Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 november 1848, sida 1

ing med hvarandra — finner man först spåin hos nationen af en tillvexande upplysning hb stigande välmåga. Sammanlefnaden af on större folkmängden på ex punkt gifver en flig och närande väckelse, såväl åt snillet, om åt den menskliga arbetsverksamheten. En tor konsumtion framkallar produktion, härinar och industri, hvilket återigen hopar förmöenheten, som i sin ordning uppmuntrar veenskaperna, konsterna och den högre indutriella verksamheten. Skillnaden i förmögenvetsvilkor, samhällsställning och sysselsättninvar eggar hvar och en att draga den störla fördel af sin skicklighet och sina kunkaper, och på detta sätt blifva städerna iksom härdar för verksamheten, talangen och vetenskaperna, från hvilka sedan bildningen sprider sig ibland nationen. Men utan riklig illgång på lifsmedel, utan stor åkerbruksproduktion och ymniga skördar, kan ej denna större stadsbefolkning i längden ega bestånd. Första vilkoret för en sådan befolkningens koncentrering och stigande kultur är således jordens fruktbarhet och åkerbrukets afkastning, och der, hvarest tillgången på lifsmedel är knapp, hvarest ofruktbar eller ouppodlad jord tvingar befolkningen att lefva strödd och vidt åtskild, kan aldrig kulturen blomstra och frodas. Huru fruktbar jorden än är, huru högt åkerbruket än drifves, så är detta likvisst ej 209 för att lifgifva och bibehålla en nations kultur; det fordras äfven något annat dertill i andra rummet. Ty, vore det ej sålunda, så skulle den menskliga civilisationen hafva forifarit att utveckla sig. och. företrädesvis irifvas der i de varma länderna, hvarest den först synes hafva uppkommit. De bevattnade trakterna i dessa delar af jorden hafva en ojemförlig fruktbarhet; ingenstädes är vegetationen kraftigare; ingenstädes askastar åkern i så rikt mått öfverflödiga och så tätt på hvarandra följande skördar. Nilens och Eufrates stränder, Indiens och Kinas dalar voro redan i äldsta tider betäckte med stora och rika städer, hvarest till en viss grad det menskliga snillet och en högre kultur utbildade sig. Utvecklingen, till en början så snabb, så lysande och lofvande, fortgick dock ej: den upphörde, den stadnade, den bibehöll ej sin spänstighet; ty den saknade det mest lifgifvande elementet och vilkoret för alll menskligt framåtskridande: en vidsträckt och oufbruten förbindelse med främmande folk, eti beroende af andra nationer. en utvidgad handel. Forntidens ofantliga städer voro i allmänhet, liksom än i dag det östligaste Asiens beröfvade den sporre för kulturens fortskridande, som en vidsträckt och liflig usländsk handel medför. Bildningen blef i de förra, såsom den är i de sednare, missriktad, half, ensidig och endast tillhörande kaster och slägter. Nationen, på det hela inskränkt till umgänge blott med sig sjelf, till de uppfinningar och kunskaper, den sjelf gjorde och förvärfvade, stod der i sin allmännelighet okunnig, inbilsk och fördomsfull, försummande sina naturliga rikedomskällor i brist på ufsällning. Så lär historien. Men den visar ock, att kulturens stillastående och aftagande återigen upphörde, så snart en vidsträckt handel i dessa samma trakter fick tillfälle att uppstå. Palmyra, Bagdad, Alexandria se der bevisen för den utbredda handelns fördelaktiga inverkan, emot åkerbruksbildningens urstäder: Ninive, Babylon och Memphis. Egyptens roll i menniskoslägtets utvecklingshistoria bär i detta afseende, framför något annat lands, ett ovedersägligt vittnesbörd för en vidsträckt handelsgemenskaps nylla och oenmbärliohet, såväl i anseende till dess inslytande på folkets välstånd som på dess intellektuella utbildning. Jemför man det tusenåriga elände. som detta af naturen så rikt begåfvade land genomgått, då det varit utan en utbredd främmande handel, med dess ställning och befolkningens förbällanden, när en utvidgad och liflig handel, om ock för en jemförelsevis kort tid, fås tillgodogöra, hvad naturen skänkt; så inser man, att ingen stat, huru rikt den än af naturen må vara begåfvad, huru högt dess åkerbruk än må vara drifvet, och buru folkrik den än må vara, förmår, att, utan lisligt umgänge, utan liftig trafik med andra folk, höja sig till någon högre bildning: men också på samma gång, att så snart, som handeln frilt får utöfva sitt välgörande inflytande, så flöda äfven alla de rikedomskällor. naturen erbjuder, stiya och ulrekla sig äfven folkets kunskaper och civilisation. I länder. der handeln och sjöfarten få oinskränkt utöfva sitt inflytande, der åstadkomma handelsgemenskapen med främmande folk och den lilliga trafiken inom nationen i allmänhet samma resultater, som befolkningens koncentrering uti stora städer under slägtets äldsta tider frambragte: men alla de anledninger, som uti dessa städer eggade den menskliga verksamheten, uppträda då hos en sådan nation med så mycket större verkan, som den lifliga handeln jemförelsevis i högre grad underlättar och befordrar produkternas omsättning och export. Friheten att få utan hinder utbyta de öfverflödiga produkter, som nationen eger, emot sådana, som den saknar och åstundar, utvidgar och fullkomnar snabbt alla nationens arbetsföretaganden och förökar j rikt mått dess förmögenhet: Beroendet at andra folk stiger. Förbindelserna, resorn: och de ömsesidiga besöken nationerna emellan göra det lätt för individerna att tillegna sig den främmande erfarenhetens frukter. Handelsföretagen vänja folken att beräkna framtiden, och att göra afseende på mångfaldiga tillfälliga tilldragelser och f reteelser, som annars undsluppit deras uppmärksamhet; alt bemanna sig emot risker och förluster, att blifva på en gång förutseende och djerfve. Sjöferten fordrar ej allenast för sin uppkomst, utan äfven för sitt bedrifvande, en otalig mängd insigter och tvingar nationen att tillegna sig vetenskaper och kunskaper, hvilka återigen gagna i och för det fördelaktiga begannandet af alla de resurser, som naturens gifmildhet tilldelat densamma. Man finner derföre alltid, att handlande och sjöfarande nationer ej hafva åtnöjt sig blott med de fördelar, som sjelfva trafiken omedelbarligen medför. Skarpsinniga. uppsinningsrika, vinningslystna, hafva de idkat all dlen industri, som deras läge och natuiliga förhållanden tillåtit, och det har äfven vanligen varit under deras insigtsfulla verksamhet, som vid någon viss gifven tid åkerbruket, vetenskaperna och konsterna hafva uppnått sin största höjd. Uti den gamla verlden, t. ex. i Tyrus och Sidon, bidrogo ej mindre manusaldurerna. än antalet af deras skepp, till dessa städers rikedom. Abhen var lika bekant för sina arbeten i metaller och läder, för sina väfnader och sina möbler, som berömdt för sin höga civilisation och sin utbredda handel. Carthago hade arbetare och konstnärer af erkänd öfverlägsenhet. Siciliens blomstrande åkerbruk var lika mycket lockande för carthaginenserne, som dess handelstäslan var dem skadlig. I en sednare tid var det ej heller annorlunda; Arabernes högv drifna industri och konstmässiga landtbruk voro lika mycket bekanta, som deras handel och vetenskapliga utbildning. Venedig försåg hela Europa med sina konstalster och samlade skatter så väl derigenom, som genom sin sjöhandel. Po-dalena åkerbruk var i medeltiden lika namnkunnigt, som Venedigs lyx. Nederländernas konstfärdighet, åkerbruk och boskapsskötsel, Englands industri, hafva lika mycket bidragit tifl