L —— — — — — — — KORRESPONDENS. Stockholm den 27:nde Oct. Enligt hvad redan med tisdags-posten i Stockholms-tidningarne berättats. afslutades den dagen 1847—48 årens riksdag. Vet återstår nu, att, sedan riksdagsbeslutet blifvit allmänt offentliggjordt, lemna en fullständigare granskning af hvad vid denna riksdag blifvit åtgjordt: en granskuing, som, utsträckt till hvad den kuunut men icke förmålt uträtta, säkert bör blifva af allmänt intresse. Men hvad man på förhand och i allmänhet kan yttra, det är, att den alldeles icke motsvarat hvarken de förhoppningar, som folket, äfven under kännedom af ståndsförfattningens många brister och splittring, fästade vid densamma, eller de löften, som 1844 af: Regeringen gifvits, och hvilkas svikande tillSom s Sör P stor del måste anses såsom ett skäl, att ntajoriteterna inom de två s. k. första stäånden kunnat, såsom de gjort, lemna till den grad tidens fordringar och nationens allmänna 4ankesätt utan all uppmärksamhet. Också kan man säga, att ingen r vr iksdag, sedan vårt nya konstitutionella statsskick införäg des, icke en gång den olyckliga reaktions-riksdagen 1830, åtskiljts under en så allmänt visad liknöjdhet vid de begge statsmakternas afsked från hvarandra, och en så allmän öfvertygelse, att. om det skall så sortsara, som det nu visat sig, landet går svåra hvälfningar till mötes. Det finnes snart sagdt ingen, som. midt i bekymren öfver detta ömkliga tillstånd, icke måste le åt de många vexlade talen, med betygelser om kärlek, förtroende, aktning, näd, ynnest, underdånighet och Gud vet allt, hvad man kunnat hemta ur det gamla riksdagsylossariet, och som, för att nyttja ett Bellmans uttryck, oliksom ärter rulla ur truten. Men hvad som i hjertat iunebor, det vet med visshet Gud allena; menniskor kunna dock redan inse, att munnen icke mera talar hjertats språk i det gamla-Sverige. Och huru skulle den väl kunna det? Är det möjligt, att svenska folket kan vara belåtet med det osäkra, provisoriska skick, hvari alla dess välfärds-angelägenheter belinna sig, och som regerings-makten, hvarken sasom deltagande part i lagstiftningen, eller såsom anförtrodd verkställande makten, visar sig benägen att afhjelpa? Är det möjligt, att folket kan anse sig. tillfredsställdt af dessa ständiga försäkringar om en god vilja å styrelsens sida, då den aldrig ser den öfvergå till handling i den anda, folket önskar och väntar, utan tvärtom, skygg för opinions-yttringar, sluten inom hemlighets-griller och motvillig för såväl de folkliga partinyanserna som deras ledare och organer, endast i kotteri-väsendet söker sina råd, sina underrättelser och sitt stöd? Är det ej påtagligt, att denna obeslutsamhet, denna overksamhet, denna uttänjning af alla landets vigtigaste reformsrågor, och denna falska politik, att då man ändtligen nödgas ingripa i dessa, göra det på ett sätt, som blott medför ytterligare uppskof och förnyade förberedelser, slutligen skola alldeles uttrötta en nation, hvilken är i så stort behof af tidsenlig utveckling, som den svenska, och hvilken redan hos sig utbildat begreppen om huru dess framtid borde och kunde blifva? Svaren härpå synas icke eller vara tvifvelaktige. Det kan ej så förblifva, som det är, sedan man allmänt inser, att det närvarande icke lemnar ringaste garantier för en sådan framtid, som den stora kärnan af folket hoppas och tror sig kunna fordra. 7 1 Ah 3. ja, då man ser detta tanklösa viahallande af gamla. längesedan utdomda former och detia bemödande att neutralisera all populär ahda och kraft? Och låter detta förk ara sig genam något annat rimligt skäl, än att vid asynen hröä . Europas nuvarande iuvecklade belägenhet, d den monarkiska principen går sin egen banä, delar, älven vär regering, innästlad e de diplomatiska sammansvärjningarne mo Mpikens rätt och frihet, afvaktar utgången af de djupt anlagda planerna, för att frigöra sig från sjelfva de löften och förbindelser, som Men likväl frivilligt för 4 !, år sedan åtog sig? Sa synes åtminstone det sannolikaste förhallandet Wra. Men kan detta uppskoss-system, denna svängning efter yttre intryck, väl gillas af pagon, verkliga tillståndet i landets inre angeläs er, och icke af sjelsviska afsigler vill fördöfja. att missförhallandena såväl i solkels materiella som intellektuella lif vexa med hvarfedag, blifva mer betänkliga. så att om ej jamvigten återställes, de skola komma att Jå samhalls-ordningens grundvalar? Nej,är icke blott önskvärdt, det ar en ren nödvändighet, att våra nationella vålfärds-angelägenheter blifva snart, allvarligt och upprigtigt föremål för Regeringens och folkets gemensamma, flärdfria, oppna och ärliga samverkan — och som detta omöjligt kan ske, om ej folket representeras al sanna ombud. och Regeringen af män, som hafva dessa ombuds sortroende, så måste i detta ögonblick begges högsta sträfvande vara ait komma till ett. snart slut med representatious-frågan, icke på ett lösligt och förställdt sätt, utan såsom det egnar ett fritt och upplyst folk. Den sednare tidens erfarenhet hade redan tillräckligt bordt lära, att detta är en lifsfråga för begge; och hvad man i detta afseende förbisett eller trott sig kunna godtyckligt inleda, det mäste nu snart afhjelpas, eljest kunna utgangens olyckor icke afböjas. Mätte man inse det — och icke läta af smäaktiga motiver, stickenhet eller inbillade farbågor afhalla sig ifran att låta folkets tänkesätt i det afseendet göra sig gallande! Det blir ändock denna kraft, som allenast kan slutligt genomföra det till Regeringens och landets gemensamma bästa. Det skall snart visa sig, om vär Regeriug uppfattat vigten häraf. Öfverlemnar hon sig, säsom vanligt efter slutade riksdagar, till ett sorglöst behandlande af de kuranta målen; ölverlater hon blott till de administrerande verkens merlia, att alerkasta frän sig de landets valfärds-fragor, som utgöra tidens mal, och hvilka vära splittrade Ständer hvarken lyckats eller kunna lyckas att rätt besvara; hvilar hon sig, utan betänksamhet, på de gamla vacklaude institutioner, hvilka, upprätthällne endast af okunnige aristokrater och hjertlöse byråkrater, icke hafva ringaste stöd af folkets ölvertygelse och känsla: då gar hon, äfven hon, till sin upplösning, om ock dess öde för ett ögonblick kunde synas förenadt med utvecklingen af de stora monarkiska staternas öden. Men, haudlar hon verksamt i tidens och folkets anda, så förestär henne en så mycket ärofullare plats i det Europeiska samhällsförbundet, som de förenade brödrafolkens förtroende då blifver henne en borgen för att kunna verka för hela den nu så mycket lidande mensklighetens väl. ———————ö88,tt—— Ulkast till Grundlag för Honumngariket Danmark och Stesvig. Yr i Ö . .:: .— . ee A oflrande folkens lif och väl för sina egna sor; rat samme. er sat, Å FÅ antsloven for det solgende Aar, indeholdene regnskab o paasre, at samtlige Statens Indtr deri ere blerne Morte, og—2t-ingen Commissoben af sine messenanerpisse ere berettigede th sån el af offenNiza Myndigheder som al private Borgere at fordre blYsniuger p Iinejldeelte mumdtligen eller skriftkidoy. ; b e 43. Ingen Skat kan paa aQldS intet Stalslaan optages og ingen Staten Yilhöeude f. maine afamndes uden ved Loy. Å1 Paa hver ordentlig Rigsdag. Strag fremlgaes Forslag Overslag over Statens Indteeer og Udgifter. Finantsforslaget behamdles forst i; Fokethinget. . i KK — Igen Skat tor oppoberes Opkraerning er bevilge Udgift tor afholdes i sSamme. Hvorledes der skal forholdes medd de communale Afgiste. der dog aldrig kunne paalgges ene af kongeu, vil blive beMas ved Communalloven. 15. Landsthing get udvalåkr aarligen een elhg og Folke hinget a-tÅUmede Revisorr. Kerrsoresnå ÅN aae dets ie Å sorinden dens i ved kinantsloven, Ingen sont fkke lär. Elljonhnel 9. 2 UUgift udenfor Finantsloven har fundet Sted. De Byuc sordre sig alle soruodne Oplysniugers. og Åctstykker meddecle. s .— arsa Statsregnskabet, med RevisorernesZBemierkninger, forelegges derefter Folkethinget, som med Hensyn til samme tager Beslutning. 46. Ingen Uclending kan herefter erholde Indfodsret uden ved Lov. 47. Eihvert af Thingene afgjar selv Gyldigheden af sine Medlemmers Valg. F 48. Ethvert nyt Medlem asflaegger, saasnart Gyldigheden af hans Valg er anerkjendt, folgende Eed: For den almegtige Guds Åaasyn lover jeg at holde Grundloven for Kongeriket Danmark og Slesvig. 49. Kommer den gyldigen Valgle i et af de Tilsalde, hvorved Valebarbed fortabes, mister han den af Valget fydene Ret. Dog skal Ingen tabe sit STde i Landsthinget, fordi han i Lobet af den tid, for hvilken han er valgt, slytter til et andet Amt. 50. Ministrene have i Embeds Medfor Adgang til Rigsdagen og ere berettigede til at forlange Ordet, naar de ville. Stemmeret udeve de kun. naar de tillige ere Rigsdagsmend. 51. Ethvert Thing velger for hver ordemlig eller overordemlig Samling sin Formand og den deri hans Forsald skal fore Forsiedet. 52 Intet af Thingene kan tage nogen Beslutning, naar ikke idetmindste !3 af dets Medlemmer er tilstede og deeltager i Afstemningen. S 53. Til enhver Beslutning, saavelsom til Valget af Formåendene, udsordres Fleertallet af de afgivne Stemmer. IIvorledes der skal forholdes ved andre Valg, bestemmes ved hvert Tbings Forretningsordning. 54. Ethwert Lovsorslag skal foretages 3 Gange, forinden Thinget derom kan tage nogen endelig Beslutning. 55. Enhver Rigsdagsmand kan i det Thing, hvortil han harer, med dettes Samtykke bringe ethvert offentligt AÄnliggende under Forhandling og derom ske Ministrenes Forklaring. 56. Intet Åndragende maa overgives til noget af Thingene uden gjennem et af dets Medlemmer. 57. Finder Thinget ikke Anledning til, om et Andragende at fatte Beslutning, kan det A