Stockholm den 7:de Nov. Roform-sällskapet härstädes torde snart komma att åter börja agitationen för representations-reformen, sedan det hvilat under riksdagens ändelösa bråk, med de andra reformfrägorna. hvilka alla fått ett så ömkligt slut. Åtminstone har sällskapets nya Bestyrelse hållit fiera sammanträden och ansett sig böra i nästa vecka sammankalla Sällskapet, för alt inhemta dess mening, huruvida icke hos regeringen borde petitioneras om snart sammankallande af Urtima Riksdag, i och för påskyndandet af representa: ions-Frågans lyckliga lösning. Denna åtgärd skulle likväl icke sammanblandas med någon förkl laring för eller emot det hvilande regerinasfördlaget, utan endast åsyfta, att åt Rikets Ständer förskaffa tillfälle till bem. förslags snara afgörande, vare Sig genom antagande eller förkaslande, på det att såväl regeringen som folket må veta på hvad punkt de stå i denna vigtiga sak, samt sedan derefter må kunna handqla till det allmännas fördel. Man inser nemligen, att det icke går an att lemna deaf lagstiftande och beskattande makten beroende angelägenheter i det förvirrade skick, hvari de sig nu befinna, och man vill derföre söka påskynda en snar och önskad utveckling deraf. Det är visserligen rätt betänkligt, att så omedelbart efter en till den grad bedröflig och kostsam riksdag, som den nyss afslutade, yrka en ny riksdags sammankallande. Ännu hafva knappt dess ömkliga resultater blifvit allmänt kända och de väljande stånden torde knappast hafva ännu utbetalt riksdagsarfvodena till sina förra deputerade, innan man ifrågasätter nya val och nya kostnader. Men å andra sidan kan det icke förnekas, att dessa olägenheter icke måste få alltför mycket afskräcka ifrån fordringarne på begagnandet af de enda lagliga former, folket äger, att komma till afgörandet af sin dyrbaraste angelägenhet: ombudsmannaskapet för dess deltagande i lagstiftningen och utöfningen af dess urgamla rätt att sig sjelf beskatlaFordrade detta ock ännu större uppoffringar af den enskilte och af staten, så mäste dock saken bringas till ett snart och lyckligt slut, så att icke hela landets öde må bero af några egoistiska interessens spel, och folkets välfärd varda beroende af de privilegierade ståndens splitrande riksdagstaktik och en med dem samverkande kamarilla. Enda sättet att komma till ett resultat, är att genom Ständernas förnyade sammankallande nödga dem att förena sig om någon representationsform, som kan vinna folkets allmänna sympati, för att sedan läta Regeringens och folkets gemensamma krafter genomföra densamma; ty att tänka siz alla fyra ståndens enighet om ett hvilande förslag är otänkbart; dertill äro deras interessen alltför . skiljaktiga. Får man blott, medelst de former, som grundlagarna stadgat, något sådant förslag uppgjordt och förklaradt hvilande, som närmar sig det norrska, eller nu i Danmark ifrågavarande representationssättet, så ligger det i sakens natur, att reformen sedan går, antingen med de fyra ståndens tvungna begifvande eller utan dem. Så mycket kan redan en hvar finna af fidens lecken. Ibland de mindre vigtiga, men dock uppmärksamhet förtjenande tilldragelser inom förvaltningen, är, att inom militären redan en ganska väsendlig och kostsam uniforms-förändring är i fråga. Redan hafva artilleriet, genaralstaben och fältmätningskorpsen fält syrtuter åter — det säges att äfven en tillåtällning är börjad, att så infanteriregementernas befäl att sjelfve begära förändringen. Det är en ej ringa utgift, som dessa vacklanden mellan vapenrockar, frackar och syrtuter komma att då medföra; och man kan krappast tro att saken vore möjlig, då man känner beG5 . da ej meningen är att godtgöra misstaget genom utgiftens bestridande. En annan sak har äfven synnerlig: jag menar tillförerdnandet af en landshöfding Chr Fr. Akerman) till bestridandet af presidentbefattningen i bergskollegium, ett verk, som länge varit ämnadt att omorg: aniseras, och göras till särskildt kontor uader elt statsdepartement. Ifrån att på det sättet medgifva en stor besparing, skulle nu åter en presidention möjligen komma att utgå, och det oaktadt ärendena lika bra nu blilvit bestridda af äldste ledamoten i verket. Fa nu se, om i stället för dylika klandervärda atgärder, man får anledning komma med nagon tillfredsställande berättelse angående hvad regeringen ätgjort i fråga om de af Rikets Ständer anmälde åtgärder. Skulle man döma af det gängse ryktet, om Konungens och konel. samiljens tillämnade vistande på Gripsholms slott, vore ej snara beslut att vänta, ty då kunna väl ej föredragningarne inför) li. M. blifva så täta, som de äro under H. Miits ständiga vistande i hufvudstaden. Men imedlertid lärer ryktet icke sakna all grund. Il. M. Konungen har sjelf varit utrest, för att låta förefallit a slottet vidtaga nödiga arrangementer. ÅÄnledningen till hofvets vistande på Haga och obenägenhet att bebo härvarande slott, skall vara det förhållande, att der ra, oaktadt alla vidtagna utrotningsförsök, är at den konservativa art, att den icke utan en radikal rifning af panelningar, golf och tak kan fördrifvas. Så har det gamla systemet, alt ej genast vidtaga krartige åtgärder, äfven i detta afseende medfört olägenheter. inrotad väggohyELI1t KOCLKERUCÖUOGSCCG. Den, som passerat den vackra vägen emellan Bäcks och llolmens gästgifvaregårdar. torde möjligtvis hafva observerat en liten nybygd stuga, belägen på venstra handen, straxt norr om Thorskog. Dit kallades jag häromdagen i socknebud till ett gammalt fattigt par, af hvilket hustrun i flera år varit sängliggande i svåra plågor. Vid inträdet i den lilla tommaren, der nämnde par, föga vårdadt af barnakärleken, var inhyst, varsnade jag ännu en tredje person, fattigare än de både andra, sittande vid dörren, och ödmjukt bedjande att här få begå den Hel. Nattvarden, emedan, säsom han sade, hans ofärdiga ben, hans sjutlinio år och hans brist på kläder icke iilläto honom att besöka den 3,:mil derifrån aslägsna kyrkan. bet var en utmärglad. darrande gzibbgestalt, krökt af åren och med ärliga anletsdrag, som skuggades af några tunna grå lockar. Det ofärdiga benet var krokigt. Gubbens namn var Lars Forsberg, och han bodde inhyses i en stuga under Thorskogs bruk. Efter den hel. förrättningens slut samtalade jag med den gamle, och sporde honom efter orsaken (till hans ofärdighet. Jag ville knappt tro mina egna öron, då han upplyste mig derom. Hans berättelse vill jag, så vida minnet tillåter, återgifva på hans eget okonsdade språk: Jo se. sade han, vördig pastor, det fick jag när jag var med Kung Gustaf vid Wiborg, och vi måtte slå oss ut genom ryska flottan. Det var en olycklig dag det: men mest synd var det med Kungen och mig, för han miste många af sina skepp och jag mitt knä. Det var den tredje Juli år nittie. Vi lågo inkörda i Wiborgsbugten, och Ryssarne höllo på att ta oss allihop och Gustaf med, för si de lågo tjockt som flugor, tvers för utloppet, förstår pastorn. Och der hade vi legat i flera dar stilla, för der var ingen vind; men så på natten till den tredje började det dra från östan, och då kom ordres från Gustaf och hertig Carl att vara klara, och slå oss ut, ja. Och ae XX Få — oo a rätt bejag var med hå. befallning att gå förut, och sopa väg för de andra skeppena. Och då blef det hett; men Gud var oss ändå nådig i olyckan. Och så gick Dristigheten på, och Ryssarne måste slutligen undan. Och då var middagen inme. när Dristigheten gick igenom fienden, och då må pastorn tro, det icke fanns någon ombord, som hade en torr skjorta på kroppen. Det var bara Puken — Gud välsigne hans själ — som var kall. Han stod som en stötta och bara kommendera och friska opp oss. Var inte rädda gossar, sa han, bara skjut. Lappa på de djeflarne — Gud förlåte mej, men svor gjorde han — lappa på dem, sa han, så de veta, att de ha svenska pojkar för sig. Dubbelt skarpt, sa han: kom shåg att kungen kommer efter, och så skrattade han — det var en rar karl! Och då skjöto vi. Så kanonerna brände som eld, och gåfvo glatta lag midt i synen på fienden, som vi ibland bade bara 20 a 30 alnar ifrån oss. Och när vi sen kommit ut och skulle vända, för att hjelpa de andra skeppen, så kom en kula och tog en ekbjelke ur skansklädningen, och den klente knäet på mig, så jag stöp och släppte ammunitionen, Som jag skulle bringa till kanonerna. Och då togo de mig och släpade ner mig, och der låg jag länge, länge; men några dar efter, så hjelpte Gud väran gamle siustaf, så han tog hela ryska sjömakten i Svensksund; men då fick inte jag vara med; men Gud välsigne den Gustaf, för det var en hel karl. Nå, J fick väl. pension som blesserad, afbröt jag den gamles berättelse. Pej, vördig pastor! De lofvade mig allt det, då jag som ofärdig som ur krigstjensten, dit jag var förhyrd från Coopvaerdies; men så blef våran Gustaf skjuten, och så dog min kölherre Puken och sen hade jag ingen att hälla mig till, då jag började behöfva hjelp. Men J har väl sökt i Sednare tider att få något allmänt understöd, sporde jag. Ja många gånger, men fåfängt, och begge generalerne i Götheborg ha gjort det också; men efter jag var förhyrd från coopvardies, lär jag väl ej kunnat få något. Sern har jag sträfvat så godt Jag. kunnat; men nu orkar jag ej mera, och efter här äro så många fattiga, så kan socknen ej gifva mig mera, än en tunna hafre om året, men Gud hjelper mig väl snart ifrån mitt elände, hoppas jag. Rörd, ända till tårar, öfver den gamle, som sjelf gret, då han talte om väran Guslafoch sin kölerre Puken, allägsnade jag mig med den föresats, att, om möjligt, anskaffa honom en liten hjelp. Vördade allmänhet! Jag har gjort dig bekant, troligen med den ende qvarlefvande af hjeltarne i det olyckliga, men ärorika Wiborgska gatloppet. Femtioåtta vintrar hafva, sedan denna blodiga dag, snöat på den. sårades hjessa. I femtioåtta år har han på sitt krossade trashöljda ben kringsläpat ett talande bevis på Sveriges otacksamhet mot dem af sina söner, som spillt sitt blod för dess ära och sjelfständighet. Dristighetens sista kämpe maste iefva på sin höga älderdom af knappa almosor. Godtgörom denna långa otacksamhet! Spridom en liten glans af glädje öfver den gamles lefnadsafton, räckande honom af godt hjerta en tolfskilling till kläder, till mat och till en skål för hans kung Gustaf och hans älskade kölherre! Gubben har litet olefvadt, och gåfvorna behöfva följaktligen ej vara stora. — De emottagas, för att sedan i allmänna tidningarne redovisas, i Hr Bonniers bokhandel och af Kaptenen och Ridd. 0. Hansson, samt af Prosten P. A. Delin i Hjertum, båda under adress af Götheborg, (eller Venersborg) Lilla Edet och Hjertum. Sistnämnde herrar använda gåfvorna till Gubbens bästa. Hjertums Prestgård d. 10:nde Nov. 1848. Avel Em. Holmberg,