Ilär, liksom eljest, sinne vi skyddets theoreliska försvarare på producenternas ständpunkt, under det vi föra de olyckliga konsumenternas sak, hvilka de förre alls icke vilja låta komma med i räkningen. De jemföra industriens fält med en kappridningsbana; men på en sådan är kappridningen på en gång medel och ändamål, allmänheten utom de täflande har intet intresse för täflingen. Låter ni edra hästar täsla. för att få veta hvilken kan springa bäst, så begriper jag nog att ni belastar dem lika. Men vore edert ändamål att låta en viglig underrättelse med största möjliga skyndsamhet komma till målet, skulle vi då utan inkonseqvens lägga hinder i vägen för den, som lofvar alt först hinna det? Och likväl gör ni detta i industrien. Ni förgäten edert önskade mål, menskligt välbefinnande: ni lemnen det utan afseende och uppoffrar det på skengrunder! Men då vi icke kunne försätta våra motståndare på vår ståndpunkt, så vilje vi ställa oss på deras och undersöka frågan med afseende på produktionen. Jag skall söka bevisa: l) att den, som vill jemna vilkoren för arbetet, angriper handeln i sin princip; 2) att det icke är sannt, att ett mindre lyckligt lottadt lands arbete blr tillintetgjordt genom konkurrensen med ett mer gynnadi: 3) alt till och med, om detta skedde, skyddstullar icke äro det medel, hvilka försätfa den af naturen svagare produktionen i samma Jilsvilkor med den starkare; 4) att handelsfriheten, så vidt möjligt är, gör det, och slutligen 5) att de minst lyckligt lottade länderne mest vinna vid utbytet. Ae I. Att likställa eller jemna vilkoren för roduktionen är det samma som icke blott att lämma utbytet, utan att angripa handeln i sin rot. Handeln grundar sig just på den skiljaktighet eller, om man så häldre vill, på de olikbeter i klimat, fruktbarhet och färdigheter, som vi vilja utplåna. (juyenne skickar Bretagne vin och fär derifrån tillbaka spanmål, emedan dessa båda provinser i afseende på produktion befinna sig i olika lägen: följer handeln emellan olika nationer kanske en annan lag? Hade skyddstull-karlarna logik och makt dertill, så skulle de fullkomligt afskilja menniskorna ifrån hvarandra, liksom snäckorna i sina skal; liksom då öfverhufvud alla deras sofismer, om man skarpare betraktar dem, skulle sluta med förstöring och det tomma intet. Ad 2. Det är i sjelfva verket icke sannt, att olikheten i vilkor nödvändigt måste medföra den mindre lyckligt lottade industriens förfall. Om vid kappridning en häst vinner priset, så förlorar en annan det: men om två hästar skola förrätta ett nyttigt arbete, så gagnar hvardera af dem begge efter måtiet af sina krafter; och om den starkare åstadkommer mer, så följer deraf blott, att den svagare icke kan göra allt ensam. I ala rikets provinser odlar man säd, ehuru de i afseende på fruktbarhet äro hvarandra mycket olika; och om tillfälligtvis en icke gjorde det, så skedde det emedan det icke lät sig vil göra. Likaså säger oss analogien att man under handelsfrihetens välde i trots af sådan olikhet, skulle oala säd i alla europeiska stater, eller på sin höjd skulle den stat icke göra det, hvilken kunde på annat sätt bätre tillgodogöra sin jord, sina kapitaler och sin arbetskraft. Och hrarföre tillintetgör icke en völloltad provins fruktbarhet åkerbruket hos sin mindre vällottade grannprovins? Emedan des sa nalional-ekonomiska företeelser ega en böjlighet, en elasticitet, en förmåga att jemna, hvilka synas helt och hållet hafva undgått Skyddstullarnes skola. Denna skola anklagar oss all vara system-menniskor, under det den drifvit systematiserandet ända till det yttersta, om eljest system-andan består deri, att man bygger silt resonnemang på ett enda faktum, och icke på ett helt samband af fakta. I ofvan anförda exemnel unnväober ockilialtiahatan Jag citerade nyss en gren af åkerbruket; jag skulle lika gerna kunnat anföra en gren af industrien. I Orimper, i grannskapet af Paris, finnas skräddare; men det hindrar icke att äfven i Paris bo skräddare, ehuru dessa måste mycket dyrare betala sina hyror, sitt etablerande, sina lifsmedel, sina arbetare. Men derföre hafva de äfven en helt annan kännedom i yrket, och detta är tillräckligt ej blott att återställa jemnvigten utan äfven väga till deras favör. Då man talar om ett jemnande af vilkoren för produktionen, så skulle man således åtminstone prö va om icke handelsfriheten åstadkommer det man så egenmäktigt fordrar. Detta naturmessiga jemnande af nationalckonomiska fenomener är i denna fräga så vigtigt och tillika så egnadt att låta oss beumdra försynens vishet, att jag beder om iilllåtelse att dervid ett ögonblick få uppehålla mig. Styddstull-karlarne säga: det och det folket har en fördel framför oss genom sina stenkol, sitt jern, sina maschiner och sina kapilaler; vi kunna ej konkurrera med det. Denna sats skall sedermera blifva pröfvad ur andra synpunkter; för det närvarande inskränker jag mig till frågan om, i fall emelJan två nationer en sådan fördel och en sådan nackdel verkligen existera, icke af sig sjelft ett jemnande eger rum, i det den öfvervägande fördelen förminskar sig och nackdelen förbättrar sig. Landet A eger framför landet B alla möjliga fördelar; då säga skyddstull-karlarne, Halt produktionen skall koncentrera sig i A och h blifva ur stånd att åstadkomma något. A säljer mycket mer än det köper, och h köper mycket mer än det säljer.Jag kunde bestrida detta; men jag vill antaga mig stå på denna ståndpunkt. Efter hypothesen blir arbetet i A mycket eftersökt och derföre snart dyrt. Jern, stenkol, jord, lifsmedel, penningar, blifva i A mycket eftersökta och derföre snart dyra. Under tiden blifva i B hvarken arbete eller stenkol, eller jord eller lifsmedel eller penningar eftersökta och sjunka derföre snart i pris. Detta är ännu icke allt: då A oupphörligt säljer och oupphörligt köper, så går det reela myntet ut ur h till 4 och blir i A godt om, men i B sällsynt. Men der mycket penningar finnes, der blir allt dyrt betaldt; följaktligen uppkommer i A, utom den verkliga dyrheten, som uppstår genom liflig efterfrågan, äfven en nominell dyrhet genom öfverflödet på dyrbara metaller. Der litet penningar finnes kan man för litet köpa mycket; följaktligen har icke blott nominelt, utan äfven verkligt den bättre marknaden. Under dessa omständigheter skall industrien hafva alla skäl att öfvergifva A och etablera sig i h. Eller, för alt återkomma till det verkliga: hon har allsicke först väntat på detta ögonblick, emedan detta hastiga förslyttande Strider emot hennes natur. Vid handelsfrihet hade hon straxt i början, i mån af tillgång och efterfrågan, d. v. s. efter rättvisans och nyttans lagar, delat sig emellan A och H. Vore det möjligt alt industrien koncentrerade sig på en punkt, så skulle just derigenom i dess eget sköte uppstå en oemotståndlig kraft till decentralisation. Detta är ingen tom hypothes. ljörom en manufakturists tal i handelskammaren i Manchester: Förr utförde vi väfnader, sedermera garnerna, hvilka utgöra råämnen för väfnaderna; — derefter kapitalerne med hvilka vi tillverkade vära maschiner; slutligen våra arbetare och var industriella anda, hvilka äro källan till våra kapitaler. Alla dessa arbetets elementer hafve vi efter hvarandra låtit blifva verksamma der hvarest dot var fördalaltigmact dar 4411418—147 1119 d11A, IINIIUIS framskridande, korteligen för allt, hvad prohibitionens inskränkande lagar, sä vidt på dem beror, tillintetgöra, ty dess folken isolerande tendens går derpå ut, att fastmer föreviga skiljaktigheten i deras lägen, förhindra allt jemmande, neutralisera verkan och motverkan och att befästa folken i deras öfverlägsenhet elier deras svaghet. Ad 3. Da man säger, att skydds:ullen jem441.14(4— 2 VE T11111401—4 nar vilkore nför produkt., så gör man ett falskt uttryck till yehikel för en vilfarelse. Satsen är icke sann;vilkoren för produktionen blifva efter skyddet: likadana som de förut voro. Hvad skyddet sastmer jemnar är vilkoren för afsättningen. Man skall kanske säga att jag endast leker med ord, men jag återgifver detta inkasi åt mina motståndare. Det tillkommer dem att bevisa att produktion och afsättning betyda detsamma, om jag icke med rätt och fog skall förevita dem att de, om icke leka med ord, åtminstone förvexla dem. Må det tillåtas mig att genom ett exempel upplysa mina tankar. Jag antager att några Pariser-spekulanter kommo på det infallet att lägga sig på produktionen af oranger. Portugisiska orangerna kosta i Paris 10 centimer, under det Pariseroranger, för kärl, växthus och tätare froster ej kunde säljas billigare än till I franc. De fordra således för de portugisiska en tull af 90 centimer, aKför att jemna vilkoren för produktionene, och kammaren, for hvilken detta naturligtvis genast är klart gilver, efter för detta anspråk. Äro nu verkligen derigenom vilkoren för produktionen jemnade? Alldeles icke. Lagen kan ej göra Lissabons klimat kallare eller Paris varmare. Orangerna skola hädanefter såsom förut på Tajos strand mogna på naturligt och på Seinens på artificiell sätt, d. v. s. vid Seinen kosta mycket mer arbete, än vid Tajo. Hvad som då blefve jemnadt vore vilkoren för afsättningen; portugiserne skulle då nödgas sälja sina oranger till äfven 1 frane och den franska konsumenten att betala tullen af 90 cemimer. Och nu ser man det underliga resultatet: på hvarje portugisisk orange, som konsumeras, förlorar landet intet; ty de 90 centimerna, som konsumenten betalar mera, vandra i statskassan; penningarna gå icke förlorade, utan komma blott i andra händer. Men på den franska orangen, som konsumeras, förloras 90 centimer; ty köparen, som betalar den, förlorar dem säkerligen och säljaren vinner dem säkerligen icke, ty så mycket har han påkostat. Måtte skyddstullens försvarare draga slutsatsen af denna historia! Ad Å. Skilnaden emellan vilkoren för produktionen och för afsättningen har jag, ehuru skyddstull-karlarne utan tvifvel skola anse den för paradox, påyrkat derföre att den skall bana mig öfvergång till en ännu mera i ögonen fallande paradox, som later sålunda: endast handelsfriheten jemnar verkligt rilkoren för produklionen Jag återtager mitt ofvan anförda exempel. Man tillåte mig ett özonblick antaga, att hvarje fransmans dagliga försjenst öfverhufvud uppgår till I franc om dagen; då följer deraf att den direkta produktionen af en orange i Frankrike kostar en arbetsdag eller dess eqvivalent, under det blott en tiondedel af denna arbetsdag representerar värdet af en portugisisk orange, d. v. s.: hvad solen gör i Lissabon, det gör arbetet i Paris. Är det nu icke klart, att, om jag kan producera en orange, eller, hvilket är detsamma, dess penningvärde, med tiondedelen af en arbetsdag, jag i afseende på denna produktion åtnjuter just samma vilkor, som den portugisiske producenten, utom transporten, som jag naturligtvis mäste ombesörja? Det är således klart, att handelsfriheten, så vidt möjligt är, jemnar vilkoren för den direkta eller indirekta produktionen, då den lemnar blott ex differens öfrig: den oundvikliga uti transporten. NiIAAA A Arrmhnatan willaran för