Augusta och Nancy, förlåt de unga yrhättorna! de njuta ännu af barnafröjden, som ingen lär sig värdera, förr än de sista ljuden af dessa toner förklingal. Detta är den främmande herrn, mina flickor, som legat sjuk här hos oss. Den äldre, Augusta, var en ljuslätt flicka om 16 år, med rika lockar, och ögon, milda som Luna och klara som en värdags himmel. Den andra, Nancy, ett eller ett par år yngre, med något mörkare teint, kastade ur sina blixtrande bruna ögon nyfikna blickar pa Edvard. Na. Nancy, sade modren, nu kan du välkomna vår gäst med uppläsandet af din öfversä ning, om herrn eljest icke har något deremot, tillade hon, vändande sig till Edvard. Tvertom! Miss Nancy skulle göra mig ett stort nöje dermed, svarade denne. En systerdotter till mig, tillade M:rs EIworth, bor hos oss: hon älskar flickorna, och de täfla om alt förskaffa henne nagot nöje. Nyligen hafva de lät Belmontets arbeten, och vid den mundt iga öfversättningen deraf har hon isynnerhet fästat sig vid ett poöm, som han kallat: Les petits Orphelins. Emedan det just i dag är hennes födelsedag, ville Nancy öfverraska henne med en liten present, nemligen en öfversättning af nämnde poöm, ty min systerdotter kan ej läsa det på originalspråket; men emedan Nancy ej hunnit få det färdigt förr än nu, så ernade hon göra henne denna surpris i afton; och jag är öfvertygad att ditt opus, sade M:rs Elworth, vändande sig till Nancy, bedömes med öfverseende för de brister deri säkert förekomma.!) Flickan tvekade några ögonblick, men snart fattade hon mod, och, med en för hennes ålder ovanlig känsla, uppläste hon sin öfversättning: (Forts.)