RIKSDAGEN. Betänkande, i anledning af väckt molion om skiftande af ere lag för utrvikes vexilar. Uti ett hos vällofl. borgareståndet ingifvet memorial har hr Bergman L. fästat uppmärksamheten på behosvet af en förbättrad lagstiftning angående den utrikes vexelhandeln. Denna handel vore nemligen för det närvarande fjältrad genom en mängd band och kontroller, hvilka, oförenliga med den frihet, som bör råda i alffärslifvet, hindrade all egentlig vexelrörelse här i landet. Angelägenheten att afhjelpa dessa olägenheter hade äfven länge varit insedd, och åtgärder för ändamålets vinnande jemväl vidtagna. Så hade förslag till lag om utrikes vexlar redan för mer än tio år sedan blifvit, på Kon I. Maj:ts nådiga bekallning, utarbetadt af då varande föredraganden för finansärender, hvarförutan Rikets Ständer vid flere föregående riksmöten tagit frågan i öfvervägande. Till något önskligt slut hade man imellertid icke lyckats komma; men då omförmälde olägenheter med hvarje dag blefvo alltmer kännbara, har hr hergiltan yrkat, att Rikets Ständer måtte besluta en ny lag i omförmäldta ämne, samt lagutskottet säledes anmodas att med ledning af hvad, på sätt nyss nämndt är. i ämnet blifvit tillgjordt, utarbeta och för Rikets Ständer framlägga förslag till en sädan lag. Sedan denna framställning, tillika med deri åberopade förslag, jemte Högsta Domstolens deröfver afgifna uslätande, blifvit tilltagutskottets åtgärd öfverlemnad, har utskottet, för fullgörande af det, medelst remissen, utskottet alagda uppdrag, tagit förevarande fråga i öfvervägande. Dervid har utsk. ej kunnat undgå att erkänna befogenheten af de anmärkningar, som motionären framställt emot nu gällande lagstiftning, angående den utrikes vexelhandeln. Om man öfverskådar utvecklingen af denna lagstiftning här i landet, så synes densamma kunna hänföras under trenne perioder. Året 1671 gaf Sverige den första vexel-lag. Man fann likväl snart, hurusom densamma ej uppfylide sitt ändamål, såsom byggd på principer, hvilka ej öfverensstämde med vexel-lagstiftningens allmänna fordringar. Fråga blef alltså i början af nästföljande århundrade väckt om stiftande af en ny vexel-lag, och frukten deraf var Kongl. Maj:ts förnyade vexelstadga af den 21:ste Jan. 1748. Genom denna stadga togs ett betydligt steg framåt i förevarande gren af lagstiftningen. Med nudigt afseende på grundsatserna i Sveriges egen lagstiftning, lämpades deri meddelade föreskrifter efter dem, som hufvudsakligen gällde hos de nationer, med hvilka Sverige då allmännast stod i handelsförhållanden och hade vexelaffärer. Granskar man denna stadga, så finner man jemväl, hurusom lagstiftaren derigenom omsorgsfullt sökt, att, jemte frihet i vexelrörelsen, införa erforderliga garantier mot missbruk deraf och för bevarande af den stadga och säkerhet i denna vigtiga del af affärslifvet, som äro nödvändiga vilkor för kreditväsendet; och de grundsatser, som härutinnan blifvit följa, förtjena ännu i allmänhet den största uppmärksamhet. Men verkningarna af denna till större delen ännu gällande förfatining på vexelhandeln hafva helt och hället blifvit förlamade genom sednare lagstiftning. Den innefattas hufvudsakligen i Kongl. förordningen d. 12:te Juni 1816, angående vissa delar af vexelhandeln, Kongl. kungörelsen d. 7:de Augusti samma år, ängående förhållandet med vexlar i svenskt mynt, som å utrikes ort äro dragna på i riket vistande man, K. kungöreisen den 7:de Maj 1817, angående hvad iakttagas bör i anseende till vexlar och invisningar, ställda att betalas i svenskt mynt för utrorde Kongl. förordning d. behandlas. ländsk mans räkning, Kongl. brefvet den 5:te nästpåföljande Novemb. och kommerse-kollegii derpå grundade kungörelse d. 24:de i samma månad, angående hvad som bör iakttagas vid uppkop af vexelbrel genom syssloman, Kongl. breivet till kommerse-kollegium d. 22:dre Mars 1821, angående förklaring af 9 H i ofvanbe12:te Juni 1816, samt Kongl. kungörelsen d. 27:de Aug. 1828, angående rätta förståndet af de i 4 och 5 H5 al sistnämnde Kongl. förordniug inuefattade stadganden. Medelst dessa sednare författningar lades de mest tryckande band på den utrikes vexelhandeln. Sa alades bland annat vexelgisvare att i vexel tydligen utsätta den kurs, hvarefter vexeln blifvit sluten, i sammanhang hvarmed förordnades, att den, som vexel här i tiket köpt, och densamma till här i riket vistande man åter försälja vill, icke ma, vid påföljd att böta vexelns hela belopp, derföre fordra eller taga högre betalning, än den, som å vexeln antecknad och förut erlagd blifvit. Att ändamälet med denna och öfriga föreskrifter var att förekomma kursens stegring eller rättare att styra densamma, är nogsamt kändt; men att detta ändamal härigenom ej kunnat vinnas, är lika ostridigt, som att mediet varit till sina följder skadligt. Ålla tiders e farenhet visar nemligen, det hvarje försök att sätta en gräns för vexelkursen varit fruktlöst, men deremot att våldsamma medel för ändamålets vinnande städse utöfvat en menlig inverkan på penningeväsender, Stadga och säkerhet i myntvärdet äro Visserligen hufvudvilkor för nationalvälståndet, men dessa ändamäl måste dock sökas genom naturliga och icke genom konstlade medel. Antagas kan ej heller, at berörde ändamål i någon män motverkas genom spekulatioushandel med vexlar. Snarare synes motsatsen deraf böra blifva en följd; och härom lemna jemväl andra länder ojäfaktiga vittnesbörd. Men härförutan äro omförmälde förbud och dermed i sammanhang stående kontroller och föreskrifter uppenbart stridande mot eganderätten. Det kan nemligen icke, utan inskränkning af denna rätt, betagas någon att afyura en vara till högre pris, än man derföre gifvit, och annorlunda, än såsom varor, lära vexlar ej kunna betraktas. I andra länders vexel-lagstiftningar saknar man ock nägra motsvarande band; hvadan första vilkoret för tillvägabringande af en förbättring i denna del af vär lagstiftning således är att undanrödja desse band, samt att härutinnan införa den frihet i aftal, som utgör lifsprincipen i handelslifvet, hvilket till hufvudsaklig del är beroende på vexel-lagstiftningen. Föremålet derför måste blott vara att angifva de särskilda rättigheter och skyldigheter, som genom vexelaslärer uppkomma, samt de former, hvilkas iakttagande äro nödiga för betryggande af säkerhet i dessa affärer. Såmedelst faller denna fråga helt och hållet inom den civila lagstiftningen, likasom lagen angående inrikes vexlar. Vid sednaste riksmöten har man ock sökt, att i en gemensam lag sammanföra föreskrifterna angående den yttre och inre vexelrörelsen; men de särskilda förhällanden, som inverka på den förra, fordra emellertid att lagstiftningen derför särskildt Denna lagstiftning måste nemligen så vidt möjligt är sluta sig till andra nationers och i bredd dermed utvecklas. På sätt nämndt är, stod 1748 års vexelstadga ock i närmaste öfverensstämmelse med den lag, som gållde på de orter, med hvilka Sverige då hufvudsakligen egde handels-förbindelser. Lättade kommunikationer, förökad industri och åtskilliga andra förhållanden hafva emellertid i väsendtlig mån inverkat på vexellagstiftningen i så väl dessa, som andra länder; och det är följaktligen af nöden, alt man äfven här i landet iakttager denna lagstiftningens utbildning. Utsk. har af sådan anledning bemödat sig vinna kännedom om de flesta Europeiska nationers vexellagar och de usancer, som alls männeligen i vexelrörelsen äro vedertagna: och det är i öfverensstämmelse dermed, som utsk. utarbetat det förslag till dag om utrikes vexlar, hvilket utsk. nu går att underställa Rikets Ständers pröfning. Ått ingå i någon närmare redogörelse för detta förslag, torde ej vara behöfligt. I de flesta fall äro dock de grundsatser bibehållna, hvarpå 1748 års stadga hvilar; men utsk. har sökt ätt genom ämnenas uppställning, genom noggranna bestämmelser, ej allenast i afseende på former, utan ock hvad angår preskriptionstiden, gifva klarhet och bestämdhet åt denna lagstiftning, för att dymedelst bereda stadga och säkerhet i vexelrörelsen. Och far således utsk. vördsammast tillstyrka, det måtte Rikets Sländer, med upphäfvande af ej mindre hongl. Maj:ts förnyade vexelstadga den 21:ste Jan. 1748, än äfven sedermera angående utrikes vexelrörelsen utkomna författningar, antaga en så lydande Lag för wirikes vexlar. 1 Kap. Allmänna bestämmelser. 1 H. Vexel skall innehålla: a) orten hvarest och tiden när den utfärdas; b) uttrycklig benämning af vexel; c) om den är ensam (sola) eller, då flera exemplar af samma vexel utgifvas, hvilketdera i ordningen det då är, såsom första, andra, tredje, fjerde (prima, secunda, tertia, qvarta) och så vidare; d) den persons namn, till hvilken eller hvars ordres vexeln skall betalas, kallad vexeltagare (remittent); e) den penningesumma, som på grund af vexeln å utrikes ort uppbäras får; f) den persons namn, hvilken vexeln inlösa skall, kallad vexelgodkännare (trassat, acceptanh); g) orten, hvarest vexelgodkännaren bor och hvarest betalningen skall ske; h) tiden, då vexeln betalas skall: i) den persons namn som vexeln utställer, kallad vexelgifvare (trassent). 2 8. Vexel kan vara dragen på en person alt betalas å annan ort, än der denne bor; den kan vara stäld att inlösas af vexelgifvaren sjelf å annan ort, eller att betalas till vexelgifvaren sjelf; den kan ock vara ulfärdad å annans vägnar efter fullmakt (procura). 3 H. Vexel kan vara ställd att betalas vid uppvisandet (å vista), eller viss tid efter uppvisandet (från sicht); eller viss tid efter utgifvandet (å dato); eller å viss bestämd dag 4 H. Det penningebelopp, som på grund af vexel betalas skall, bör vara utsatt med både bokstäfver och siffror. Finnes beloppet dervid olika utsatt, gälle det, som med bokstäfver betecknadt är. 5 H. Inträffar tid, då något efter denna lag fullgöras bör, å helgedag, varde det nästa helgfria dag derefter fullgjordt, utom i det fall som i 28 sägs. 6 H. I fråga om åtgärder, som å utrikes ort med vexel vidtagits eller vidtagas bordt, gälle till efterrättelse hvad å hvar ort för sig kan vara lag eller sedvana. (Forts.) Utdrag ur domboken, lnRÅTIen hos radbus-rättens i Götheborg afldelming för tullmåäl den 28:de Augusti 1849.7) Då smedgesällen Gustaf Adolf Lundgren enligt embetsåklagarens tillkännagifvande numera aslidit, förfaller allt utlåtande i afseende på honom; och vid embetsåklagarens förklarande ) Forts. och slut fr. N:o 216.