0 A C(zisscheborga åttonde 1 aw a . 9 — IIANDELS-ocn SJÖFARTS-TIDNANG kan här på platsen preuumereras för dierstående delen af året med h. seo B:dr 2: 21. Vid reqvisitioner från Postkonioren i riket gälla bestämmelserna vid arets början. Götheborg den 28 September 1848. Redaktionen. AS Några ord om uwtsigterna till fredens bibehällande i EurORRa. Pr England är allaredan i egenskap af fabriksoch handelsstat af fredlig natur. Hvad det till sin ekonomi behöfver af landsträckor, kuster, kolonier, öar, stationer och befästade punkter öfver hela jordklotet, det har det redan förskaffat sig, det är nu mätt på eröfringar och har bara någon svårighet att smälta allt, hvad det slukat. Det önskar stillhet. ro, pcomfortv, och vore det icke. frestadt till att här och der taga sig litet motion för upprätthållandet af just den stillhet och den comfort, på hvilka det sätter så mycket värde, så vel Gud om det icke i allsköns lugn åte sin obeefsteake, och drucke sin ales samt läte verldenrletumla bäst den ville.o Isynnerhet gifva Irländarne och kartisterne det en hel hop att tänka på, och de skulle visserligen icke uppskjuta sina fordringar, om Engländ sade: oVänten bara en liten stund; jag skall gå bort och ordna Italiens (eller Slesvigs) angelägenheter. I Frankrike hade måhända de safrikanskes härförarne, presidenten Caraijnac och krigsministern Lamorictere, nog lust att skörda nya lagrar, och de hafva genom att förstärka den stående hären till 500,000 man gjort kriget lätt nog att utföra. De hafva spänt hanen, och det behöfves blott en enda liten tryckning med fingret för att låta Skottet smälla af och gifva signal till ett allmänt europeiskt krig. Men deras egen ställning i Frankrike är ganska kinkig mellan tvenne partier, af hvilka det ena, det socialistiska, vil för ögonblicket är besegradt och måste tiga, men kanhända tänker så mycket mera, och det andra, det monarkiska, förstärker sig hvarje dag genom rekryteringar ur de gamla legitimistiska och de nya dynastiska lederna. Detta sednare parti bestär af rikt, slugt och verksamt folk, och genom deras grundsais: vatt Frankrike bör hafva ett konungadöme med Guds nåde, som stöder sig på den allena saliggörande katholska religionen har det ett stort anhang inom det andliga ståndet. Det är i detta afseende icke utan sin stora betydalse, att grefve Montalembert den 3:dje sistlidne Augusti i nationalförsamlingen framlade en petition, som gick ut på att fordra Erankrikes beskydd för — den heliga grafven. Största delen af bem. församling skrattade åt denna reminiscens från korstågens tidehvarf, ehuru den, om man ser litet djupare in i ställningar och förhållanden, kan vara alfvarsam nog. — Under det att de olika republikanska fraktionerna hade hela sin uppmärksamhet rigtad på nationalförsamlingen, verkade nyssbemälte parti i all tysthet på valen af embetsmän för kommunerna. Då olUniono hvarje dag förkunnade, att dess ovännero, fredens och försonlighetens mäno, hade genomdrifvit valen, än här och än der, drog ändtligen Siecle, öronen ät sig och yttrade, att försoningen kunde vara bra nog, men att man icke borde öfverlemna försoningsverket helt och hållet åt legitimisterne. Na tioma lo. som, i följd af sin äsigt: att Paris är Frankrike och bör beherrska Frankrike, icke hade bekymrat sig synnerligen om kommunalvalen, slog nu äfven alTod hatada rvagakfianen-men nu var det för rike och retagne, lorsedue Med EmocwestftaT ur det legitimistiska partiet. Hvilket mod det monarkiska partiet har fått efter Juni-upproret, sum naturligtvis hos många medborgare ingjöt fruktan för den republikanska statsförfattningen, kan man se ar åtskilliga små tilldragelser: bå Thiers och hans anhängare insulterade finansministern Goudchaux i anledning af hans förslag till en beskattning på bypothekerna, förlorade den sistnämnde tålamodet och höll ett häftigt tal mot vissa partier, som voro siendtligt sinnade mot republiken och blott sökte att bringa den i trangmål Herryer uppträdde då på tribunen och höll ett föredrag, hvari han uppmanade till fred och endrägt, emedan alla partier borde ju vara ense om att älska Frankrike.? Man lade märke till. att han icke en enda gång uämnde ordet ÅRepubliken, och tillropade honom fördenskall: Säg republiken! men han trädde ned utan att hafva bragt detta ord öfver sina läppar. — Den 27:nde Juli innehöll UnioH, i anledning af årsdagen af Juli-kampen 1830, en artikel, i hvilken bem. blad sökte ålagalägga, att man icke längre borde fira denna minnesfest. Man läser deri följande dristiga ord: Och hvartill dessa fesSter? Emedan man en dag hade uppkastat vharg ikader, upproret segrade, och en oskyldig konung såg sig nödsakad till, att, för att undgå ett ännu större ondt, öfvergifva sitt fädernesland. Men i denna kamp mot en vmonarki, som i ett årtusende kämpat för folvket, låg en sorglig otacksamhet, först folkets, eller rättare de måns som hade upprhäft sig till dess rådgifväre och ledare, samt dernäst en furstes, som lånade sitt namn äl detta afskyvärda verk (oeuvre dabominalionr ). Under så beskaffade omständigheter är det lätt att förklara, hvarföre tillochmed sjelfve de krigiska republikanerna äro fredligt stämde och hellre i Paris och andra vigtiga städer vilja hålla en stor arme, än att sända den till ltalien eller Tyskland. De förstå att härleda sin böjelse för fred ur de demokratiska principer, som deras Sociala motständare, namneligen S:t Simonisterne, först halva uppstillt, och de uppmana Europa att sälla värde på denna deras generositet? och icke fresta dem alltför mycket. I sjelfva verket har allaredan det österrikisktitalienska kriget bragt dem i mycken frestelse och förlägenhet. Lamartines berömda manifest, som vann alla partiers bifall, förklarade högtidligen, att Frankrike icke opäkalladt ville blanda sig i något annat folks inre angelägenheter, men att, om en undertryckt nationalitet påkallade dess biständ, så skulle Frankrike ita till dess försvar. Detta tillfälle har inträffat. Efter att Carl Alberts arme blifvit i grund slagen, dels i följd af den inom densamma herrskande oenigheten och Toskanesernes feghet, dels i följd af örräderi, anmodade både han och regeringen i Milano Frankrike om hjelp. Man har sökt reda sig ut ur denna knipa genom att svara, att sedan Lombardiet blifvit införlifvadt med Piemont, kunde man icke underhandla med någon lombardisk regering, och hvad konung Carl Albert angick, så hade han kort förut förklarat. att Italien kunde hjelpa sig sjelf (Italia farå da se). beremot ville man i förening med England uppträda diplomatiskt medlande, och grunden för fredsslutet skulle då blifva. att ungefär det hitintills varande guvernementet Venedig skulle förblifva under Österrike, men såsom en särskilt unionsstat, och Lombardiet en St för sig. IV. Det tillhör en något ensidig förkärlek till den blotta nationaliteten att finna detta sätt att af1I1i 6 Sb lägga norra Italien, utan för alt vindicera sin rätt i eh punkt, der man har svårt att neka det rätten. Radetzky erbjöd norra Italien en fri författning och förvaltning genom infödda embetsmän deremot, att det skulle öfvertaga en lämplig del af den österrikiska statskulden. Berusade ar sin första lycka, ville dock Italienarne icke gå in på dessa vilkor, eller ens höra talas om någon förlikning. De fordrade södra delen af Tyrolen ända intill Brenner såsom en skadeersättning för deras sordna lidanden och de ville icke åtaga sig en vitten af den statsgäld, som Österrike för deras skull åsamkat sig, för jernvägar, för kanaler, för brobygguader 0. s. v. Deras hjelte var konung Carl Albert af Sardinien, en man, scm, för att tillfredsställa sin äregirighet ochherrsklystnad, först var Carbonaro, sedan jesuit och slutligen, för den italienska konungakronans skull, på nytt en frihetshjelte. Väl trodde IHalienape honom icke mer än nätt och jemnt; men med sin medfödda slughet förstodo de att i alla sina offentliga handlingar för honom ådagalåggga den största kärlek och tillit, besjunga och lofprisa honom såsom en ny Cid Campeador eller Bernardo del Carpio, och för att icke svika dessa offentliga yttringar af tillit och förtroende, bakom hvilka dolde sig hotelser om republikanism och anslutning till Frankrike, blef han nödsakad att utföra sin en gång antagna roll och gå framåt. Hans valspråk måste vara: ÅIlalla farå da ser för att icke både han sjelf och hans konungakrona skulle blifva öfverflödiga. Men hurulunda så väl han, som hela det herrskande nationalitetspartiet hade upplattat den demokratiska fribet, de utlofvalle, derom vittnar bland annat den sorgliga sakverklighet, att de lombardiske bönderne sedermera hafva helsat Osterrikarne säsom sina efriare. Hvad den italienska enheten angår, så är det märkligt nog, att den första revolutionära rörelsen icke åsyftade stort mera, än hvad England och Frankrike nu hafva föreslagit såsom basis för en blifvande fred. Venedig isolerade sis genast i begynnelsen från Lombardiet. Pet ville sitta ensamt och drömma om den tid. då det var hafvens drottning Det tyckes väl som om det i Frankrike funnes en hos folket inneboende mäktig känsla, hvilken uppreste sig mot den ställning dervarande regering intagit uti den italienska saken; men i sjelfva verket omfattas densamma mera som en partifråga, än med nägon sann entusiasm. Alla de partier, som hållas kufvade af Cavaignac, gripa den som en välkommen anledning att nedsätta honom, förlikna honom med Guizot och i folkets minne återkalla det der förödmjukande la pair d sloul prixz (fred till hvad pris som helst, hvilket man så ofta lade den guizotska ministeren till last, och dock skulle icke något enda parti, allramiust det ultrademokratiska, vilja rösta för ett krig, om ej just för att störta Cavaignac. För att döma af den rigtning, som sakerna under loppet af Juli och Augusti månader tagit, tyckas alla tecken gifva tillkänna, att Europa blott går öfver till en ny phas från 1815. Skillnaden emellan phasen nu och då är dock betydlig: då knöt man nationaliteten samman med träldomens band; nu åter har verket skridit så långt fram, att det kan göras med frihetens. och den naturliga, ehuru ännu måhända aflägsna, realiasationen af den stora arbetsplanen är en förening af fristater. Det linnes så mycket mera skäl att hoppas, det nationalitetsfrågorna icke skola gifva nägon anledning till krig, som kriget just vore det mest olämpliga medel, man till det stora verkets fullbordande kunde tillgripa. Folkstammarne äro så blandade om hvarandra (ltalieroraton Slaver i Böhmen. Tyskar i . 1 ANKA I