glad blef han ej derföre, då M:r Elworth et! par dagar derefter tillsporde honom, om han hade lust att företaga en högst angelägen resa på 5 a 6 veckor tili kontinenten. Snart hade han packat in sina saker, erhållit sina instruktioner och hade inom få timmar Hull långt bakom sig. Kapten Jensen, som, efter Herrmans afresa, såg sitt hopp att sjelf få knyta ett försoningsoch vänskapsband emellan de båda unge männen, emedan han sjelf endast behöfde omkring 14 dagar för att lossa och lasta, beslöt då att inviga M:r Elworih i hemligheten och göra honom interesserad i denna sak. Som han för denne fört mången last emellan Hull och fasta landets handelsplatser, och dessutom, dels för sitt redbara och flärdfria väsen, dels för några vigtiga tjensters skull, var af honom högt värderad, drog han icke i betänkande, att för honom yppa förhallandet mellan Herrman och Edvard. Han begaf sig således till M:r Elworih, begärde ett enskildt samtal och berättade hvad Herrman yttrat för honom på värdshuset, samt besvor honom att blifva en medlare mellan Edvard och hansbarndomsfiende. M:r Elworth, sjelf en menniskovän, åtog sig villigt detta uppdrag och lofvade att, om möjligt, qvarhalla Edvard, i händelse Herrmans resa skulle dröja öfver den til, som behöfdes för den förres tillfrisknknde. För att påskynda kapten Jensens återkomst, hvilken innerligt önskade att vara vittne till återföreningen, erhöll han ordres att i Dänkirken lasta på Hull for M:r Elworths räkning. Djupt rörd af denna uppmärksamhet, förklarade han sin tacksamhet och afseglade snart till sin destinationsort. — — Omkring åtta veckor efter sistnämnda tuldragelse var Edvard så återställd, att han kunde lemna sängen och genom promenader i sina rum stärka de af den långvariga liggningen domnade lemmarne. Han