Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 december 1848, sida 2

De saderoch moderkääge ). Svenskt original. Slutligen uppsteg M:r Elworth, närmade sig Edvard och Nanny, tog deras hander och sade: Mina barn! låt mig kalla er så; J njuten nu lifvets högsta lycka; tänken noga efter! finnes väl någon, som har orsak att beklaga sig öfver eder, eller är det någon af eder, som för lidna oförrätter bär hatets och oförsonlighetens känsla i sitt bröst? Det är i synnerhet till dig Edvard, jag vänder mig med denna fråga: svara mig, som om den högste domaren frågade dig! Förundrad öfver detta afbrott i sin sällhet, svarade han: Ingen vet jag, som har skäl att beklaga sig öfver mig, och om äfven jag hade orsak att hata nägon, så vore det nu mera omöjligt för mig. Detta är icke nog, du måste icke allenast upphöra att hata, du måste förlåta honom, ja, ännu mer, du måste med honom knyta ett fast vänskapsband. Du ser förundrad på mig; — så vet då, att din barndomsfiende, Herrman har blifvit en rättskaffens man, som djupt ångrat sitt brott, och som nu vunnit ett slags rättighet till din förlåtelse och vänskap; ty det var han, som nyligen räddade ditt lif, som förde dig hit, och således är egentliga orsaken till din närvarande lYycka och nu, i detta ögonblick väntär försoning ej endast från dina läppar, utan äfven af dilt hjerta. ÅÅck! min andre Far! skulle ett barndomsösverdåd blifva orsak till ett helt lifs hat? jag har för länge sedan förlåtit honom i mitt hjerta, och i åratal längtat att öfverlyga honom derom. För mig till honom, jag besvär eder derom. Vänta! sade M:r Elworth och vände sig för att sjelf hemta Herrman, men redan lago de unge männen i hvarandras armar. Förlåtelse! bad Herrman. ) Forts. från N:o 262