T FATALA HÅREIT. u stod vid Uhlanerne i — berätal f. d. preusisk officer — kom jag serridt om eftermiddagarne ofta förbi arn, som ligger nägra bösskott frän n. En gång, då jag efter vanligheten hörde jag någon högt snyfta och gråi min häst, kastade en blick in gech fick i ett inre rum se en stackars a golfvet, medan hennes man höll tret och på det ohyggligaste sätt misse. Hastigt steg jag af, band min häst en och trädde in i rummet. r, sade jag, blygs att så misshandla tru: det gör ingen hederlig karl! rre i mitt hus! mumlade han. åld på mig och menade helt lugnt, lå icke skulle visa mig på dörren och in närvaro afnalla sig från slika vidrigt fall måste han betänka, att edes beskärt mig nagra krafter, som mig till pass, för att återställa husan gör aldrig annat, än kammar och i stället för att såsom en ärlig qvlnsysslor — brummade han och aflägslande nägra eder. qvinnan satte sig på en stol framsöndrig spegel och ajusterade åter ide hår. hon, hvad skall jag taga mig till, se! Aldrig gör min man annat, än pinej. Han får väl också snart sin vilr utaf med mej, ty länge lefver jag n sjelf har sagt, att jag har lungsot ar i pura glädjen deröfver skickat hor fint hvetemjöl. Men allt detåa är hår skulden till! Då jag frågade henne efter orsaken till detta utrop, berättade hon: — Redan hemma var mitt hår min olycka. Af fem barn är jag den enda med svart hår, min far hatade mig derföre; min mor, som hade någon egen förmögenhet, lemnade den i testamente åt mig, och fördenskull friade min nuvarande man till mig, oaktadt sin vedervilja för detta svarta hår, ty han tycker endast om blondiner. Nästan bortkörd från hemmet af min far och mina syskon, hoppades jag att dock genom lydnad och trohet vinna min mans kärlek. Jag är svag och krasslig, men detta oaktadt underkastade jag mig villigt äfven de tyngsta arbeten; men min man begär alltför mycket och låter mig släpa värre än ett kreatur. Men Gud vare lof, jag hoppas att till hösten skola, såsom doktorn säger, mina lidanden vara slut, och likväl säger folk — och dervid torkade hon leende ögonen — att mitt hår är vackert och fruarne i staden skulle betala mycket för dessa korpsvarta lockar. När jag dör, testamenterar jag mitt hår åt er herr löjtnant, men tag er till vara; en förbannalse vidlåder detsamma. Nästa vår kom jag, efter att någon tid ha varit borta på permission in till mitt regemente igen. Jag skulle anmäla mig till tjenstgöring och låg ännu i min säng. Min trogna betjent höll som bäst på med att borsta min uniform, då trumpetaren, srisoren och tusenkonstnären klappade på dörren. Under min bortovaro från regementet hade skett den förändring i uniformen, att vi i stället för fjäderbuskar fatt tagelplymer på tschakoerne. Man satte mycket värde på denna förändring, och de stackars hästarne på betet och tillochmed i stallen mäste ofta släppa till sina svansar, för att dermed pryda våra hufvuden. Men sprättarne köpte till höga priser plymer, förfärdigade af svart glänsande fruntimmershår. Dessa plymer togo sig naturligtvida bättre ut. än de af tagel. Trumpetaren bragte mig nu ett dylikt ÅSAvisitum för militärisk dandvism. — Skada, — sade han, — att ja va med mig till löjtnanten den plyr liggande sedan förliden höst; den en hemlighet, af den döda mjölners — Är den stackars vackra, bl död? utropade jag. — Ja visst är hon det, ihjelpr ningom, — svarade han likgiltigt; ler en hustru för den bukstinne har aldrig eller velat hafva henn;a dött, så kommo genast samma d och asade af med liket till benhi gulden och ett par mått vin komm till hennes hår af dem. Jag har tschakoplym. Den är värd sina 10 har knappt sjelfva chefen! Nu ko Löwenkopf, som just i den vefvar pengar på spel, och ekiperade sig i köpt plymen. Jag hade på min ära den. Jag betalte trumpetaren och gick s uppvaktning hos chefen. Jag tänkte I kas (så hade mjölnerskan hetat) hå hemvägen åter red förbi qvarnen, s strerabatterna framför huse förv hög. Den tjorke mjåälnaren satt framför huset och bevärdigade mig helsning. När jag kom hem, rådde ett för! staben. Löjtnant v. Löwenkopf hac pannan; stor förlust på spel var ors efterlemnade saker saldes på aul löjtnant, grefve v. Waldenburg, son sa till Wien, hvarest han sasom träda i full glans, inropade störst stackars Löwenkopfs effekter. Kort derefter erhöll jag från Wie hvilket man underrättade mig or