Republik? En gigantisk fråga, som af ganska begripliga orsaker måste sysselsätta alla politiskt tänkande i våra dagar, är: huruvida den republikanska statsformen kan vara att förvänta under kommande tid för Europa i det hela, samt om denna händelse, derest den inträffar, är att kalla lycklig eller icke. Häruti möter man de största divergenser, resonnerande menniskor emellan; ty i grunden reducera sig alla mindre stridsämnen till detta. Sympathierna för eller emot republiken såsom sådan bestämma den färg, hvari berättelserna från Frankrike skildras i tidningarne, eller hvarmed de främställas under samtal. Men just härunder gör man sig sällan reda för hvilket slags republik, man menar, och hvarför man kämpar. Monarkismens gamla stridsmän i Tiden och Posttidningen vilja ingen republik. För dem var Februari-revolutionen i Frankrike ett dunderslag; men de hafva hemtat mod i samma mån händelserna började utvisa tillvaron af ett så starkt ultrarevolutionärt parti i Frankrike, att monarkisterne kunde hoppas att detta arti skulle sönderbryta den sansade republien. Genom striden midsommarsdagarna besegrades detta parti. Komma icke nya företeelser från samma ultraeller s. k. röda (blodiga, jakobinska) republikaner att uppdyka till förnyade anfall på den närvarande styrelsen i Frankrike, så har denna onekligen goda utsigter för sitt bestånd. Ålla verkliga och sanna vänner af en möjlig, lycklig och gagnelig republik måste således betrakta Juni-segrarna med glada ögon. Men hvad gör Tiden? Jo, den anser alla de publicister såsom apostater, hvilka förut framställt franska republiken som en progressiv händelse i den europeiska politiken, men deremot icke hylla de rödes framfart. Man borde sörja i Juni, såvida man gladt sig i Februari, tror Tiden; ty om samma sak kämpades begge gångerna, tänker Tiden, hvarföre man icke, utan att vara affälling från sina egna ider, kunnat underlåta att önska framgång för insurgenterne i Juni, om man var en vän af det, som segrade i Februari. Vi förmoda väl icke våra svenska konservativa vara så slöa, att de ej förmå inse skillnaden mellan en sansad, klok och rimlig republik, å ena sidan, och en subversion, som icke kan göra reda för sina syften, å den andra. Men de vilja nödvändigt sammanblanda dessa saker, för att på den förra öfverflytta allt, hvad man med skäl har emot den sednare. Om man skulle tro deras språk, så begripa de med republik ingenting annat, än oreda, tvister, uppoch nedvändning; hvarföre, så fort eu republikansk statsform visar sig med hufvud, förstånd och ordning, de genast äro färdiga att hänande utropa: se så, hur går det nu med republiken? nu är det slut! Omöjligen kunna de vara så enfaldiga, att de icke känna, det till exempel Förenta Staterne i Amerika utgöra en republik, oaktadt dessa stater hafva en fullkomligt ordnad styrelse, och i presidenten besitta ett öfverhufvud med ganska stor makt och med en i slere fall absolut afgörande vilja. Republik är der, emedan presidenten utöfvar denna makt blott inom vissa, genom konstitutionen bestämda gränsor, samt sjelf är underkastad nytt val efter en kort tids förlopp, hvarigenom det för honom For vår del hafva vi i djupet ingen annan grundsats för bedömandet af en statsforms företräde framför en annan, än den, att hvilken form som lyfter menniskorna i staten samtligen högst i andeligt och derjemte lekamligt afseende, har att få företrädet sig tillerkändt; denna statsform må nu för öfrigt inträffa med hvad man brukat kalla republik eller ej. Namnet gör ingenting. Hvent vet icke af historien, att t, ex. alla de stater i forntid och medeltid, som i våra böcker benämnas republiker, alldeles icke motsvarade hvad man nu förstår med detta ord, då man talar om den statsform. man såsom progressist önskar? Kallades icke Venedig och Genua republiker? Men hvad voro de annat än aristokratiska och argyrokratiska oligarkier? De utgjorde fåvälden, ofta ganska tyranniska för folket i det hela. Ej åsyftas dylikt i våra dagar. Och hvad var Romerska republiken? Det latinska ordet res publica betyder endast den offentliga, allmänna sakem; det utmärker alltså egentligen blott samhälle, detta må vara af hvad slag som helst: hvarföre romerska staten äfven under de mest absoluta imperatorer hette res publica lika väl som förut, Då vi således icke bygga på namn, utan på sak, är det derföre så mycket vigtigare, att uppmärksamheten fästes vid den sednare. Frågan blir då: har samhällets sak vunnit genom händelserna i Frankrike i Februari? Och har den vidare vunnit genom segrarne i Juni? Ja, svara vi, enligt vår öfvertygelse. Detta må de kalla inkonseqvens, som ej med republik förstå annat, än den röda. Men vi tillhöra ej den bekännelsen. Vi tro slutligen ej, att konungadömet återkommer i Frankrike genom hvad man nu så beställsamt kallar reaktion i detta land. Men vi gå ännu längre: vi tro, att om ock den besynnerliga händelse skulle inträffa, att konungadömet der återkomme, så skedde det likväl bestämdt endast under så förändrade sociala former, mot hvad detta slags statsformer förut i Frankrike inneburit, att det i alla fall förtjenade kallas en stor vinst för samhället, en gifven progression, nemligen ifrån def statsskick, man hittills känt under monarkismens namn. Hvad har man då att befara? Det kan blifva en mer eller mindre stor vinst för menskligheten; men alltid en stor. Frihetens vänner må således med glad tillförsigt fortgå på banan. Hvad framtiden bär i sitt sköte, kan ingen veta: men hvad än der ligger, ätergäng i Tidens mening ligger der icke. Troligast blir, att Europa först har att vänta en krigisk demokrati, och slutligen en fredlig. De, som icke förstå hvad en fredlig demokrati vill säga, hafva ännn ganska mycket att lära sig. Europa sjelf, i stort taget, har detta att lära sig. Innan Europa hinner lära sig det, torde mycket blod komma att flyta. Illa, men hvem kan hjelpa det? Frihetens motståndare kunde hjelpa det genom förnuftiga eftergifter och medgifvanden. Men sådant vilja de icke. Ålltså — — honklusionen göra icke vi, men tiden. (AJ. B.) AAOA2 A I Handelsbalamsen, med afseende på ltulllagsliflningen. (efter franskan.) stridigt, om vi blott öfverlemne åt dem att uppgöra talltarissen. Sannerligen, sade för ej längesedan berr 40 Gauthier de Kumilly, ingen af oss vill uppfriska handelsbalansens föråldrade theorier! Skönt! Då bör man likväl icke i förbigående, gifva villfarelsen en örfil och straxt derefter i. två limmar tala så, som om denna villfarelse vore en sanning. H:r Lestiboudois är en konseqvent och stark länkare: i hans slutsatser står ingenting, som hans försatser icke innehålla: han fordrar för det praktiska ingenting, som han icke rättfärdigar med en theori. Om hans princip är riktig, det är frågan; men han har dock en princip. lan säger högt, att, om landet gifver 10 för att få 15, det förlorar 5, och derefter gör han tullstadgandet. Han säger: vår import tilltager årligen och öfverstiger exporten, d. v. s. landet köper årligen mer utländska och säljer mindre inhemska produkter. Äret 1842 öfversteg importen exporten med 200 millioner; deraf följer solklart, att inhemska industrien ej är tillräckligt skyddad; att vi af den utländska låta tillfredsställa våra behof;att våra rivalers konkurrens undantrycker vår industri. National-ekonomerne misstaga sig således, då de säga, att den som inköper nödvändigt måste sålja en motsvarande mängd varor. Man köper icke alltid med landets. egna tillgångar, med de inhemska produkterna, med industriens alster, utan man kan ock köpa med sina reda penningar, med sina samlade besparingar, hvilka skola tjena till reproduktion; och om detta sker, så förstör och bortkastar man det förut vunna, utarmar, går sin ruin till mötes och konsumerar nationalförmögenheten helt och hållet. Och det göra vi: årligen gifva vi 200 millioner ät utlandet. Nå, det är då rent språk: med den mannen kan man tala. Ilandelsbalansen lad med klara ord: Frankrike importerar för 200 millioner mer än det exporterar. och botemedlet? Man måste hindra införseln. Vi vilje våga ett anfall på h:r Lestibondois, ty med h:r Gauthier lönar det ej mödan att strida. Om man säger till h:r Gauthier och hans själsfränder: handelsbalansen är en villfarelse, så svara de: det står ju också i början af mitt tal. Och om man säger till. dem: men handelsbalansen är en sanning, så säga de: det står ju i slutet af mitt talk. National-ekonomerne skola tadla mig, att jag strider med b:r Listiboudois. De skola säga: den, som kämpar med handelsbalansen, han kämpar med väderqvarnar. Men man må vara på sin vakt! Handelsbalansen är hvarken föråldrad, eller sjuk eller död, såsom h:r Gauthier påstår, ty hela kammaren, h:r Gauthier inbegripen, har vid voteringen röstat för h:r Listiboudoise theori. Men för att icke uttrötta läsaren, vill jag icke följa denna theori ända in i dess djupaste grunder, utan helt enkelt emot den uppställa fakta. Man förekastar oss alltid att våra handelsfrihets-principer äro goda blott i theorien. Hvad är då brukbart för praxis? Jag tror: köpmännens böcker. Har någonting i verlden praktisk auktoritet, då det gäller att konstatera vinst och förlust, så är det köpmännens räkenskaper. Alla köpmän i verlden seär här utta— ev fr 4