Maj:t så benämnda skolpligliga åldern, inhemta åtminstone det kunskapsmått, som enligt skolstadgan bör tillkomma hvarje svensk undersåte. Orättvisan mot dessa små är ganska tydlig. Ty om man äfven kan trösta sig med den tanken, att Gud icke uppskär der han icke sädde och således icke straffar barnen för sådana fel, som de i brist af bättre vetande begå, utan att det moraliska ansvaret egentligen drabbar den, som af en eller annan anledning bordt taga dem vid handen; så handlar likväl samhället efter andra lagar, och om några år, när barnen uppnått en viss ålder, skola dessa lagar tillämpas med lika stränghet mot denna vanvårdade ungdom, som äger endast orediga och lätt förvillade begrepp om sina pligter emot Gud, öfverhet och jemnlikar, som emot dem, hvilka erhållit den mest värdade uppfostran. Någon tacksamhet eller välsignelse af sädane arbetare kan patronen icke vänta, icke heller kan på detta sätt förtroenidet ökas mellan de så kallade bättre och sämre solkklasserna. Ty det är icke den okonnige och fattige handtverkaren, utan den bildade och förmögne grosshandlaren och sabriksidkaren, som icke försmår att mot en ringa dagspenning draga fördel af barnens händighet och späda arbetskrafter, men försmår, att, såsom handtverkaren, taga dem i silt eget bröd, samt låter dem uppväxa i råhet och okunnighet, under det han yrves öf ver meriten att hafva skaffat de fattiga arbetsförtjenst. — Vi hoppas, att de resp. embetsmyndigheter, som hafva sig i nåder uppdraget att vaka öfver förordningens efterlefnad, icke skola lemna utan uppmärksamhet en föreskrift, som är af ganska betydligt inflytande på arbetsklassens sedlighet och moralitet, utan lillhälla vederbörande att fullgöra denna vigtiga del af deras husbondekall. på det vära små kamrater må erfara den båtnad och fördel, som Kongl. Maj:ts höga och saderliga vishet, genom den nådiga fabriksordningen, haft för afsigt att bereda äfven de minsta bland Arbetare.