Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 september 1848, sida 1

och ilta Am truppernes hemmarsch och flottans afrustning, — — — —— -—CA Å— — hafva naturligtvis hos mängden spridt stor glädje, då man i allmänhet antager såsom en gifven följd, att den omtalade afslutade vapenhvilan, hvilken skall vara bestämd att räcka till den 25:te nästk. Mars, endast kan vara antagen i afsigt att tillvägabringa en fred, som bevarar Danmarks rätt och sjelfständighet. Men midt under den stora fröjden, synes det dock icke böra förtänkas, om man finner ännu några betänkligheter vid berättelserna om ett 7 månaders stillestånd och en derpå grundad fredsförhoppning. Skulle det nemligen vara från tyska sidan, som en så läng betänketid för att uppgöra fredsvilkoren yrkals, synes man icke hafva stora anledningar att prisa uppgörelsen; ty Danmark måste då under en fortfarande ovisshet uttömma sina krafter på sammanhållandet af utomordentliga stridskrafter till nästa vår — och dessutom kan väl med skäl frågas, om det är tänkbart, att tyska förbundsregeringen, derest förbundet yrkar Slesvigs eröfring, skulle låta en möjligen inträffande stark vinters begagnande gå sig ur händerna, och ej heldre söka tvinga Danskarne till halföns afstående åt Tyskland, genom en hastig öfvergång till danska öarna. I detta afseende må ingen inbilla sig, att tyska eröfringslustan låter sig hejda hvarken af Frankrikes eller Englands fromma protester; ty svårt är det icke att redan förutse, det en tid förestår för begge dessa stater, då uppmärksamheten på de inre förhållandena blifver vigtigare för deras styrelse, än de. politiska förhållandena i nordöstra Tyskland och Skandinavien. Det3är visserligen sannt, att af de ännu ofullständiga och möjligen vanställda berättelserna omj stilleståndsvilkoren man icke bör med bestämdhet sluta till hvad den närmaste framtiden kan innebära. Men klokast gör man, att ej derpå grunda för stora förhoppningar, utan deremot bereda sig, såväl i hvad beträffar försvarsväsendet, som de inre angelägenheterna, att söka utveckla nationeus anda och krafter på det ändamålsenligaste. Otvifvelaktigt gå vi till mötes händelser, som komma att pröfva desamma; och under nuvarande ställning i Europa, kan man ej veta om ej de inträffa hastigare, än mången föreställer sig. Icke utan skäl insmyga sig i sinnena tvifvel om vår Regerings kraft och förmåga, att i dessa afseenden framstå såsom ledare för folkets verksamhet. Det sätt, hvarpå riksdagen blifvit förd, har icke varit egnadt att ingifva förtroende: ty om det ock är en sanning, att Ständernas sammansättning försvårar möjligheten att komma till fullt tillfredsställande refornier, har det dock så ofta visat sig, att om Regeringen verkligen vill med allvar understödja något, sådant kunnat genomföras, att det måste anses vara dess egen skull, om så icke kan ske i en stor del vigtiga angelägenheter, som icke äro af natur att uppväcka farhågor för sjelfva ståndsprivilegierna, hvilka, såsom de privilegierade Ständens lifsak, euligt hvad kändt är, trotsa både regerings och folks vilja och önskningar. Under hela fyra månader hafva Riksständen varit lemnade åt sig sjelfva, om man ej vill räkna nägra högst obetydliga försök att på riddarhuset försvara ett par Kongl. propositioner; och de af Regeringen tillsatte ständs-ordförandes beteende har i allmänhet varit så planlöst, hvad angår ärendenas behandling, och så föga prisvärdt hvad beträffar uppfattandet af det grundlagsenliga statsskicket och det allmännas tidsenliga behof, att missnöjet deröfver kan sägas vara lika befogadt som vidsträckt. Också har det gått så långt, att med tiilhjelp af ett riddarhus, der 20 till 30 Stockholms embetsmän nu en lång tid representerat ridderskapet och adeln, det lyckats ömsevis prestearh harcearecständen att till den grad fillinfetgöra eller vanställa alla de förslag till förän dringar och förbättringar I frågor, som föra den stora jordbrukande befolkningens väl, att en stor del förberedande arbeten i dessä delar åter för lång tid blifva onytti h att vi, såväl i hvad rörer beskattnings: ndelningsväsendet. såväl i sinanciella som ekonomiska afseenden, kunna sägas komma att stå på en sämre punkt, än någonsin tillförene, så vida de orimliga besluten af Regeringen stadfästas. Bevisen för detta påstående skulle blifva alltför vidlyftiga att nu anföra. De måste sparas till en granskning af riksdagsbeslutet; men för enhvar, som följt riksdagens gång, ligger sanningen deraf i öppen dag. Alltsedan år 1809 har, med undantag af 1828—30 årens riksdag, aldrig så olyckliga beslut blifvit i dylika afseenden fattade, som vid den nuvarande; och att skulden till största delen måste tillskrifvas Regeringens visade likgiltighet och brist på skicklighet att göra förnuftiga meningar gällande, kan icke längre förnekas. Lika litet tillfredsställande har Regeringens handlingssätt inom det administrativa området visat sig vara, och en närmare granskning af det sätt, hvarpå såväl handelsoch näringsförfattningarne, som flera andra af Regeringen sjelf förut erkända principer blifvit tillämpade, skulle utvisa en mängd inkonseqvenser och rätt betänkliga afsteg. Ått vid åsynen af dylika förhålanden hoppas mycket för en snar och lycklig lösning af alla de stora frågor, som stå i omedelbart sammanhang med tidens kraf, att vara beredd på en nära framtids verldstilldragelser, kan väl ingen begära; och om man ock är benägen att ursäkta mycket, såsom en följd af de oväntade tidshändelsernas hastiga påträngande, samt den delning af ministeren, hvilken Konungens vistelse i Skåne medfört, så återstår dock så mycket, som vitinar om bristande kraft, att — man måste betvisla möjligheten deraf. Det tillhör äfven vår ställnings egenhet, att vi skola, såsom t. ex. i vår Konungs afskedsbudskap till Norriges Storthing läsa Hans eget erkännande af Norrska institutionernas företräden, utan att här i Sverige Hans Rådgifvare vilja ställa sig fram för en derefter lämpad ombildning af hvad som är bristfälligt i våra egna. Denna dubbelhet i prineiper. detta vankelmod i deras tillämpning på stats-formen och stats-lifvet — kunna icke annat än förvåna. Skulle man då verkligen tro på möjligheten att längre kuuna inbilla Svenska folket, att det är skyldigt, under åsynen och erkännandet af ett brödrafolks fördelaktigare och förnuftigare institutioner, att afstå från dessa välsignelser, för att tillfredställa åldriga ståndsfördomar och korporations-anspråk? Eller inbillar man sig sjelf, att nationen är så inskränkt, så obesinnad, att den af högfärd och sjelfviskhet heldre vill tyna under gamla, odrägliga samhälls-former. än uppfatta och tillegna sig de bättre och lyckligare, som Norrska folket lyckats utbilda hos sig? Det synes vara höjden af enfald, om så vore. Men hvad kan man väl tro derom, då man sett, t. ex. det nu hvilande representations-förslaget? Ännu i detta ögonblick vet man här ingenting med visshet vm riksdagens afslutande. På flera veckor hafva Riks-stånden icke haft något synnerligt att göra. Nu har stats-utskottel afslutat återremisserna från adel och prester, ang. skatteförenklingen, och förslaget till en ny brottmälslag har, pröfvadt af lagutskottet, inkommit till ständerna. Den förra frågan kunde lätt afslutas, om ej nya hinder onödigt läggas deremot; skall den sednare upptagas, så blifva Ständerne ännu länge tillsamman om till någon verklig fördet för lagreformen, lemnas derhän, ty det beror af den slump, som oftast bestämmer vår lagstiftning. Ibland de riksdagsärenden, som i dessa dagar tagit en högst märkvärdig vändning. är l