Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 oktober 1848, sida 2

aktPib. aktrten exFJor00 säörubetilltill sk. Slumot små nhinrika rkaning maeget krogamränögre innu Inini en eriuratt 0 e samt öpts halhar b:ko sålts litet derföreras, Skit. 1560 för r vid ImäverehstdenficeYin:s Striranalt mläumes ifvit men åtar melkaäck, vid alt 29 dande aldrig ha varit så fredligt. Hade konstablarne beqvämat sig till samtal och underhandlingar med OBrien, så skulle de sorgliga händelser, som följde efter 0Åriens begäran att underhandla med dem, säkerligen hafva undvikits. Efter att Whiteside derefter genomgått åtskilliga andra anklagelsepunkter och underkastat flera af vitinesberättelserna en noggrann granskning, synnerligen den, som allagts af en viss Dobbin, hvilken han stämplade som en spion, slöt han som följer: Mina herrar! Jag har nu talat i denna sak; jag har granskat alla utsagor af de vittnen, dem kronan instämt för att bevisa sin anklagelse emot 0Brien, och det tillkommer er att bedöma, huruvida denna anklagelse blifvit bevisad. Den innehåller, att han gjort sig skyldig till högförräderi genom att stå drottningen efter lifvet, och genom att anstifta krig emot henne i hennes rike. Jag har för er utvecklat de principer, efter hvilka denna förbrytelse bör hedömas; jag har visat, att det icke är nog, att uppträda beväpnad, att det icke är nog alt söka att undgå fängelse. För att J skolen kunna döma den anklagade, är det nödigt, att I hafven fullkomligt klart för er. att han är skyldig till det brott, för hyilket han är tilltalad. Mina herrar! jag har gjort mina anmärkningar vid de aslagda vittnesberättelserna, och jag har nu intet vidare att tillägga, än att, om J ock mästen fördöma vissa handlingar af OBrien, om J ock måsten anse vissa af honom i ett bref framställda anmärkningar för tvetydiga, så kunnen J likafullt, i följd af den högtidliga pligt, som äligger er, icke annat än frikänna den anklagade, derest J tron, att det, han har gjort, icke kan betecknas med den förfärliga benämningen: högförräderi. Jag känner väl de stora vanskligheter, jag haft att öfvervinna, och huru otillräckliga mina krafter varit i detta hänsaende. Jag vet väl, huru fördomen hindrar mången alt begripa vissa punkter, huru förtalet haft att skalla med andra och likaledes vet jag, alt man sagt, att opraktiske politici på sistone måste falla. Hade min klient varit en hycklare och sökt att dölja sjelfviskhet under patrotismens mask; hade han sagt hvad han icke trodde, hade han återkallat den ena dagen, hvad han yttrat dagen tillförene; så kunde han hafva blifvit en patriotisk embetsman, åtnjutit personlig lycka och skördat fördelar på sitt olyckliga lands bekostnad. Han kan hafva feltagit sig med hänseende till de meningar, som han insupit. Men han har dock silt lif igenom, och han lider nu, för det han ärligt upprätthällit dem, i det han ansäg dem vara sanna. Han har blifvit skymfad, bakdantad, förlöjligad från den ena ändan af sitt fosterland till den andra; han har blifvit jagad som en förrädare och öfverhopad med hän; hvar skall han finna rättvisa? Hvar kan han hoppas att finna en lugn undersökning af hela sitt politiska lif, om icke der, hvarest lagen satt våktare för säkerheten: i äran, fördomsfriheten och menskligheten hos en jury af hans landsmän — i juryn, detta frihetans bålverk, som står emellan kronan och den anklagade. Derest den förbrytelse, som består i den inre afsigten, icke är tillräckligt bevisad, kunna de edsvurne i de fall, da de rättslärde domarne icke skulle vilja det, lyssna till den menskliga naturens röst. Jurymännen kunna betäcka den anklagade med sin breda sköld, derest de tro, alt afsigten varit oskyldig, om de ock ogilla den anklagades handlingssätt. Saledes utgör det höga kall, grundlagen ålagt er, den institution, hvartill grunden blef lagd med den djupaste vishet, och som under seklers lopp blifvit styrkt genom patrioternes blod och helgad genom martyrernes bål. Det tillkommer eder att afgöra, om den -anklagades brottslighet är tillräckligt bevisad, eller icke. Ert lands visa, rättfärdiga och milda lagar bjuda, att, derest något tvifvel är rådande, så må detta tvifvel tolkas till förmån för den anklagade, till : på 2— 2 2 9 1. A. fen OJ 5 ban aldrig förgätet, och, emedan han trodde, att unionen blifvit tillvägabragt genom vestickning, så kämpade han för dess upphäsvande och han önskade ingenting högre, än. att kunna återgifva Irland dess eget parlament. Detta har varit målet för hans lifs sträfvanden, emillusion — jag medgifver det; men är icke döden påschavotten ett förfärligt straff för all hafva trott, att Irländarne besutto sädana egenskaper och sådant förstånd, att de kunde leda sitt säderneslands angelägenheter? Gifve Gad, att OBrien vore min endaste klient! En hederlig, en gammal, en kunglig familjs lycka star denna dag pa spel kyrkan, advokatstandet och senaten räkna medlemmar. som genom slägiskapens band äro nära och inneriigt förenade med den anklagade. De kunna i politiskt hänseende vara oense; men de såå här för att trösta honom på denna sorgens dag. Om J sänden honom till schavotten, skola de för framtiden hafva alt kämpa med ett förkrossadt sinne under ett glädjetomt lif, begrätande den, som de älska. En vördnadsvärd qvinna, hvars lif förflutit ibland underhafvande, som älskade henne, en qvinna. som till ädel välgörenhet användt sin förmögenhet och spridt sina välsignelser till alla omkring henne, afbidar med klappande hjerta er dom. Om J sänden hennes äl-kade son till grafven, då skall hennes hjerta snart upphöra att så. Sex oskyldiga barn vänta att få höra, om de skola beröfvas den arfslott. som gatt i deras familj från led till led, och irra omkring i verlden som tiggare och faderlöse, i följd af den grymma lagens stränga bestämmelser — om frid och glädje skola återskänkas dem, elter om de skola störtas i den mörka förtvillans nedersta djup. Det finnes en annan, som ännu hänger fast vid hoppet, det hopp, som kan blifva välsignadt genom er; sitt hjertblod ville hon gerna gifva för att rädda föremålet för sin ungdoms kärlek. J skolen icke, med mindre ett samvete alägger er det, sända henne till en för tiädig graf. Och dock ber jag icke i denna blodssak om medlidande i en ödmjukt bönsallande ton. Jag beder derom i vår fria statsförfattnings anda, i samklang med vårt lands lagars rotfästade principer. Dessa principer borde lysa i den herrligaste glans i denna stora sak, och en dom i öfverensstämmelse med dem är icke en triumt öfrer lagen, men väl en triumf för lagen. Skullen J dock finna min klient skyldig, vilja hvarken jag eller han tadla er öfvertvgelse. Jag förlitar mig på, aut han skall ga sitt öde till mötes med en kristens two, med den fasthet, som höfves en man. De sista ord, som flöda öfver hans läppar, skola vara en bön för Irlands lycka, Irlands konsti:utionella frihet; ochi sjelfva dödskampen skall han känna sig tröstad, derest, genom hans lidanden och uppoffringar skulle kunna uppstå i Irland ett der hittills obekant regeringssystem, vist, opartiskt, ädelmodigt, och framför allt ett så beskaffadt, att det leder till välfärd, lycka och storhet för det folk, ban älskat, måhända icke klokt, men blott alltför högt. I den ed, hvarmed vår suverän beseglar sitt paktum med ett fritt solk, lofvar han att i alla sina domar utöfva rältvisa i förening med nad; denna rättvisa skolen Jnu utöfva. Det är icke en grym, blodig och skoningslös lag, J hafven att tillämpa, utan rättvisa i förening med nöd. Uti intet närma vi bräcklige dödlige oss så mycket den allsmägtige, som i utöfvandet af rättvisan härnere. Den gudomliga rättvisan är alltid förenad med nåd. eljest skulle timligt och evigt förderf blifva allas vår lott. J hafven det ansvarsfulla värf att råda öfver lif och död; utöfven rättvisa i förening med nåd! Det sista svaga ljudet från edra bäfvande läppar varder bönen om nåd, innan den odödliga själen skall, hvarpå jag förtröstar, svinga sig upp till en bättre och ljusare verld. AA —— Meu 0 udnade: 2 än -—