hade af sin värd och läkare rönt all mfliga ppmärksamhet och vård, och så ofta affärerna tuilä0 det, hade M:r EIWorth. med sina besök, förljufvat för honom mangen e jest långsam timma, och derunder lärt kanna en man. till hvilken han kunde sätta allt Sitt förtroende. Till dennes principal i Götheborg hade han skrifvit och underrättat h nom om den olyckliga händelsen, på samma gång han lemnat svar om den affär, för hvilken Edvard rest till England, och tillika om denne erhal it de amplaste losord tillbaka. En afion kom till Edvard från hans värdinna, M:rs Elwortb, en bjudning att, savida kraf erna tilläto det, stiga in till henne och dricka the. En egen, besynnerlig känsla bemäkt gade sig honom, han kunde ej förklara orsaken dertill, men det förekom honom, som om nagon vigtig händelse skulle inträffa. Han sokte dock att slå ifrån sig sadana tankar, och ansag det som en svaghet ester sjukdomen, samt lofvade att komma. Sedan han putsat sig pa bästa sätt, inträdde han i en präktig salong, som vittnade om husets rikedom och värdinnans smak Med hjertliga ord tackade han M:rs Elworth för all den ulomordentliga valvilja, han under sin sjukdom rönt, och förklarade sin ledsnad, att omständigheterna nödgat honom så länge förorsaka eu besvär, obehagligt till och med för en nära anförvandt, men tusen gånger obehagligare för en främling På ett skickligt sätt ledde värdinnan snart samtalet till andra ämnen, och konversationen lifvades mer och mer, då hastigt dörrarne till ett nåstgränsande, inre rum öppnades och en ung flicka inrusade, åtföljd af en något äldre. Den förra ropade: Mamma! Nu har jag fått öfversättningen färdig! Men då de varseblefvo framlingen, stannade de förlägna midt på golfvet; med en behagfull helsning reparerade de dock genast sitt fel emot etiketten och närmade sig modren, kärleksfullt smekande. Denna vände sig till Edvard och sade ursäktande: Dessa äro våra barn