INSÄE?P T. Ultraraddikalisiiz. Hvilken blirt i natten ljungur, Osedd sedan sekler ren! Neder störta folk och kungar, Blinda af Guds klarhetssken. Engeln der med ljusets fackla Slrör sin glans kring nallhtöljd jord. Alla mörkrets makter vackla För den himlasändes ord. Framåt! ljuder genom rerlden Engelns röst, så skön och sann. Folken nu för sig dra svärden; Förr det var för en tyrann. Bleka stå de fega drottar, Småle huldt, och svika tro, Tills sin kula straffet mdållar Mot de krönta vilddjurs bo. Välden störtas, throner ramla, Fast det ondas makt då drar Fram ur bakhåll sekeisgamta Vapen djerft till sitt försvar. Icke slickar ormens tunga Bort från dem martyrers blod. Högre brinner blott det unga Gudaborna hjeltemod. Stjernbesmyckad smickrarskara Sår kring turonen än på vakt, Trotsar ännu stundens fara, Fängslad utaf purpurns prakt — Purpurns, krari än vi se dig Kung! den folkets svett dig gaf. Fala skarans blod skall ge dig Purpursvepning i din graf. Hvad gör väl om thronen knakar Vid sitt fall ett litet grand? Hvad gör väl om kriget skakar Sina bloss kring stad och land?