man hafsar ifrån sig på slutet en mängd ärenden af vigt, sedan man lyckats genomdrifva de frågor, som röra personer och korporatlons-intressen. Adela är nu så sprängd, att knappast. itlondedelen af de antecknade Riddarhus-ledamöterna finnas, och Adelns utskottsledamöter omväljas nästan hrarje vecka. Detta gör mycken oreda i ärendenas gång, och som ibland andra utskott, stats-utskottet i går fick 4 nya adelsmän, hvaraf en (friherre Jacob Cederström) äldre än den hittills varande ordföranden, så torde det vara problematiskt, huru det går vid återremissen af skatteförenklings-frågan — den, som nu isynnerhet påkallar uppmärksamheten. presentationsfrågan, samt sedan tulloch bränvinsbrännings-beskattningarne blifva sådana, som Ständerna beslutat, torde vi nog få se folket snart begripa, huru det behandlas af sina lagstiftare och sin regering. En betänklig ställning kan då motses. Men kanske är det just så man vill hafva det!!? a a RIKSDAGEN) Bondeståndets diskussion öfver konstitulions-ulskkollels memorial till Rikets Sländer angående det Kongl. representationsförslaget. i Johan Johanson från Örebro län skriftligen sälunda: I Kongl. Maj:ts nådiga skrifvelse till Rikets Ständer af den 1:ste Maj säger sig Kongl. Maj t vilja fortskynda representationsfrågans afgörande samt derigenom söka förekomma söndring inom landet och tillvägabringa den endrägt, som ensamt kan emot yttre fiender och inre oro gifva staten styrka till lugn utveckling och förkofran. Det gäller då att undersöka, huruvida detta högsinta ändamål kan vinnas genom den nu föreslagna nya riksdagsordningen. i Om detta ändamål kunde uppnås endast derigenom, att de fyra stånden till nammen afskaffades och att adelns och biskoparnes sjelfskrifvenhet fill ordalydelsen upphör, så vore visserligen saken dermed vunnen. Men beklagligen har den en annan sida, och mer än en, hvarigenom det möjligen goda syftet helt och hållet motverkas. I den nuvarande representationen, så bristfällig den än må vara, hafva likväl bondeståndet och näringsklassen hvar sin gifna röst. De utgöra tillsammans en hälft af representationen, de kunna motväga de privilegierade stånden i anslagsfrågor; de kunna förlama deras möjliga onationella syften i lagfrågor, och de kunna i bevillnings-ärender göra sin rätt gällande. Om än ibland adeln finnas maktens tjenare, hofvet tillgifna konservatismens kämpar, så kan deremot hos andra dess ledamöter en friskare och mera frisinnad anda göra sig gällande, och nägon gång hafva frihetens och folkets rättigheter funnit sina modigaste och mest upplysta försvarare just på sjelfva riddarhuset; likaså bland presteståndet kunna nu så beskaffade representanter inkomma, och om stiftens komministrar begagnade sin lagliga rätt att skicka ombud, och då de mindre rikt doterade bland kyrkoherdarne äga lika rätt med de bättre lottade, så skulle en opposition mot prelatväldet äfven der kunna uppkomma, till förmån för nationen och framåtskridandets sak. Om detta icke alltid inträffar, utesluter sjelfva organisationen likväl icke möjligheten deraf. Låtom oss se huru det kongl. förslagel gör! Vid första blicken på detsamma tyckes det väl som om bondeståndet skulle vara gynnact genom den personalstyrka, hvarmed det framträder; ty bland de röstberättigade till elekterer på landet till andra kammaren har detta stånd: 35,000 röster, då alla de andra tillsammans icke ha mer än ung. 7000. Men fördelen deraf försvinner helt och hållet vid ett närmare skärskådande. Alla dessa elektorer utse nemligen icke mer än 70 ledamöter af kammarens 150; således icke hälften. Nu finnes visserligen SÅtskilliga län. inom hvilka bondestånAfstadnar den, liksom reLIC JAA SAR 77 RS OST MrOolet Ut UUICINOL kunna hafva att tillsätta ens någon genom de omedelbara valen, kan-inhemtas deraf, att af mer än 6000 valmän finnas högst 1,400 bönder. Bland de 30 ledamöter i andra kammaren som städerna tillsätta, har naturligtvis Bondeständet ingen enda röst. Deröfver skulle vi dock säkert mindre beklaga oss, i fall den upplysta medelklassen der kunde anses representerad, men sådant är icke fallet: ty genom denvorimligt höga valcensus blifva der 8030 fastighetsägare uteslutna från all rösträtt. och bland de 14,000 näringsidkare städerna hysa, torde ganska många ej komma att äga mer än 116:dels röst, som de förmodligen icke ens bry sig om att afgifva. då 64 bland dem uppväges af en enda, som dock icke hör till de rikaste, hvarigenom hela makten faller i händerna på ungefär 1,400 rika näringsidkare och nära 6000 embetsmän. Från den första kammaren är visserligen icke heller Bondeståndet till ordet uteslutet; men då de båda afdelningarne på landet skola välja hvar sina tolf ledamöter till valnämnden, är således Bondeståndet här ännu sämre lottadt; ty om det kunde anses jemnt fördeladt öfver hela riket, skulle det åtminstone äga öfvervigten vid 712:delar af de representantval, som ske på landet till andra kammaren, hvaremot det till den första endast skulle äga 6,1:delar, eller hälften mot de omedelbara valmännen. Men om det egentliga folkelementet ändå utgjorde hälften i valnämnderna till första kammaren, vore mindre att säga derom, ty lyckan skulle då någongång kunna så gynna detsamma, att det blefve öfvervägande, och det skulle ätminstone temligen kunna hålla motvigten mot herre-kurian. Men nu tillkommer städernas valmän, hvilka kunna vara sex för hvarje stad, men åtminstone alltid äro tre. så snart staden har egen furiståktion. För ati visa huru en sådan valnämnd kommer att se ut, tager jag ett enda län, t. ex. Östergöthlands. Här väljer den medelbara valafdelningen 12 ledamöter och det är icke omöjligt, ehuru ej troligt, att bondeståndet deri blir det rådande. De omedelbara valmännen utse äfven 12 och bland dem skulle möjligtvis någon bonde kunna inkomma. Således skulle detta stånd väl icke hafva pluraliteten, men dock åtminstone en röst med i laget bland de 24. Men nu tillkomma 6 valmän från städerna Norrköping, Linköping, Söderköping, Wadstena och Skenninge. Om dessa sex stadsboer kunde anses representera folkelementet. vore utsigterna ganska goda, men jag har ofvan visat, alt i städerna äro de rika och embetsmännen oproportionerligt gynnade. Det är således tydligt, att dessa 18 stadsboer förena sig med de 12 omedelbara valmännen, då de bilda en massa af 30, mot hvilka de 12 elektors-ledamöterne ingenting betyda. Men äfven på de ställen, der förhållandet leke blir så uteslutande aristokratiskt som här, der folket får någon andel i valet till första kammaren, är detta val likväl så begränsadt, att någon frihet deri egentligen ej kan sägas existera. De väljande måste nemligen till 24:delar vara ense om en kandidat eljest betyder valet ingenting, så framt den utsedde icke är en högre embetsman. en rikare possessionat eller betydligare näringsidkare. Allt är beräknadt på att sammansätta den första kammaren endast af byråkratiens och aristokratiens samt rikedomans magnater, hvilka i allmänhet kunna anses som lydiga verktyg i styrelsens händer. Hon behöfver endast disponera 61 röster i denna kammare för att äga veto i alla lagfrågor och till hälften bestämma alla anslagsfrågor och det skulle vara något högst eget. om ej bland aldraminst 100 embetsmän och rike inom denna kammare 61 skulle vara af hennes folk. Inom andra kammaren kommer, som jag redan visat, den drygare hälften att äfvenledes bestå af så qvalificerade ledamöter och det är då tydligt att hela den sålunda tillämnade representationen endast blefve ett voterings-machineri i regeringens händer. ojemförligt sämre. undergifnare orh mar 144 10911109 AlLTCuL ur ILILLIIISKaaL UU 12. Sdant tyckes väl svara emot den till ett år miaskade revisionsrymden; men då tiden är inskränkt från tre till två månader, finner man alt revisionens verksamhet är mera begränsad än förut, helst som statsoch bevillnings-utskotten äro sammanslagna, tillhopa bestå af endast 4 ledamöter mera, än gransknings-utskottet allena, och följaktligen blott kan hafva en ringa tid att fullgöra hvad revisionen möjligen kan hafva underlåtit, Talmannens rättighet att vägra proposition har här blifvit utvidgad genom föreskriften att då denna hans vägran hänskjutes till lag-utskottet, hvilhet här fått en befattning med grundlagsfrågor, som det eljest icke äger och förut aldrig haft, bör utskottet vid frågornas afgörande vara fulltaligt. Huru lätt är det icke att bland dess 16 ledamöter — ty det är här jemförelsevis det talrikaste — någon kan vara borta vid beslutets fattande eller justering och utlåtandet sålunda fördröjas några dagar, hvilka, som man vet, mången gång kunna vara af stor vigt, helst vid ett riksmötes slut. Intet särskildt besvärsoch ekonomi-utskott kommer att tillsättas, således ingen af Ständerna beroende auktoritet, dit de kunde vända sig med frågor, rörande uppfostringsoch undervisningsverken, fattigvården, landthushållningen, näringarne, d. v. s. allt det, som närmast ingriper i det enskildta medborgerliga lifvet, och hvaraf hela statskroppens lif och trefnad till en stor del beror. Det är väl tillåtet att inom hvardera kammaren välja ett särskildt tillfälligt utskott för sådana frågor, som skulle tillhöra besvärsoch ekonomi-utskottet; men hvar och en inser hvilken oändlighet af val. hvilka omvägar, svårigheter och tidsutdrägt derigenom skulle uppkomma, hvarföre mången torde föredraga att icke alls väcka sådana motioner. Afsigten har också varit att förekomma deras väckande, hvilket tydligt inhemtas af den nya redaktionen af regeringsformens 81:ste . I den gamla grundlagen är den ekonomiska lagstiftningsrätten aldrig bestämdt tillagd konungen, utan det säges endast i 89:de g:en, att om konungen vill öfverlemna åt Ständerna att gemensamt med honom afgöra något, som rörer rikets allmänna styrelse m. m., hvilket ytterligare utvecklas i riksdagsordningens 34:de . I det nya förslaget heter det deremot med bestämda ord: I hvad som rörer rikets allmänna hushållning och grunderna för allmänna inrättningar af alla slag, ehvad de höra till allmänna uppfostringsoch undervisningsverken, allmänna fattigvården, landthushållningen, bergverken eller annat sädant, eger konungen lagstiftande makten. Sålunda konungamaktens välde öfver medborgarens enskildta lif, öfver allt det, som utgör hans trefnad, hans lugn, hans sjeltbestånd och välfärd, genom skrifven lag infördt — i Regeringens förslag nemligen. I andra konstitutionella länder har det mer än en gång varit fråga om, att förtroendeembetsmän — sådane, som kunna utan dom och ransakning afsättas, hvilkas hela existens således ligger i Regeringens våld — ej borde kunua vara folkets ombud, emedan de äro magtens tjenare, sakna all politisk sjelfständighet och derigenom i de flesta fall äfven den moraliska. Om än denna åsigt icke kunnat göra sig öfverallt gällande, så har man åtminstone ingenstädes gifvit desse embetsmän en företrädesrätt till en representantkammare, som utöfvar beskattningsmagten. Så. dant var vår nuvarande ministere förbehållet, Han har således på en omväg sökt införa det faktiska af absolutismen, under det nationen genom former och ord förledes att tro, det hon eger qvar nationella rättigheter, delaktighet i lagstiftningen och beskattningsrätt. Vore det icke bättre att ärligt och öppet föreslå ett envälde, der Regeringen åtminstone fick på eget ansvar uppehålla sig så länge hon. kunde och ej, som nu, hade tillfälle att göra eina Mmiiilioa daconanticka nlanas An . . AOA 3