Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 september 1848, sida 1

ch 8 Ne Md ANV Mad ULlIE bUTC 1 A C) 0 — 2 2 Låt saxen klinga och låt hammtarn slå — Och lefre Sverige, det gamla! A. A—11, ev Några ord om den religiösa rörelsen i Tyskland. I. Ur det religiösa medvetandet utvecklar sig organiskt det politiska. När man har bildat sig en föreställning om sitt förhållande till Gud och evigheten, börjar man se sig om i verlden och fråga om den verkligen är sådan, som den borde vara; om man derstädes så bemötes och behandlas, som man på grund af eviga lagar eger rätt att fordra, om man derstädes ätnjuter allt det, som Gud bestämt att man skall åtnjuta, 0. s. v. — Man vill se och blifva förvissad om, att det är en rigtig och sann uppfattning af kristendomens höga ide, hvilken bestämt staternas nuvarande fysionomi. Der, hvarest man har trott, att Gud är en mörk, hotande domare, som har menniskornas öden i sin hand och leder dem efter sin orubbliga vilja, der har man förlorat tron på menniskosjälens sjelfständighet och böjt sig under jordiska despoters jernok, för all ej tala om att man blifvit ett redskap i ränkfulla presters, munkars och jesuiters händer. Der åter, hvarest man har trott på en själens sjelfständighet och en viljans frihet efter vissa eviga lagar, der har man tillåtit sig att lefva efter den lag, som man erkände; der har den religiösa känslan störtat throner. I Tyskland har den lugna, stilla utvecklingen af det religiöså medvetandet mött ett motstånd. Konungen af Preussen har mot densamma dragit i härnad, för att i sjelfva dess ursprung bekämpa den revolutionära rörelsen. Under den strid, som härigenom upplågat, har utvecklingen af det, som man ville hämma, gått skyndsamt framåt och torde uti en icke aslägsen framtid medföra en helt annan utgäng, än man beräknat. Den förre konungen af Preussen tolererade de olika religiösa meningarne, blott de i utvärtes måtto iakttogo formerna och icke sårade det passande eller tillständiga. Den nuvarande konungen äter ville göra en enda princip gällande och herrskande, nemligen den romantiska. Han älskar medeltiden, dess trohet emot Herrans smorda, dess aningar och skrupler. Han återställer den gamla borgen Stolzenfels i dess förra glans, inför i hären medeltidens hjelmar och vill äfven i sinnena införa medeltidens medvetande. — Och hvarföre vill han det? Jo: ban vill för den stora, gapande mängden blifva en herrskare, hvars maktfullkomlighet på ett mystiskt sätt har sitt ursprung från Gud. Det är alllså romantikens kamp mot det herrskande religiösa tänkesättet, upplysningen, som vi hafve att skärskåda. Denna strid var dock icke i begynnelsen omedelbart rigtad emot folkets religiösa medvetande, utan emot silososien, hvars inflytande förekom vederbörande vara vida farligare. Filosofien tycktes för öfrigt vid den tidpunkt, när detta fälttåg öppnades, vilja gå en helt annan väg, än den religiösa upplysningen. Den hade många, strängt kyrkliga anhängare, som, i trots af all deras förhemligade vishet, ännu buro så mycken respekt för de kristliga traditionerna, att de i sina religiösa föredrag aldrig tilläto sig någon afvikelse från desamme. Den hade äfven sina obetingadt antireligiösa häroider, för hvilka hvarje utveckling inom den religiösa sferen var en styggelse och som med all makt påyrkade en republikansk och Social revolution, hvarigenom religionen skulle blifva beröfvad de väsendtligaste vilkoBegge dessa från hvarandras principer så afvikande partier öfverensstämde dock derutinan, att de icke lade någon vigt på det hos folket herrskande, upplysta, religsösa tänkesättet, utan ignorerade helt och hället detsamma i följd af deras fattade förkärlek til en polttisk och antireligiös revolution, Det skulle imellertid snart visa sig, att fok kets upplysta religionsbegrepp icke saknade en stor betydelse, utan förstodo att göra sig gällande mot romantikens allt mer och mer stegrade anspråk. Inom den katholska kyrkan, der vidskepelsen är mera krass, och der reaktionen uppträdde på ett plumpt, nåstan narraktigt sätt, kom den religiösa oppositionen all raförst till utbrott och framkallade någon tid derefter ett dylikt inom den protestantiska kyrkan. Denna opposition hade i de begge kyrkorm en helt olika karakter och syftulng, ehuru den var grundad på en och samma princip, upplysningen. Inom det katholska området måste den nemligen genast söndra sig ifrån den ofsiciella kyrkan med hvars superssdiliösa ceremonier och materialistiska kultus den nyare udens upplysning stod iden uppenbaraste, mest oförsonliga motsägelse. Oppositionen måste följakteligen här genast göra början med att bilda en sjelfständig kyrka och furdra dess erkännande af regeringen, Denna dess fordran beviljades ock öfverallt der, hvarest res geringarne tillhörde den protestanfiska bekännelsen. I den protestantiska kyrkan åter, hvarest den religiösa upplysningen icke bloft hade blifvit tolererad, utan äfven herrskat under loppet af mer än ett halft sekel, hade oppositionen föga annat alt göra, än aft försvara det en gång eröfrade området. Till något utträdande ur statskyrkan kunde den icke besluta sig. Båda, så väl den katholska som ten protestantiska oppositionen, öfverensståmde i en mängd religiösa åsigter af de reformer, de ville tillvägabringa. I stället för heta det det inbegreppet af kyrkliga orakler, hvifka man ömsom kallar dogmatik, ömsom katekes, satte de den populära reflexionen öfver veriden och lifvet —en slags folkfilosofi, som 1 alla håndelsar hade det företräde framför katekismen, att den mera öfverensstämde med friheten och det praktiska lifvets förhållanden. Det kom här vid lag icke så mycket an på de enstaka lärosatserna; hufvudsaken var, att man blef befriad från den kyrkliga myndigheten och att det öfverlemnades åt en hvars eget godtfinnande att skapa sig den religiösa öfvertygelse, han sjelf ville. Denna blef mellertid naturligtvis densamma hos den stora mängden af de dissentierande. De lefde under samma kulturförhållanden, 1 samma tillstånd, under påtryckningen af samma inflytelse — hvad kunde således vara naturligare, ån att de gjorde sig samma föreställningar om samma religiösa föremål och fällde samma förkastelsedom öfver den romantisk-kyrkliga orthodoxien! Begge de dissentierande partierna kände snart, att de stodo hvarandra närmare, än de kyrkor, till hvilka de ursprungligen hörde, och de ådagalade äfven för hvarandra dessa sina sympathier i ömsesidiga adresser; men till en yttre förening kunde det icke komma, dels emedan den protestantiska oppositionen ville försvara sin plats i statskyrkan, dels emedan öfver hufvud taget ingen dylik utvärtes enhet är i vår tid af behofvet påkallad. Man kunde i all trygghet åt den ofsiciella kyrkan öfverlåta det privilegium på enhet, hvilket blott kunde ega bestånd på bekostnad af friheten i allmänhet och individernas förnuftiga fria vilja i synnerhet.