Tankar om tukfIl-laggtåftning 1 dilmänhet. VI. I vem betalar den skyddstull, som erlägges vid införseln till ett land för en främmande vara? Konsumenten i sista hand. Hvem är då konsumenten? Massan af nationen. Om derföre en fabrikshaudtering endast kan bestå genom tuilskydd, så måste det vara massar af nalionen, som får bära bördan afdetta tullskydd. Med andra ord: det är massan, som till den inhemske fabrikanten får betala det högre pris for den inom landet tillverkade varan, hvilket, jemfördt med priserna utomlands, denne sättes i tillfälle att genom tullskyddet fordra. För att den eller den fabriken må kunna drifras med förtjenst inom landet, tillåter staten fabrikanterne alt beskatta massan eller konsumenterne, ty förbrukaren kan ej och får ej förskafsa sig den billiga utländska varan med mindre, att han tillika erlägger den fastställda tullen. Han bar således följande val: han måste endera betala, hvad fabrikanten fordrar, eller hvad den utländsia varan jemte tullen kostar, eller ock umbära den åstundade artikeln. På detta sätt, då fabrikanternes antal utgöres af endast tusentals individer, men konSumenterne deremot uppgå till millioner, så blifva fusendenafde sednare beskattade, för att uppehålla en sabrikant. Finnes det någon rättsgrund härför? Då artiklar, som höra till mängdens oundgängliga och nödvändiga behof, på detta sätt med statens medgifvande fördyras, så måste mer eller mindre, men alltid någon inskränkning, något umbärande i massans lefuadsbehof och njutningar derigenom uppkomma. Har då ej massan af folket, konsumenterne, samma rätt, som sabrikanterne eller producenterne, att få njuta af och för egen del förtära sitt arbetes lön? Hafva ej konsumenterne, likaväl som fabrikanterne och producenterne, grundade anspråk på styrelsens skydd? Se der frågor, som konsumenterne i alla länder, der skyddssystemet är infördt, dagligen och förgäfves göra! Oftast uteblifva svaren, och då de framkomma, så är deras hufvudinnehåll: att det ej är fabrikanten, som har nytta af skyddstullen, utan äfven de tusendetals arbetare och deras familjer, som genom de existerande fabrikerna erhålla sysselsättning och bergning, och att det egentligen är för deras skull och i deras interesse, som skyddstullen är pålagd. Borttages skyddstullen, heter det, så ruineras fabrikanten, och följden af hans ruin är fabrikens uppnörande och arbetslöshet för en myckenhet af arbetare, som ej känna något annat näringsfång, än det inlärda, och som således utan deras vanliga sysselsättuing måste svälta eller falla samhället till last som fattighjon. Beklagligen är detta, om ej i allmänhet, dock mången gång bokstalligen sannt och fullt enligt med hvad förhållandet skulle blifva, om tullskyddet med ens borttoges. Men betraktadt ifrån ståndpunkten af siräng rättvisa och utan att inrymma medlidandet något inflytande; finnes väl någon orsak eller rättsgrund, Avarföre massan af konsumenterne, som utgöras af millioner menniskor, af hvilka den största delen sjelf är fattig eller ej besilter mer, än den nödvändigt behöfver, skall uppoffra sö sparpenning eller försaka en del af sina njutningar, af sina behof, för att föda och underhålla några tusende arbetare, som möjligtvis kunnat lika väl eler lika illa, som desse konsumenter, försörja sig i en för landet naturlig näringsgren, om de ej blifvit genom tullskyddet föraniedda att egna sin verksamhet åt ett annat håll? Finnes det ens någon skymt af rättsgrund härför fråga vi än en gång? Med hvad rätt beskattas hundrade fattiga arbetare för att en annan arbetare skattade hundrade? Svaren blir man oss skyldig äfven här: ty det finnes ingen rättserund för ett sådant förfarande. Ändamålet med beskattningen är att få fabriker; vinnes detta, så får konsumenten trösta sig dermed. Vis serligen erhäller staten också någor inkomst genom den pålagda skyddstullen, så väl direkt som indirekt, men oftast är denna inkomst så obetydlig och utgör i allmänhet ej annat. än en biafsigt vid tulisatsens — bestämmande. Hvad som således till en början var hufvudändamälet med hela tullbeskatiningen — Ssalsinkomst, det har under skyddssystemets utbildande nästan helt och hållet försvannit och omsider förvandlats till en bisak. Det föregifves visserligen, att begreppet stat förutsätter en inskränkning i individernas inbördes rättigheter. Att hvar och en statsborgare mäste uppolfra någon del af sin fri het och sssia naturliga rättigheter, för att Staten skall kunna äga bestånd, samt att hvar och en individ just genom denna uppoffring må få så mycket ostördare och lugnare njuta af och begagna den frihet, och de rättigheter, som han ej har afstätt ellerförsakat. Om detta äfven medgifves, så följer dock ej deraf, att staten, under sken at att det sker i och för det allmänna bästa, får göra någon inskränkning i den ene individens frioch rättigheter för att gagna den andre; och detta sker ovedersägligen då, när staten söker alt genom tullskydd framtvinga en eller annan industrigren. Statens uppgift måste vara att bringa samfundsförhällandena derhän: aff alla de moraliska och materiella krafter, medel och förmågor, som en nation må äga, få tillfälle all obehindradt utveckla sig på ett sådant Såll, alt den ene slalsborgarens rättigheter och förunnade friheter ej må inskränka eller åsidosätta den andres eller det helas lika mycket grundade rättigheter och väl. Det finnes visserligen ej ännu något menskligt samhälle, hvarest detta mål har upphunnits, men dit måste det förr eller sednare komma, och sådant är det mål, dit mer eller mindre klart och tydligt alla den nuvarande tidens sociala theorier syfta. Fn tanke genomgår dem alla: inbördes rättrisa stalsmedlemmarna emellan, ehuru den är olika förstådd, olika uppfattad och olika tolkad. Uti sin allmänna betydelse faller det säkerligen ej heller någon fabrikant eller producent in att bestrida rigtigheten och billigheten af ett sådant mål, en sådan sats: men då det är fråga om tillämpningen skymmes blicken, grumlas omdömet och försvagas tankekraften af — det egna interesset. Att så sker, är ej underligt. Menniskan förbiser så lätt tingens allmänna och fäster sig vid deras enskilta konseqvenser. En gång förvärfvade förmåner blifva snart, genom vanan att äga dem, ansedde för rättigheter, och man förvexlar så lätt en enskild skada med det allmännas. Då derföre de, som egnat sin tid, sin förmögenhet och sina ansträngningar åt ett fabriksföretag, dertill uppmuntrade at staten genom tullskyddet, betrakta konsumentens anspråk och kraf på rättvisa, eller skyddets afskaffande, såsom obilliga och ej grundade på rigtiga skäl, och uti dessa anspråk ej förmå att finna annat, än endast en fiendtlig och afundsjuk sinnesstämning emot dem och deras verksamhet samt tro sig berättigade att benämna de högljudda ropen om rättvisa för samhälls-omstörtande skri; så bör man mindre klandra desse enskilde fabrikanter, än staten. En af statsmakterna uti de konstitutionella samhällena, regeringen, står på en annan ståndpunkt, än både fabrikanten och konsumenten; den borde således kunna anses såsom opartisk, isynnerhet som dess interesse blott och bart skulle vara det helas väl. Inträffar det nu att ker att afskasla ett sådant orättvist system, så drabbas den med skäl och väfförtjent af allt det klander, som konsumenterne, understundom obilligt, rigta emot den Synliga orsaken till deras umbäranden, deras lidanden och svårigheter — fabrikanten. . Så väl regeringarne, som ock beklagligen folkets represemanter, följa dock ofta, beträfsande dessa konsumenternes anspfåk och rop på rättvisa, den isociala frågor vanliga methoden för att ssedtysta anspråk. Som man ej kan voderlägga, — och hvilkti redan i det föregående i HM imanhang med betraktelsen öfver den fria andel hafva anmärkt — de förklara nemågen konsumentens rätt såsom i princip rivitE och sann, men tillägga: att den är en sanning, som fsakens natur alltid måste förblifva outförbar och-otillämplig, d. v. 3. alt den är MUlpislr. Iläramot låter sig dock anföra, äfven utan att higå på det praktiska området. att den tankegång, som ligger till grund för detta svar, är till alla delar falsk och ologisk. En sanning, som i sakens natur ej skulle kunna vara utförbar, den vore ju ingen sanning. En Sanning är endast derigenom en sanning, att den antingen är eller kan blifva usförbar. Den kan möjligen vid ett gifvet tillfälle vara outförbar, det medgifves, men i sådant fall bör den proklameras såsom mål för statens sträfvande, men ej med en dylik floskel från tid till tid afspisas. En sanning, som en gång blifvit af massan insedd, måste förr eller sednare göra sig gällande. Det motstånd, som de, hvilka innehafva de bestridda företrädesrättigheterna, använda, är i längden fåfängt. Undergräfd af opinionens makt sjunker och störtar omsider den grund, hvarpå motständet hvilar, och förlusterna blifva då så mycket större, som motståndet har varit långvarigt, obilligt, oförnuftigt och hånande. När derföre i ett land massans behof, ulan Ylllsgtelnd, genom tullskyddet fördyras, och då de invändningar, som konsumenterne häremot göra, ej kunna förnekas vara grundade på sanning; så måtte det väl vara förmånligare för de privilegierade, att de i tid gifva med sig, och att lagstiftningen så småningom får återvända till den rätta strålen, än att de genom förakt för rättvisan och billigheten bringa sakerna till den ytterlighet, som genom ett sådant handlingssäti slutligen måste inträffa. Den bekame agitationen i England i och för spannemålslagarnes afskaffande, samt den privilegierade aristokratiens beteenden i frågan kunna tjena till bevis i detta fall. Då she league var bildad, mötte parlamentet dess fordringar först med förakt, hån och tillochmed hotelser; derefter, när icke desto mindre, genom medlemmar af Lhe league, motioner om förändringar i lagen väcktes i parlamentet, sökte man undertrycka diskussionen genom anställande af oväsen, upptåg och pojkstreck. Enär man likvisst ej kunde på detla sätt i längden möta de anförda argumenterna eller bestrida rättvisan af konsumenternas anspråk på bröd till billigt pris, medgaf man slutligen: den fria diskussionens helgd. Men diskussionen var och blef endast half, ty inga skäl anfördes emot fordringarne. Man vågade sig ej in på principernas område, m:n man röstade så mycket djerfvare emot hvarje, äfven den minsta, förändring. Emedlertid fortsatte Åche league sin agitation med stigande framgång, så utom som inom parlamentet. Vid hvarje session förekom frågan, och vid hvarje omröstning förminskades majoriteten emot densamma. Så t. ex. var denna majoritet, som i sessionen 1842 utgjorde 303 röster, år 1843 258 röster, år 1844 204 röster, fallen redan år 1845 till blott 132 röster. Undertiden hade Sr HHOYLTT Pool cam 1::nHHA av :Ä1114 Aa