsamt lif, ofta blef nödsakad att sätta sig i skuld Då efter några års förlopp min mor dog och kredi torerne med stränghet återfordrade sina penningar då tvang honom nöden att derom underrätta mo dren. (Forts.)