Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 september 1848, sida 2

IV (11—1444. Or TR — dess passagerare till Känsö karantänsplals. II. M. Konungen af Danmark har till General-Löjtnanten m. m. Grefve Löwenhielm aslätit en så lydande proklamation: aDa i vor hrigsministers allerunderdanigste Inberetning, angaaende de Kongelige Svenske Troppers Åfmarsch frå Fyen, med Udmierkelse er fremhievet den Disciplin og Interesse for Landet og dets Befolkning, der i saa höi Grad har viist sig blandt disse Tropper. saa finde Vi os herved foranledigede til at tilkjendegive Dem Herr Greve i Serdeleshed og, igjennem Dem, Samtlige Officerer og Underoslicerer samt Mandskabet af bemeldte Troppe-Corps i Almindelighet Vor allerhöieste Erkjendelse af det af dem under Opholdet i Danmark udviiste fordtrinlige Forhold, og sorblive Vi dem Alle i Naade bevaagen. Sönderborg den l5:de September 1848. Fredrik RB.o — — — — — KORRESPONDENS. Stockholm den 26:te Sept. Det har icke allenast gått med skatteförenklingsfrågan, såsom man vänta: att adeln och presteståndet under hvarjehanda förevändningar vägrat omröstning i förstärkt utskott ösfver de vigtigate punkterna, hvari dessa två stånd stadnat i olika beslut med borgareoch bondeständens eniga bifall till utskotts utlätandet; utan tydligare än någonsin har det visat sig, att vi nu, liksom under det gamla systemet, äro under en, bakom konungamakten undangömd, oansvarig kamarilla-styrelse, i stället att ega en ansvarig minister-styrelse. Redan då statsutskottet fortsatte det felet eller rättare den grundlagsvidrigheten, att underställa riksstånden voteringspropositionen, i stället att. enligt ordalydelsen af 69 reg:sformen, behandla ärendet, enligt hvilket stadgande endast det Faklum behöfver åheropas, alt frå stånd stadnat mot två i dylika frågor, för att utskottet med sin förstärkning är pligtigt att samfäldt rösta med slutna sedlar till ovilkorligt antagande eller förkastande, och hFarvid de flesta sålunda röstandes mening skall gälla såsom Rikets Ständers beslut (en åtgärd, som är alldeles nödvändig inom den fyrdelta Ständsrepresentationen. om ej eviga strider skola underhållas) säg man förut, att antingen de två stånden skulle krängla eller ock vara så säkra på öfvervigt i förstärk:a ut-. skottet, att ingenting kunde för folkets lättnad i sättet att utgöra sina grundskatter vinnas; men man hoppades, att då Regeringen ställt sig fram för de samma satser, som utskottet föreslagit, ätminstone inom adeln, heldst då II. M. Konungen sjelf hemkom innan afgörandet, den stora frågan skulle understödjas ar de hofoch statsembetsmän. på hvilka den kongl. eller regerings-inflytelsen så till vida måste vara påräknelig, som man vet, att deras utnämnande och qvarblifvande i tjensterna är synbarligen i alla andra afseenden beroende af deras underdanighet och tjenstviilighet, mera än af förtjenst och redbarhet. Man hoppades således, att det parti på riddarhuset, som i presterlig och indelt lönta are-anda, förenade med frälse-räntetagare, motsätta siz all reform i vårt eländiga, föråldrade skatteväsende, skulle öfvermannas af en plaralitet, som denna gång fann Regeringens ledamöter i spetsen för en vigtig, folket tillfredsställande och de privilegierade klasserne i intet rättsvidrigt eller obilligt afseende förlustbringande åtgärd; och man hoppades det så mycket säkrare, som detta parti alldeles icke hade den derföre, alt dess hydra-natur skulle framte många på en gång. Iläraf troligen denna lamhet. denna obeslutsamhet, denna brist på sakkunskap och tillit till tidsandan och folkopinionen, som vår styrelse utvisat, och ännu så beklagligen utvisar. Häraf denna hemlighetsvånda och skuggrädsla, som erinrar om strutsen, och lemnar så ringa hopp om seger i striden mot örnarne och rosktoglarne. Häraf dessa ständiga motsägelser i löften och förberedelser emot beslut och handling. Då man betraktar denna skatte-angelägenhet, som tidsförhållandena gifva med hvarje är en ökad vigt, och de privilegierade ståndens handlingssätt. måste man ock verkligen förundra sig öfver det mod, de visa emot folkets billiga anspråk, om de icke viste sig ega Konungamaktens tysta stöd. De veta nemligen rätt väl, att hela det indelta lönevsättet står på den punkt, att icke endast den allmänna opinionen erkänner dess förderflighet, utan snart sagdt hvarje enskildt finner sig manad att afkasia bördan. Och kunna de då ej begripa, att om man med ståndsoch klassprivilegier vill hindra utöfvandet af Svenska folkets i 57 F Reg.-formen bevarade rätt att sig sjelf beskatta, vid allmän riksdag, genom Rikets Ständer allena, det vill säga, icke af det elier det privilegierade ståndet ensamt, genom veto mot de öfriga: så uppstår helt naturligt känslan, att det folk, som ej får beskatta sig genom sina ombud, vägrar att erlägga skatt. Hvart det då bär, borde väl äfven dessa trånghöfdade och trångbröstade konservalister begripa, som atminstone måste veta, att folket kan, liksom de, å sin sida envisas till den grad, att prester och iudelta löntagare i läng tid kunna blifva utan påräknade inkomster, och ställningen i landet derunder blifva så betänklig, att måhända hela indelningsoch beskattningsväsendet blifver till den grad upphärdt, att redan de nuvarande löningstagarne få nöja sig med vida sämre vilkor, än hvad som nu erbjudes åt de i framtiden inträdande. Hvad dessa åter beträffar, angår det icke embetsmän och löntagare, utan endast folkets ombud och lagstiftande makten, att besluta om det nya kontrakt, staten vill med dem afsluta. Så enkel är den saken — och hvad presterskapet rörer, är det i synnerhet ett högt spel, som presteständet spelar; ty ingenting vore med våra former och vära ortförhällanden lättare, än att genom bildande af föreningar till vägran af fionden, försätta det i den ställning, att det skuile få göra vida större eftereifter, än nuaf det yrkas. Häng tid kunde presterne blifva berösfvade sina inkomster, och deras ställning till församlingarne blifva så obehaglig, att ångern skulle följa tätt i spåren af motständet. Det torde dessutom förtjena en närmare granskning. huru presteståndet ens kunnat åberopa presterskapeis privilegier och landmarskalken göra sig till deras protektor, i frågan om förenklingen af skattepersedlar, m. m. Då nemligen 4:de punkten i dessa privilegier till och med för Tioldlen stadgar: Hvad i öfrigt prestetionden vidkommer, then skill uti alla landsorter af enom och androm sout vederbör ov gerligen utgöras, efter den ordning och Ri sdagsbeslut, som gjordt och stadgadt är år iöss, eller ock efter det bruk, som speciale bref efter orternes beskaffenh t kunna medgifva och af hemmanen utg ras bör, efter viss tiondesättning, Som antingen redan stadgad är, eller härefter lagligen stadgas kan; Så finner man kitt, att i föreskriften om 2