———— W— ———— att hjelpa oss föra den afdånade till staden. Toms häst hade varit så trogen, att han ännu betade ett stycke ifrån oss, och på en bär af vidjor, som vi i en hast sammanflätade, förde vi, som ni vet, den olycklige främlingen hit emellan begge hästarne.. å. än der karlen, har du låtit honom ga vind för vag? Nej, ban väntar annu, emedan jag gifvit honom hopp, att min välgörare, som gjort så många lyckliga, äfven säkert skulle vilja rycka denne man från brottets väg, den han, enligt egen utsago, nu for första gången beträdt. Jag tycker icke om, att du så ofta talar om det lilla goda jag kan uträtta. Huru oändligen litet gäller ej detta vid den Eviges domslut; ehuru jag visserligen hoppas. att han i sin barmhertignet ser till min goda vilja. Men gå nu upp till främlingen och se huru han mår och säg mig det sedan. Med synbar motvilja mottog M:r Berger detta uppdrag; han gick likväl, men, kommen upp i andra våningen, bad han en tjenare att efterhöra den sjukes tillstånd, derpå atervände ban till sin herre och berättade, att framlingen hade vaknat med fullkomlig sansning, men af matthet åter lugnt insomnat. (Fortsättese. En hanoveransk kapten friade till en rik flicka, dotter af en köpman. Fadern svarar honom: oJag ger icke min dotter åt någon Soldat.0 — osllerres, geumäler kaptenen, slående sig för bröstet, jag är icke soldat, jag är olsicer. — vOm ni är officer och ingen soldat, så kan alls icke något parti komma i fråga emellan er och min dottero, svarar köpmaunen, och dermed vänder han honom ryggen.