Några ord om betydelsen af de närvarande politiska rörelsgerna I Europa. sw Likasom medspelarne i en stor orkester icke kunna. uppfatta andan och tanken af de harmonier eller disharmonier af hvilka kompositionen består, lika väl som den på något afstånd från densamma varande åhöraren, så hafva äfven vi, medspelare i den stora verldsorkestern, svårt att: inse hvilken tanka som genomgår de många missljud, som fylla vära öron. Framtidens män äro de aflägsna åhörare, hvilka kanske skola finna melodi der, hvarest vi höra blotte oupplösliga tissonanser. Det ljuder omkring oss iustrumenter af alla slag, ifrån den lugna, flegmatiska basen till den skärande, demagogiska piccosan, ifrån puKan till triangeln. Det är uödvändigt att ej låta sig förvillas af de olika satserna; att ej, såsom en dålig spelare, lyssnande söka rätta sitt spel än efter den ene, än efter den andre af sträkoch pinuförarne, utan att. med skyldig uppmärksamhet på koncertmästarens takt pinne, spela rent de noter, som man fått sig förelagda. Om någonsin verldsorkestern slagit in i fortissimo, så är det nu. Dubbelt svårare är det derföre att förstå kompositionens innehåll. Vi äro längt ifrån den förmätenhet, att tilltro oss kunna bedäma det utan misslag, men skola ytminstone söka göra det med ett så opartiskt öra som möjligt. i Bland de många revolutioner, som hädanefter måhända kunde kallas erolulluner, hvilka skola göra året 1848 så märkvärdigt i verldshistorien, stå de i Frankrike främst, så väl till tidpunkt; som betydelse. Den af Februari månad störtade efter 18 a 20 timmars strid en kungathron, och införde en statsform, republiken. på hvilken man förut i Europa ej kunnat tänka utan förskräckelse, och om hvilken man i det afgörande ögonblicket ej ens kunde drömma. Konungamakten i Frankrike var mogen nd-falla, det ser man nu efteråt. Den makt, hvårpå den stödde sig, le tiers etat, har nått sin kulmination, och har nu kommit på defensiveu i stället för offensiven, på hvilken den före 1830 stått. Ludvig Philips personlighet påskyndade blott dessa båda makters sjunkande, hvilket ändock alltid förr eller sednare skött. Ilän skiljle sig från sit stöd, borgerskäpet, detta förnekade honom i farans ögonblick, och sälunda beredde de hvardera hvarandras fall. Bittert får Ludvig Philip ångra, att han ej hunnit befria sig från den gamla aricstalkraticka surdeoen och ännn hiffrare skall för sig sjelft. dess innersta grundvalar. Fattigdomen visade Sin magra, seniga arm, hotande för rikedomens ögon, och ville göra sig till dess like. Den var ock på väg alt så göra, men vid det storartade försöket stadnade det duck den gängen. Man ropade på svek, och skred till våld. Detta våld var Junidagarnes blodiga scener, som följde på hotelserna al: den 16:de Mars, den 17.de April och den 15:de Maj. Man har velat frånkänna revolutionen af d. 24:de Februari all social betydelse, i det man påstår, att om Ludvig Philip i tid bitallit en valreform, Så hade ingefr revolution brutit ut. Man ser vid ett sådant paåstaende blott en revolutionens re ofsak, Och observerar ej, att det redan dä fanus en inre och vigtigare, nvilken sedermera bröt ut i dagen. Lroletariatet hade blifvit en makt i staten, i samma ögonblick det sjeir kände sig sasom en Sauan. Det vill ej lätere lefva af ue rikes allmosor och nad, det yrkade sasom rättighet att fa arbeta Deuna fordrans uppfyllande ansågo pröletärerne vara vinsten af den 24:ue Febr. Det motsatta partiet ville sasom torut tillegna sig allena frukten af en seger, hvartill det blott negativt bidragit, och ville ej höra talas om det trasiga och hungriga packels anspråk. Lyckligtvis sökte ej dessa anspråk göra sig gällande, förr än man redan till största delen afväpnat de alspraksfulle. Om icke detta varit förhållandet så hade utgangen blifvit annoriunda och Europas utseende i närvarande stand varit mycket olika mot hvad det är. Striden under Junidagarne var i stort, hvad upproret i Rouen, omkring en manad förut, var i smått. Borgerskapet kände att det gällde dess hela existens och kämpade derföre med all den moraliska och fysiska makt det ägde. Striden — hvars utgång var ovissare, än man nu efteråt föreställer sig — aflopp såsom den mäste och borde, Men — oen sadan seger till och vi äro förlorade.o Kan Nationalförsamlingen ej genom på en gång kraftiga och kärleksfulla författningar gifva möjlighet åt arbetsfrägans fredliga utveckling ocu lösning, så följer — och det kanske snarare än man anar — en ny, vida förfärligare revolution, ur hvilken det parti, som nu gick under, utgår segrande. . Arbetarne i Paris inse ganska klart detta mål. Full af en prolsetisk aning derom yttrade sig straxt efter insurrektionen en af de besegrade: väfven vi skola en dag hafva vår JulikolonnIÄ mnmnn FL LEDELLELEH)ELLevALEEELLAA OAA 888 är jag, vågade en af de störste blaudd dessa store en gång yttra, eu sådan dblyghet diti star väl nu sällan i ord framträlla, möni här ling så mycket oftare, antingen öpput eller pa krokvägar, och skulle nAJoI bevisa det der ofvannämnda omyndighetstillständet, Så är dqet just den omständigheten att Folken Täta nägot sådanmt passera. i Folket, i politisk mening, är lUkväl ägot helt annat, ej detta usla och föraktalle pack, öfver hvilket de styrante ömka sig, utan fåst det majestät, endast ifran hvilket S. k. inajestäterna låna sin betydelse och glans, hksom dagen af selen; det är Folkens majestät, Som skulle represemeras af majessäterua thronerna och deras graderade verktyg, i Stället för aut af dem förtryckas, förödmjukas, frtrampas; det är deras makt de skulle bruka tinl allmant gagu, men ej missbruka till allmmn skada och nesa. ; I Men huru är det då möjligt att en Allmän folkvifja ej kan göra sig gällände, att de nödigaste samhällsreformer kunna högljudt fordras I alla landsändar utan att höras; huru kunna representånterne af Folkens makt hafva en annan vilja, an Folken, hvilkas makt de representera, sjelfve vilja? Vi eåye ej säga; men månne icke felet ligger i det sätt hvarpå Folkens majestät är öfverlemnadt åt dem som representera det? LIger ej deri ett outplänligt frö till spänning och förr eller sednare suträstande missbetätentret. å ömse sidor? ja är det ens möjligt att Folkons önskningar kunna göra si fullt gällande 4 som deras regeringar un allmänneligen äro organiserade? Hvar finnes den garanti, som kullKomligt betryggar Folkmakten, då det inträffar att Konungamakten sträfvar utåt till Inkräktningar på den förras område? — ty Folamakten och Konungamakten borde vara ett, men äro det icke. Iluru är det möjligt, att Folkviljan, äfven i dess vidsträcktaste betydelse skall på fredlig väg kunna göra sig ätlydd i stater, der maktens högsta representant är för lifstiden sjelsskrifven maktinnchafvare och tiv och med efter sin död lemnar en lika makt åt en äfven såsom ofödd sjelfskrifven erftortrudare, och der ministrarne ej mer illa taga vid sig af Folkets ogillande af det följda regeringssystemet i detalj eller det hela, än att de lugnt sitta qvar och ändå styra likadant som om intet ogillande gifvit sig tillkänna? Den konstitutionella ansvarigheten har esomoftast visat sig såsom ett gyckel utan betryggande verkan. Man talar väl om skattevägran såsom ett botemedel emot en dålig regering; men tillämnas detta i några enstaka fall så är med