KORRESPONDENS. Stockholm den 8:de Sept. De officiella underrättelserna om vapenstillestånds-konventionen emellan Danmark och tyska färbundef, samt om svenska truppernes afgående från Fyen, armeens hemförlofvande från Skåne och flottans afrustande i Carlskrona, hafva nu hit anländt, och somliga tro derföre på fredsslutets snara lösning, under det att andra åter tycka att vapenhvilan lemnar mindre garantier för en fredlig uppgörelse, än man väntat. Nekas kan det väl ej heller, att det måste anses såsom en af de besynnerligaste politiska trakltater, att en främmande makt förbehåller sig att deltaga i tillsättandet af den lokalstyrelse, som skall reorganiseras i en suverän furstes länder; och hela det, emot Danska konungens förklaring, tillkomna vilkoret, att Holstein och Siesvig skola stå under gemensam administration, samt, lagstiftande makten der vara under en så långvarig vapenhvila suspenderad, synes icke gifva godt hopp om sakens slutliga utgång till Danmarks rätt och bästa, utan nya tvister och nya krigiska demonstrationer. Imellertid torde det varg en tröst för mången, att stilleståndet gifver åt saken det utseende, att man lyckats i sina bemedlingsförsök, om ock framtiden möjligen kommer att visa obetydligheten af hvad som uträttats. Hvad Preussarne angär, så hafva åtminstone de vunnit: aft deras spanmålshehållningar nu kunna utsändas och fartygen redan i år hinna hem igen, hvarigenom förlusterna af det krig, som deras våldförande af Danska Regeringens rätt framkallat och ännu kan framkalla, blifva ansenligt förminskade Jag vidblifver således mitt förut gjorda påstående, att kan en rättvis och för Danmark antaglig fred vinnas, så låter vapenstilleståndet försvara sig; men eljest är det ett stort politiskt misstag om Skandinaviens verkliga fördel. Riksstånden hafva nu haft dagliga plena och man synes med en verklig ängslan skynda att tillintetgöra lagreformen och skatteförenklingen. Adel och prester hafva i dessa afseenden redan gjort så mycket de kunnat, genom det de i den förra frågan antagit en reservation af grefve E. Sparre, som äsyftar alt få nya komitte-arbeien o. s. v. samt i den sednare redan förstört den princip, som borgare och bönder erkändt, nemligen att natura-prestationerna borde förvandlas i penningar, efter 1830 års myntbestämningsgrund. Man kan således antaga, att lagreformen är för en lång tid aflägsnad, och det blifver verkhgen en stor surpris, om ej skattereformen får samma öde, emedan sannolikt de högoch välborne samt de högvördige äfven förvägra att låta den underkastas röstning i förstärkt statsutskott, i fall de ej tro sig der kunna segra. H. M. Konungen hitväntas den 16:de eller 17:de dennes, och den Kongl. familjen lärer äfven ungefär vid samma tid inträffa här. H. M. kommer alltså sannolikt att personligen afsluta riksdagen, och det kommer säkert att förundra Honom, lika mycket som nationen, att se huru ringa som på dessa 10 månader blifvit uträttadt. Det var likväl på denna riksdag, som allas ögon med så mycket större skäl rigtades, som nationen vid 1844 års riksdags början fick så vackra löften, att vid denna få till Rikets Ständer aflemnade fullständigt utarbetade förslag i de vigtigaste förvaltningsgrenarne, samt tiden varit så väl egnad att kunna få sådana förberedda och pröfvade. Af alla dessa löften och förhoppningar visar sig nu, alt nästan ingenting återstår. x samling förbereddes. sen i Tyskland. IV. I början tycktes imellertid detta icke komma att ske, tvertom tycktes det som om man skulle låta sig nöja med att icke besöka den offentliga gudstjensten, i stället för att helt rätt och slätt utträda ur statskyrkan. Imellertid höll Uhlich hemma i sitt hus stora sammankomster, i hvilka bildandet af en ny förFörgäfves försökte nu de andlige, som beklädde embeten inom statskyrkan, nemligen sådana, som voro lika sinnade som Uhlich, att förmå sina församlingsmedlemmar att i den qvarstadna. Det var måhända mera än hänförelse för Uhlichs personlighet, än en känsla af inre behof och nödvändighet, hvilken förmådde de fleste att utträda ur nyssbemälte kyrka. Den nya församlingen konstituerade sig alltså i December månad sistlidet år, och den erhöll någon tid derefter den kungliga tillåtelse, som erfordrades för alt de vanliga kyrkliga förrättningarne skulle i den kunna företagas. Den skiljer Sig från de fria församlingarne på andra ställen i Preussen derigenom, att den bibehåller de allmänna beståndsdelarne af den protestantiska kulten, ehuru den icke har rätt att vid sina gudstjenster eller andra religiösa förrättningar begagna templen. Vi vilje här nedan i svensk öfversättning återgifva några af de vigtigaste grundsatserna i den trosbekännelse, som den nya församlingen offentliggjort: Medvetandet af att vara kristen lefver i oss och är med oss uppvuxet..— Friheten är oskiljaktig från all sann religion, ty religionen är en samvetssak, öfver hvilken ingen menniska har något att besalla. — För det bästa, vi uti värt inre finna, hafve vi, om vi noga efterforske dess ursprung, att tacka kristendomen, hvilken genom Jesus inträdt i verlden och hvars urkund är den Heliga skrift. Skulle vi särskilja kristendomen i enstaka lärosatser, så fäste vi oss framför allt vid läran om den himmelske fadren; om menniskan såsom hans barn, som ej kan förgås; om verlden såsom ett sadershem, i hvilket han uppfostrar detta sitt barn till fullkomlighet; om kärleken, genom hvilken denna vär faders vilja blir fullbordad; om Jesus, genom hvars lefnad och död hans ord blef handling och hvilken derigenom blef menniskoslägtets återlösare, försonare och heliggörare.? Men vi tillåta oss icke, att åt dessa och andra dylika lärosatser gifva en viss särskilt bekännelseformel. Hvar och en måste sjelf lillegna sig evangelium och inom sig förarbeta detsamma, göra det till sin öfvertygelses egendom, allt efter som det med hans inre låter sig förena (wie es seinem Gemithe angemessen ist). Det är just genom denna sista förklaring, som ifrågavarande nya församling uppdrager en oöfverstiglig skiljemur mellan sig och den bestående statskyrkan; ty den förkastar derigenom den guddomliga auktoritetsprincipen och antager den menskliga frihetsprincipen. Att den ännu har bibehållit den protestantiska kultens form, gör i detta fall intet till saken; ty då detta bibehållande är ett uttryck af församlingens fria vilja, finnes intet hinder för dess vidare framåtskridande och närmande till den llalleska och andra dylika separatförsamlingar. Man uttalar allaredan nu den öfvertygelsen, att Bibeln icke är lämplig att uteslutande afgifva texten till de religiösa föredragen, och det är att förmoda, att man, såsom förhållandet redan är i Halle och åtskilliga andra ställen, kommer att hemta texten till desamme ur de moderna klassiske försattarnes skrifter. I en af Wislicenus utgifven månadsskrift jemför den tysk-katholske prestmannen Giese i Halle den i Göthes verk befintliga cykNågra ord om dem religiösa rörelverskriften ÅGott und Welt, äfvensom åtskilliga af Schillers dikter (t. ex. Resignation, die Götter Griechenlands etc.) med vära evangeliska perikoper, och kommer till den slutsats, att bemälte sånger stä vårt tänkesätt och värt praktiska lif vida närmare, för att icke tala om deras vida högre inre värde och deras sköna form. Så snart alltså fraga uppstår om, att, utan afseende på nåigra religiösa fördomar, eller någon kyrklig auktorilet, fritt välja sitt ämne, så kan intet wifvel uppstå, att ju Bibeln kommer till korta. — De rationalistiska församlingarne skola snart, enligt ll:r Gieses åsigt, komma att inse detta. Den politiska betydelsen af den religiösa emancipation, som nu öfverallt förberedes i Tyskland, är iögonfallande. När fotket har frånryckt staten bestyrelsen af sina religiösa angelägenheter och organiserat församlingarne i en ren demokratisk anda, så måste folksuveräniteten äfven i alla andra förhållanden blifva en nödvändig följd. när blott den politiska impulsen dertill en gång blifvit gifven. Det är denna den religiösa rörelsens rerolutionära betydelse, som en af Tysklands mest berömde publicister, 4. Ruge, förnämligast har framhållit, och den framstår i så mycket mera skarpa konturer, som de nordtyska staterna samtoch synnerligen hafva reformationen att tacka för deras nuvarande ställning och hitintills endast i den innerligaste förening med kyrkan hunnit till den punkt af utveckling, som de nu innehafva. Men en kyrka utan en menighet bestär blot i byggnaderna och förmögenheten, hvars ringa betydelse bäst skönjes deraf, att de fria församlingarne kunna umbära densamma. För staten blir det icke eller något annat all göra, än att gifva vika för denna rörelse. I Magdeburg har antalet af de fria församlingernes medlemmar redan vuxit till 10,000 själar. kyrkorna stå tomma, konsistoriet ser dagligen alll flere prestmän undandraga sig dess andliga ölverherrskap; dess faderliga varningar och förmaningar gagna till ingenting: det har att välja emellan att tillsluta sina kyrkor, eller öppna dem — för de fria församlingarne. Utan tvifvel komma de af Magdeburg och Königsberg gifua föredömen att följas af många andra städer, synnerligast i konungariket Sachsen. Besinnar man vidare att kyrkorna I de stora städerna jemförelsevis äro högst ringa besökte, tillochmed i sådana fall, der icke något formligt utträdande ur statskyrkan egt rumk); att de theologiske studerandes antal är i hela Tyskland i et förvånande aftagande och ännu mera kommer att aftaga, alldenstund det lyckats de hierarkiska bemödandena (t. ex. generalsynodens i Preussen) att förvandla de fria universitetsstudierna till en seminaristisk dressyr, samt att den allmänna litteraturen för en förbittrad, oförsonlig strid emot kyrkan: då ) Berliner allgemeine kirchen-zet lung för d. 2:dre Febr. d. å. innehåller från Berlin följunde meddelande, som torde gifva anledning till rätt alfvarsamma betraktelser: Söndagen d. 10:de Janulari, vid 759 Reaumur och det rackrasle vinterväder,var antalet af dem, som besökte högmessan: i Mariekyrkan 28, i Klosterkyrkan II, i Nikolaikyrkan SO, 1 Werderska kyrkan 80, i Nya kyrkan (Nelle-kirche) 100 och i Dorotheakyrkan 20 personer. Söndagen d. 9:de Januari blef i Sophiekyrkan, för första gånden i mannaminne, höymessan hållen i sakristian, utan orgel och lilhurgi, emedan blott omkring 20 personer voro närvarande. Församlingen räknar dock 40.000 själar. 1 Garnizonskyrkan predikar presten ofta för blott 5 till 920 Å