a — Några ord om den fria handeln. (Af en köpman i London.) Det gifves för närvarande nästan intet land mera i Europa, hvilket icke lider kännbara olägenheter till följe af den omständighet, att befolkningen, genom stark tillvext i antal och ökad intellektuel bildning, på de 3 sista ärtionden vuxit ifrån föråldrade lagar och inrättningar samt staternes gamla organisation. Redan för mera än 50 är sedan påstod Malthus, och före honom Italienarne Orltes och Ricci, att befolkningen i ett land aldrig understiger det antal landet kan föda, men att den tvärtom i nästan alla länder besitter en tendens alt öfverstiga detta antal, och fördenskull ofta åter bringas till aftagande genom moraliska och fysiska hinder. Dessa hinder hafva på sednare tid blifvit motverkade genom ändamålsenliga sundhetsåtgärder och menniskornas ökade insigter och kunskaper, hvadan de folkrika europeiska staterne nu ofta röna de. olägenheter en öfverbefolkning förorsakar. Vi vilja icke påstå, att detta är fallet i England. Sedan början af innevarande århundrade har befolkningen i detta land ökats med 10 millioner menniskor, men vi kunna, enligt hvad vi sjalfva minnas, försäkra, att öfverbefolkningen redan vid besagde tid ofta var föremål för högljudd klagan, och tvifvelsutan lika grundadt då som nu Dock hafva massorna funnit arbete och föda och skola äfven vid en ytterligare tillväxt veta att förskalfa sig begge delarne. Då periodiskt nöd och armod visa sig bland de arbetande klasserna, så är orsaken dertill för det mesta att söka i den omständigheten, att stundom vissa industrigrenar uppdrifvas allt för mycket, hvarefter sedan uppstår en ögonblicklig förslappning, genom hvilken arbetare med sina familjer för en tid bli brödlösa, enär de icke genast kunna sinna sysselsättning och bergning uti andra näringsgrenar. Häraf följer dock icke, att industrien i sin helhet uti ett land som England icke vore i ständ att föda en tilltagande befolkning; men fluktuationer ega stundom rum i ett lands handel, och olägenheter af nyss antydda beskaffenhet skulle icke bli omöjliga, tillochmed om folkmängden alls icke ökades, medan industrien likafullt fördubblades. Vår tids uppgift är att anskaffa de nuvarande invånarne i de olika länderne sysselsättning och bergning. Lösningen af denna uppgift är dock mindre lätt, än i äldre tider, ty menniskorna vilja icke längre vara slafvar eller skolgossar. be vilja sjelfva tänka och handla efter de naturligaste lagar som finnas, det vill med andra ord säga begagna alla de fördelar som erbjuda sig. Men genom det trehundraåriga krassa monopol, en mäktig aristokrati utöfvat, har man hindrat menniskorna ifrån att praktiskt tänka och handla på egen hand. Vi finna således nu i Tyskland och Frankrike,. hvarest man börjat att afskaka det gamla godtyckets fjettrar, de mest förvirrade begrepp om rättigheter, som den enskilte inbillar sig ega, för att göra sin nation i dess helhet anFaris för sin bergning och. sina beqvämligeler. Man gör visserligen den anmärkning, att de otympliga och råa kommunistiska ideerna skola försvinna, men SO mik: Tyskar och Fransmän — så många år vande dervid, att en herrskar och befaller, och massorna lyda — kunna ännu icke skilja sig ifrån den tankan, att staten måste underhålla arbetaren, utan att dervid undersöka, till hvilken grad den förstnämnde har skapat och befordrat elementerne till sjelfförsörjning. Jemförelser med hvad som föregår i andra länder torde vara nyttiga, men resultaterne kunna icke i alla händelser fortplantas till följe af de egendomligheter, som äro hvarje land specielt tillhörige. Våra silantroper rekommendera bland annat afskaffandet af alla stående härar, enär desse endast förorsaka stora kostnader, utan att skänka den ringaste nytta. Man visar, att Europas stående armeer innehålla cirka 4 millioner män, hvilka, ehuru alla samtligen i sina bästa lefnadsår, dock prestera föga eller intet produktivt arbete, men väl komma staterne på en ärlig utgift af mera än 3000 millioner riksdaler svenskt banko. Vi öfverlemne åt våra läsare att sjelfve anställa de betraktelser hvartill denna proposition kan föranleda. I England hafva företagits stora förändringar i mången organisation för att afpassa den efter den förändrade tidsandan. Ålt målet, om ock ofta ofullkomligt, dock blifvit ernådt, bevisas af den omständigheten, att alla de stora vunna förändringarne försiggätt utan revolutioner, medan andra. nationer förstörde de gamla organisationerne och kunna icke blifva ense om de nya. Regeringar och lagstiftande församlingar skulle alltid vara och förblifva uppmärksamme på sådana ändringar, som tid efter annan befinnas nödiga i en natious särskilta institutioner, och huru origtiga äfven tätt och ofta förekommande omstöpningar af de organiska lagarne mände vara, så göra dock nya behof periodiskt motdilikationer ersorderlige i de äldre inrattningarne. Sedan England, med full rätt, ehuru förgäfves under en tidrymd af mera än ett halft sekel fordrat en representationsreforim, samtyckte ändtligen parlamentet dertill för 16 år sedan, men redan nu yppa sig många skäl för en ytterligare och ny likartad reform, hvilken otvifvelaktigt om 2 eller 3 år härefter äfven kommer att ega rum. Under den långa period monopolväldet var allrädande i England fordrade äfvenleles de ringare arbetslösa klasserne att blifva försörjde, och deraf härflöt en väfnad af sattiglagar, hvilka vållade de välmående klasserne i England och Wallis allena den enorma pålagan af 8 millioner pund sterling om året, hvilken till på köpet aldrig blef rigtigt och jemnt fördelad. Dessa sattiglagar ega ännu bestånd, men medlen förvaltas med Mindre kostnad, ändamälsenligare och måhända äfven ärligare, ty det är onekligen statens pligt att understödja dem som oförskyldt råka i sådant elände, att de icke kunna hjelpa sig sjelfve. Men staten har en annan och ännu mycket större pligt, nemligen att genom lagstiftningen framkalla alla tänkbara elementer för att förskåffa den tilltagande befolkningen nödig bergning. Upplyllandet af denna pligt är vigtigare än alla fattiglagar, ty den gör, om målet kunde uppnås, dessa sistnämnda helt och hället öfverflödiga. Hvad som i den vägen skett i England sedan 20 är, medelst upphäfvande af monopoler och införande at free trade, hvarigenom handeln ökats till sitt omfäng, och följaktligen äfven förvärfs-kallorna, — det kan man inhemta af detta rikes historia. Åtskilnaden emellan de begge systemen är följande: Förr gafs det i England för många industrirenar skyddsföljaktligen prohibitiv-lagar, hvilka förhindrade den täflan, som utlandet kunde åstadkomma. Följden hemma i England var mycket höga priser, svag förbrukning, fördel blott för enskilta individer, familjer eller korporationer, en inskränkt handel med utlandet, och begagnandet af ett visst, men inskränkt antal arbetare, hvilkas belopp icke lätteligen kunde ökas, enär det hela fattades förmågan af tänjbarhet. Nu, sedan successivt på de sednaste 20 åren monopoler blifvit afskaslade och tullar å utländska produkter och fabrikater antingen fullkomligt upphäfts eller betydligen minskats, har handeln till sitt omfång i alla grenar starkt tilltagit, ja tillochmed fördubblats. Hvad har följden häraf blifvit? Männe en öfversvämning af utländska fadrikater för den inhemska förbrukningen till de engelska sabrikernes nackdel? Ingalunda. År 1847 utgjorde exporien af bomullslinneoch yllefabrikater ettpenningevärde af 8 34, 839.371. Dylika i utlandet tillverkade fabrikater äro nu helt och hället eller inemot tullfria, och dock infördes samma år deraf från utlandet för den inländska förbrukningen blott för ett värde af 8 222, 508. Fri handel i dessa artiklar bringar säledes icke England någon fara, så länge engelsmännen kunna producera desamma lika billigt eller ännu billigare, än andra länder, och det är att förmoda, att det sednare är fallet, ty eljest skulle väl icke andra läader köpa af engelsmännen för 34 mill. e sådana varor. Låtom oss kasta en blick på Frankrike. Utaf en amerikansk bomullsskörd af ungefär 2,300,000 balar bekommer England 1,100.00)0 b., Frankrike 350,000 b., akla andra länder i Europa 250, 000 b. Havre och Rouen ligga lika så nära Amerika, som Liverpool och Manchester, men aldrig har man hört omtalas, att I w twist går från Rouen till Tyskland o. s. v., ty Frankrike lägger en tull af cirka 25 aå 30 0, på ifrågav. råämne. England deremot exporterar ärligen för 7.000.000 twist till alla delar af verlden. Det finnes icke mera någon tull i England på bomull, och då man der är i stånd att förskasla sig ett större qvantum af denna vara, än någon annorstädes, så hafva verken för dess förädling (spinnerier och väfstolar) vunnit ett sådant omfång, att ingen bomullssskörd kan vara för stor för att i Englaud inom årets förlopp varda förarbetad. Storbritannien och Irland, med en befolknihg al 30 millioner själar, exportera årligen produkter och sabrikater till ett värde af a 60,000.000; Frankrike, med en befolkning af 35 mhlioner själar, mindre än 2 40.000, 000. Dessutom är det wllrackligt bekant, aut förbrukningen af alla möjliga artiklar är mycket större i England, än i något annat land uti verlden med lika folkstock. Wi fråge fördenskull: Löses icke uppgiften, om man skapar en i lika proportion med folkökningen stigande handel? I England har skett vida mer, ty utan tvifvel har man der skapat industri och handel i större proportion, än folkmängden förökats. Wi betvifla icke, att man skulle komma till detta resultat, om det vore möjligt att anställa en detaljerad jemförelse öfver et sådant ämne. Elementerne af den progressiva tillväxten äro imellertid så ögonskenliga, att flera år bortåt ingen allvarsam klagan öfver brödlöshet är möjlig en längre tid. Inom landtbruket har tillgången på arbete betydligt förökats, emedan denna industri numera ofta bedrifves som trägårdskonst, och icke som äkerbruk, hvarigenom jorden aflockas en vida större afkastning, än fordom var fallet under de gamle okunnige förpaktarnes skötsel, hvilka af sina ännu okunnigare patroner, egemdomsherrarne, städse erhöllo den försäkran, att de skyddades, genom höga tullar, hvadan de blott kunde odla dyrt men icke billigt hvete, och följaktligen utarmades. Många statistiska uppgifter och detaljer skulle ännu kunna anföras, för alt visa huru gynnsamt fria handeln verkar i England, huru den höjer och vidgar upplinningsandan och företa samheten, huru den innerligt förenar politiska partier och hopsmälter deras tankar och handlingar, huru den med ett ord välgörande ingriper i alla menniskornas sociala förhållanden; men vi sakna utrymme för dessa detaljer. Det är oss imellertid en tillfredsställelse att kunna omnämna den stora sorgfällighet, med hvilken man på sednare tid i Tysklan d