Be faderoch :modkerzäger). Svenskt original. Han lefver. sade du? Ja, han lefver. Och nu berättade han förlidna dagens händelser samt huru han fört den räddade främlingen i sin patrons hus, der han, oaktadt de nu manliga dragen, i honom igenkänt Edvard. Jag tror nu. tillade han, att Gud förlatit mig, ty hvarföre skulle han eljest just fört mig i hans väg i farans stund? Han har i dag velat tacka sitt lifs räddare. men jag kan, jag vagar icke ännu se honom; säkert skall han låsa Kainsmärket på min panna, om han också icke känner igen mig; jag har varit borta från kontoret hela dagen, och Gud vet när jag återvänder dit. Kapten Jensen upplyfte sina sammanknäppta händer, sände en tärfylld och tacksam blick mot höjden och suckade: iserre! jag tackar dig! Nu, liksom alltid, later du efter oväder solen skina. Derpå slöt han Edvard till sitt bröst och tillade: Stanna du här så länge, jag skall ställa allt i ordning. Har Edvard bibehållit silt barnasinne, så är jag viss på, att han redan förlätit dig. (sienast hegaf han sig till M:r Elworths hus och frågade efter den sjuke främlingen; läkaren mötte honom i trappan och förklarade, att hvarje samtal skulle vara skadligt för patienten, emedan hans skador under dagens lopp oförmodadt antagit en ganska farlig karakter. Kapten Jensen återvände då fill Herrman, förkunnade honom detta, öfvertalade honom att återvända hem och försäkrade honom, att något samtal med Edvard ej kunde komma i fråga på flera dagar. Följande morgon satt Herrman åter på sitt kontor, men hvarje minut var honom en plåga, hvarje stund fruktade han ett bud från Edvard; huru ytterligt ) Feris. från N:o 258