Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 december 1848, sida 2

till Hull, jag skref i början många bref till er, på hvilka jag aldrig fick något svar, emedan de efter er egen utsago aldrig kommit er tillhanda, och hvartill orsaken troligen alltid skall blifva för mig en gåta. Emellertid trodde jag er vara död och upphörde att skrifva, till dess Försynen återförde er i mina armar Vid dessa ord bleknade Herrman synbart, han närmade sig till Edvard och sade: Återtag den vänskap, du så ädelmodigt skänkt mig, jag är den icke värdig, ännu är jag icke straffad nog Ålla sågo förvanade på honom. Ni tycks förundra er öfver mitt beteende, men hör mig. Emedan morbror Jensen hade beslutit att bosätta sig här i Hull, trodde han sig göra min mor och mig en stor tjenst, då han utverkade M:r Elworths samtycke alt mottaga mig och bilda mig till en nyttig medborgare i samhället, hvarunder han älven sjelf emellanat kunde hafva uppsigt öfver mitt uppförande, Jag tackar Gud, som ingaf honom detta beslut; och min ädle principals omsorger för milt väl, kan jag aldriz återgälda. Morbror Jensen återvände genast till Sverige, dels för att utverka min moders samtycke till denna plan, dels för att återlemna sitt fartyg och i en hast ordna sina affärer derstädes. berpå återkom han hit och började då genast anyo sina resor mellan Hull och Franska, Tyska eller Holländska hamnar. Alla bref till honom som under dessa resor anlände mottogos efter öfverenskommelse på M:r Eiworths kontor, och af fruktan alt milt brott skulle blifva upptäckt, i händelse Edvard blifvit räddad, hvilket jag likväl aldrig ansåg möjligt, uppbrände jag, för att vara fullkomligt säker, hvarje bref från Sverige, adresseradt till honom. Se der orsaken hvarföre intet svar kunde ankomma på dina bref Edvard. — Är jag nu värd din vänskap? kan du, kan morbror nu räcka mig handen till försoning, då ären J mer än menniskor. Må jag blott få tillägga några ord till mitt försvar: Jag ha