Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 november 1848, sida 1

dAm -cc— — 18a hngde på n. tora benhang under irslade S viltsintevinna alllellt va vi ningar wilken af hoynbara J kunneder Yr mån anförenär llenast a, utan Utt de skulle ålunda Ile af naelse, verväemot ppadles pplyste ee, alt en af välfärd, liteten rättemedellräckem blott sådant säga: aldrig af lagen lag, lidankneliga lräiylig yppa ven ej vi här ide uti igsbalk betjer. som äkninga, kredit. de äro ade att ar han Han i sin räldenäförliining elck, som s dödsHvarhan är icke beor. Den sin bok, ch nogänkande lenären, 5 då att eon person utlemnadt på borgen. mentderemot alldeles icke det hufvudsakliga och: enda, som borde bevisas, nemligaen, alt: dvn man, som i egengeller arfvinges person sökes, sjelf begärt och bekommit, hvad således blifvit utborgadt. s -Årven i den händelse, att varan verkligen vär utgifven och kommit behörig man tillhanda. kan ifrågavarande berisningssäti W ganska betydliga olägenheter. Antingehtk rsalar köparen, utan att fordra qvittöd eller Å Ler han tillställa sig räkning om kKpmannen, i förra fallet, införer i sin bok den skedda försäljningen, men glömmer att vanteckna, det betalning följt (en underlåtenbet. som visserligen ej är omöjlig), så måste den, som köpt, betala varan andra gänrgen. I sednare händelsen, eller då betalining mot qvitterad räkning ertägges, kan den -handlande. hvars betjent ofta emottager penningar och. efter honom dertill lemnad rätt, skrifver den handlandes namn under qvittobrefvet, hafva förgätit i sin bok anmärka, att tbeiauile skett. Ett sådant förhållande kan å mycket snarare inträffa, som xempel ej aknas. att kåpmannens betjent behäller penningarne. och ej hos husbonden anmäler den skedia betalningen. Den qvitterade räknineen förkommer, och köparen nödgas, äfven nu. betala andra gången. Häremot kan väl jnvändas, att köparen, i den sist antagna hänsdelse. må skylla sig sjelf, som ej bevarat dvittende. Svårligen lärer dock någon kunna påstå, att den lag vore nyttig och rättvvis. som ålade allmänheten att samla arkiver raf qvittenser, på alla köp, för att fria sig från handlandes anspråk, men tilläte de sednare. ait grunda dessa blott på egna anteckningar. I anledning af dessa och flera likartade anmärkningar emot den handlande sålunda medgifna vidsträckta bevisningsrätt, bar vid nu afslutade riksmöte, efter Konungens och Ständernes beslut, ofvannämnda Kongl. förordning emanerat. De punkter, hvaruti densamma skiljer sig från de deruti upphäfde, tilldess författingen den 1 Juli nästkommande år träder i verksamhet ännu gällande lagbestämniugar, äro följande: Med godkännande af den grundsats, att, hvad parters ellgång i tvistemäl beträllar, sådan edgång bör tillatas och kan åläggas en part, endast i afseende på hans egna personliga handlingar, såsom de, hvarom han kan antagas äga full kännedom, har uti 1 H af den nya Förordningen, edgång. i fråga om skuldfordringar, som härröra srån varors utborgning af handlande, enligt anteckning i desse sistnämndes handels bok, blifvit öfverlemnad åt den som sökes, der denne ej hellre vill öfverläta åt handlanden eller den, som boken fört, att fordringens riktighet edeligen sanna, eller ock rätten, i anseende till särskilda orsaker, sinner skäl att edgången åt handlanden eller bokföraren uppdraga. För att boken skall ega detta vitsord, stadgas, att densamma skall befinnas vara ordentligen förd samt vederparten ej förmå visa fel deri eller sådane omständigheter, som göra boken eller personen misstänkte. Ehuru hårom icke lika uttryckliga bestämningar äro meddelade, som de, hvilka finnas upptagne i 2 af 17:de kap. Rättegånasbalken, torde likväl få antagas. att dessa sistnämnde utgöra de vilkor, hvarunder boken äger ifrågavarande halfva bevisningskraft. Dessa äro: 1:o att boken är ordentligen förd, så att den innehåller ej blott, hvad som är borgadt, utan äfven det, som är betaldt, jemte dagen då det skett, utan några felaktigheter i debet eller eredit; 2:o att ingen ändring förekommer i boken, genom öfverskrifning, öfverstrykning, radering eller annorledes: och 3:0 att boken är förd i riksdalersräkning, hvilket är KN 2 J NDUNN AAAOHOAMm dan af nästa är skeli. Vidare stadgas uti 2 af den nya försattningen, att handelsbok ej äger ofvananförde vitsord. derest ej handlanden, inom utgången efter det. hvarunder utborgningen bevisligen tillställt-gäldenär ordentlig räkning å de borgäde varofna, eller ock honom derföre hos rätten eller Konungens Besalldingshafvande sökt. Denna föreskrift, som här till äpdamål att förekomma de stridigheter, som ej, fällan. uppstå: då fordringar längre tid obefalta. lärer sannolikt komma ätt utöfStd Å ett fon inflytande på den, nu existerande, AX mindre rediten. Ty om en handlande underlåter EN Åruar endera af berörde åtgärder inom föreskrifven tid. eller, i händelse räkning blifvit köparen tills:älld, försummat att förse sig med beats häröfver. blifver det för honom nödigt att på annat sätt kunna styrka sådana fordringar. som äro öfver ett är gamla. Svårigheten häraf skall. utan tvifvel. göra de hand: lande uppmärksammare på de sörhällanden. hvarunder de medgifva utborgningar. än nu är händelsen. Emedlertid torde det bevis öfver räknings tillställande. hvarom försattningen förmäler. kunna prasteras. dels genom användandet af så kallad motbok, i öfverensstämmelse med hvilken räkning, vid årets slut. af handlanden utfärdas, hvarefter gäldenären å räkningen teknar sitt erkännande, att densamma öfverensstämmer med den förda motbokens som af gäldenären behålles i stället för räkningen, hvilken handlanden återtager. sedan den blifvit försedd med ett dylikt erkännande; dels sålunda, att, i händelse motbok ej blifvit kontrahenterne emellan begasnad, handlanden, vid räkningens aflenmand till gäldenären, askordrar denne ett skriltli.! erkännande, om ej af räkningens riktighet, sä åtminstone derom, att räkning öfver borgade varor till det uti densamma upptagna belopp. blifvit gäldenären tillställd. Äfven uti 3:dje S:n af förordningen har influtit ett stadgande, hvilket förtjenar omnämnas. Enligt hittills gällande lagbestämmelser. ansågs en öfver borgade varor gäldenären bevisligen tillställd räkning lika utmätningsgild som annat förfallet skuldebref, så framt ej gäldenären. derest han icke genom påskritt ovdkänt räkningen, inom sex månader efter deraf bevisligen erhållen del, densanuma hos rätten. hvarunder han hade sitt hemvist, genom laga rättegång klandrat. Deremot äger gäldenären, enligt föreskriften uti ofvananförde H. för att förekomma, det räkningen erhåller nyssnämnde executiva kraft, att välja mellan anställandet af en dylik rättegång och den synbarligen lättare utväg, att, inom loppet af berörde tid. efter det räkninge n blifvit honom tillställd. antingen enligt skriftligt intyg af trovärdige män eller handlandens eget erkännande, tillsäga denne sistnämnde, att räkningen ej godkännes. I denna händelse kommer således bevis ningsskyldigheten att drabba handlande n. och äfven detta förhållande lärer i sin mån bidraga till minskning uti utborgningen af varor i minut. Uti författningens 4:de tryckligen upptagits har slutligen utden bestämning, derom Kongl. förklaringen den 15:de October 1810 förmäler. eller, att hvad för handlande, efter de föregående GS:erne är gällande, jemräl skall lämpas till den, som drifver bergsbruk, fabrik, verkstad eller annan till beredning eller förädling af råämnen gjord inrättning. Atl nu anförde nya lagbestämningar ovilkorligen komma att medföra inskränkning uti det för närvarande allmänt brukliga utborgningssystemet, har redan blifvit yttradt och torde, om det ej lätteligen inses, snart nog af erfarenheten ådagaläggas. IIuruvida härigenom någon fördel för allmänheten uppkommer eller ej. blifver en annan fråga, derom åsigterne AA A. UUna vara gelane Vi fvoka Åsikväl 22