En duell och elt mord. Vid assisdomstolens i Versailles session den 20:nde Nov. sistlidet år stodo tre officerare och en fäktmästare inför skranket. Den ene af dessa ossicerare var anklagad för att i en duell hafva dödat en kamrat; de begge andra tilltalade för delaktighet i mordet. En talrik publik, till större delen bestående af militärspersoner och damer, hade infunnit sig för alt öfvervara förhandlingarne i denna sak, hvilken icke såsom Beauvallons och Ecquevilleys duell var fläckad af någon oärlighet, utan sörsiggängen efter hederns mest stränga fordringar. Orsaken till densamma var att söka i de unge franske officerarnes alltför lättreiliga point d:honneur. Ingen af de anklagade var öfver 21 år, och den talrika publiken tycktes med största interesse och välvilja betrakta de unge minnen, som med ridderlig hållning och intelligenta, öppna fysionomier stodo inför sina domare. De närmare omständigheterna, beträffande denna hederssak, voro följande: I militärskolan i S:t Cyr förefalla naturligtvis ofta små tvister mellan de lifliga ynglingar, som der dagligen lefva tillsammans, och när under debatterna ett oförsigtigt ord råkar att undfalla någon af dem, så följer lätt ett ännu gförsigtigare, stundom tillochmed en örsil. eller, hvad som är detsamma, en duell. Men då man af fruktan att blifva bortjagad från läroanstallen icke vågar duellera så länge man är elev, så uppskjutes enviget tills man blifvit officer, och sålunda kan det ofta i den öfversta klassen inträffa att tvenne motståndare ett helt år få gå och vänta på hvarandra, under hvilken tid de visa hvarandra all möjiig artighet, äfvensom att en elev, som icke är omtyckt af sina kamrater, kan hafva ätskilliga hedersräkningar att uppgöra samma dag som han för första gången påkläder sig officersuniformen. Bland dem, som om sommaren 1847 togo afgängsexamen, befann sig äfven en, vid namn hergeret. Han var icke synnerligen afhållen af sina kamrater, emedan han begagnade parfymer och brukade skryta. Det är att lägga märke till denna omständighet, som kom i dagen under förhandlingarne, emedan den tyckes karakterisera de unge franske officerarne på ett sätt, som visst icke utfaller till deras nachdel. I början af terminen hade han råkat i en obetydlig tvist med en kamrat. På denna följde en utmaning; men saken bilades, alldenstund Bergerel erkände, att han varit den felande. Ifrån den stund, denna upprättelse var gifven, uppstod inom korpsen en ofördelaktig tanka om hans mod, och Bergeret liknade från den tiden en hanelefant, som blifvit öfvervunnen i striden om en hona, d. v. s. han var ytterst lättretlig, och hvarje tvist med honom måste oundgängligen leda till en duell. Tillfälle dertill yppade sig snart: han fick engagement med en kamrat, vid namn Eynard, och straxt derefter ännu ett med en, som hette Thomassin. Den 31:ste Augusti, dagen efter afgången från läro-anstalten, möttes alla tre på den dertill utsedda kampplatsen, åtföljde af deras sekundanter. Bergerets sekundant, de Bonne, hade af gymnastikläraren Pons sått låna vapen: tveune värjor med halfannan aln långa klingor, hvilka mordgevär Pons under rättegångsförhandlingarne sade sig hafva lemnat, dels af det skäl, att han ansåg dem vara mindre farliga än korta fleuretter, och dels emedan han för ögonblicket icke hade nägra andra till hands. Vilkoren för enviget voro: alt man skulle slåss tills en af de duellerande erhöll ett sår. i mad EKvnard hvars