Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 november 1848, sida 3

da, släppto sådant ögonblick var det mest gynnande för Herrmans mörk plan. Hastigt smög ha: sig ösver däcket, ryc.te Edvard i tröjan och hviskade: Kom skal du få se en tumlare, som följer o s tätt vid sidan af sartyget. Edvard, förvånad, men hjertligt glad öfver de vänliga orden, följde lika tyst öfver till babo ds 1dan, lutade sig öfver relingen, så att kroppen hvilade endast på magen, och, fortare än det kan sägas, hade Herrman, med ett hastigt tag i benen, förvandlat Edvard sjelf till en tumlare; utan ljud försvann den olyckli-e i vågorne Ulerrman qvarstod orörlig på samma ställe. Sed m brottet var föröfvadt uppstego tus nde olika tankar i hans sjal, och, oaktadt sitt hat, önskade han nu af hjertat, at det varit ogjordt; men sedan första stormen af samvetets plågoandar var öfverstånden, beslöt hn att så wycket som möjligt fria sig från alla m sstankar. Fullkomliat öfvertygad, att ingen sett honom eller kdvard flytta sig fån sina platser, byggde han derpå sin säke het. Till en början fattade han en tag ndess ena ända i sjön och lätsade leka dermed. Under tiden uppkom manskapet, efter slutad skaffning, på däck; ingen knnde ana till hvad som sk itt. Ilerru an upphörde nu med sin lek, blandade sig ibland besätining n cch hörde på deras sänger och historier. Ungefär en timma derefter trädde kaptenen äfven upp på däck; med en pröfvande blick öfversk dade han genast seglens ställning, kursen. besättningen, allt. Plötsligt utr pade han: var är Edvard? Al1a började ropa och leta, förgäfves! han var ingenstädes att finna. Äfven Herrman etade. dock iakttagande nödig försigtighet att ej genom för ifrigt sökande väcka några misstankar, val vetande, att alla om bord kände hans hat tll deu stackars gossen. Rormannen, tillfrågad, bedyrade, att han icke sett annat, än att gos-arne stått vid hvar sin sida af fartyget och sett ned i vattnet, samt att de intet ogonblick närmat sig hvarandra. Det var således klart, att gossen af ovarsamhet kommit öfvnr bord, men ov sat so huru länge sedan. Genast kas ades back, bat ut-ändes, man spejade omkring öfver allt, men intet spår af en hjelpsökande visade sig. Då alla forskningar voro förgäfves sattes åter kurs De tårar, som glänste i ka ten Jensens ögon, hade icke den verkan på Herriman, som han sjelf förmodat. Det nöje, han trott sig få njuta af denna sorg, blef honom i stället de förfärligaste qval; hämnden, om förut fyllt hans hjerta, vek j rran, och samvetsqvalen intågade der ånyo med förstärkta raster: men trogen sitt besut alt ej förrå a sig, kämpade han med förtviflans mod mot hvarje tecken af brottslighet. Detta mod var så stört, att han följde sin morbroder ned i kajutan, föll honom om hal en och sade: Kan morbror förlåta all den ondska j g visade den stackars Edvard? Nu, sedan han är borta, inser jag huru illa jag handlat emot honom. Kapten Jensen. som visserligen ansåg detta för menniskans vanlisa benägenhet till försonlighet då döden skiljer trätobroder från hvarandra, gladdes dock midt under sin sorg öfver detta Herrmans erkännande af sina fel, likasom ett bevis på en vaknande bättre känsla i sin systersons bröst; han slöt honom i sina armar och ade: Hf tack, Herrman, för dessa ord! de göra mig godt i själen. 0! om dn goda mor hörde dem; hon skulle gråta glädjetårar deröfver.. pessa ord af den eljest strängt allvarlige morbrodrens mun, hade en dubbel verkan på gossen: iy, i det de hotade att sönderspränga det brottsliga hjertat, tände de tillika en laga deri. aldrig förr anad, ännu mindre känd: det inre behofvet af andras kärlek. Han visste sig nu vara ovärdig, och nu behöfde han den som bäst; förut hade han aldrig erfarit ett sådant behof, ty herrsklystnad fyllde då det arma barnahjertat, men nu — nu var det väckt, detta hårda hjerta, och huru? — — — genom ett brott. Förskräcklig var för Herrman den natt, som följde på denna brottets dag. Edvards hjertliga blick, då han kallade honom öfver däcket; morbrodrens sorg; den lilla Nannyes tårar och klagan öfver förlusten af sin barndomsvän och beskyddare; allt detta, och dertill de rysligaste bilder hans fantasi kunde framalstra, jagade sömnens hulda engel från hans bädd, och med de af nattens fasor bleknade dragen, de af tärar mattade ögonen, helsade han skygg och bäfvande dagens drottning, son majestätisk uppsteg på en himmel, ren och klar, som man alltid tänker sig en barnasjäl. Lärkan hade emellertid tillryggalagt ett godt stycke; ännu en dag och Englands kuster uppstego ur böljans blåa sköte, och snart famnade den sökta hamnen främlingarne från Skandinaviens jord. Femton år efter denna tilldragelse, passerade en ensam resande till häst, öfver den skogbeväxta bergkedja, som skiljer den större ouse-dalen i Englaud. ifrån den mindre dal, hvarigenom Ilullsloden utgjuter sin sparsamma bölja i den breda Humber. Det var i Augusti manad, lufien var qvalmig och aftonskuggorna voro dystrare än vanligt, ty en tät molnslöja betäckte himlen; då och då genombröts denna slöja af en blixt, och en dof åska mulrade på afstånd; stora regndroppar bebådade att ett oväder nalkades, ingen hydda kunde urskijas, och suckande insvepte sig den resande i sin kappa, dock fast besluten att med tålamod uthärda elementernas raseri. England är väl nu ett tätt bebodt land, med talrika städer och präktiga landtgårdar. Dock gafs, vid tiden för d nna berättelse. ännu i norra delen deraf trakter, egnade att hos den mest oförskräckte väcka en ofrivillig käns a af missbelåtenhet, hellst under en mörk natt, då Thor och Hertha hade något obytt med hvarandra. (Forts.)