mm 7 2 2 Reflexioner öfver dansk-tyska frågan. i Ur engelska tidningen Times för den 21:ste förlidne månad reproducere vi följamle artikel: Maktfullkomlighetsstriden emeslan Tysklands suveräna stater och myndigheterne i Frankfurt inskränker sig icke till de konstitutionella rätligheternes abstrakta regioner, utan frambringar högst betydelsefulla verkningar, hvilka stå i förbindelse med Förbundets och Europas väsendtligaste angelägenheter. På denna klippa har det föreslagna vapenstilleståndet emellan Danmark och Tyskland allaredan strandat; åtminstone har det blifvit uppskjutet, och derigenom kunna krigets olägenheter i lika hög grad förökas som hoppet om fred förminskas. Något sådant anade vi redan, då det visade sig, att den öfverenskommelse om fiendtligheternes inställande, hvilken preussiska kommissarien, grefve PoUrlales, undertecknat i Malmö, egentligen blott var ett utkast till en vapenhvila, som skulle ratificeras icke allenast i Berlin, utan äfven i Frankfurt. Lord Eddisburys svar på brittiska köpmäns förfrågningar om denna vigtiga punkt lillkännagaf äfven tydligt, att framgången af lord Palmerstons bemedling var beroende af krafter, som han hvarken kunde styra eller inverka på. Sedan den 19 Maj har ministern varit ifrigt sysselsatt med denna underhandling. Så länge Preussen och dess minister i London antogos representera Tysklands intressen i deuna sak, gafs det åtminstone. tvenne parter att underhandla med; men icke förr har Preussen gifvit sitt bifall till vilkor, som det anser för rättvisa och förnuftiga, innan vi erfara; att dess röst dock i sjelfva verket. alls ingenting kan afgöra, utan att freden endast kan ratisiceras i Frankfurt, alldenstund hvarje diplomatisk och militärisk maktfullkomlighet nu är der koncentrerad. Man kunde näppeligen erter en så kort tids förlopp hafva väntat klarare och handgripligare bevis på orimligheten af att föra sådana underhandlingar med ofullständiga och delade myndigheter. General Wrangel har naturligtvis vägrat att åtlyda en befallning om att draga sig tillbaka, hvilken icke tillställdes honom i behörig form från centralmakten i Frankfurt; hans trupper ha icke utrymt Slesvig; förstärkningar ila till honom från Altona, och i lyckligaste fall kommer vapenhvilan att uppskjutas, tills riksföreståndarens regering vunnit kraft och stadga. Men äfven om denna vigtiga uppgift löses under loppet af de första 8 dagarne, hvilket är allt hvad man kan vänta, skall dock dn olyckliga slesvigholsteinska frågan straxt bli en stötesten för den nya förbundsregeringen; ty derest denna hänvisar en moderat och billig öfverenskommelse med Danmark till nationalförsamlingen, afstår den sin myndighet att afsluta traktater till denna demokratiska och oroliga korporation och kan bereda sig på det häftigaste motstånd under de halsteinska demagogernas anförande, och derest erkehertigens kabinett eller församlingen förkastar dessa vilkor, ställa de sig i öppen opposition till preussiska regeringen, som underhandlat om öfverenskommelsen, och skulle förlänga kriget i oändlighet. i Till råga på det befängda i denna abnorma ställning, bör det ihågkommas, att emedan denna excentriska makt öfver underhandlingarne blifvit afstådd till den nybakade regeringen i Frankfurt, tynga kostnaderne för fälttåget uteslutande på de nordliga staternes uttömda skattkamrar och enkannerligen Prenssens, hvilken i detta ögonblick blott kan syllas genom att hota med ett tvångslän till 31,, 99. En sådan sakernas ställning kan icke sortsara, och det skulle icke förvåna oss att få höra, det Preussen till slut nödsakats att draga sina trupper tillbaka från krigsskåde1 11L1OU?61 Å1 1.1JL IRUmUIU platsen, såsom det enda verksamma medel att göra en ända på detta bedrösliga fälttåg. Ar det grundadt. att Wrangel tänker att förnya sitt insall i Jutland efter förloppet af den korta provisoriska vapenhvilan, så finge derigenom kriget en kraftigare och bestämdare karakter och de mäktige nordiska bundsförvandterne, som förklarat sig skola afvisa hvarje anfall på danska kungens skandinaviska besiltningar, skulle då skraxt indragas i fejden, Härvidiag komme då åter Preussen att sota för misslyckandet af underhandlingar, hvilket det för sin del åtminstone ifrigt sträfvat att befordra, och. den öfverilning, hvarmed det öfverlemnade sin krigsmakt till understöd af Tysklands favoritideer i ett orättvist krig, kommer surt efter för dem, som påbörjade hvad de icke förmådde fullfölja. Vi hafva allrig vägat sälla något förlroende till framgången af lord Palmerstons bemedling, ty det var klart, att Danmark snarare skulle rätia sig efter Ryssland och Sverige, som iakttogo en fast. hållning, än efter de engelska ministrarnes ljumma råd, och att Tysklands politik alls icke Skulle folja några fasta grundsatser, utan endast den vilda revolutionära impuls, som föranledt kriget. bDerest de krigförande partierne vore ense om saken, kunde afgörandet af deras stridigheter öfverlåtas åt dem sjelfve; men vi kunna icke glömma, att detta anfall gäller en, genom ett af engelska kronan garanteradt fördrag, betryggad provins, och att krigets fortsättande är lika oföremligt -med-vårtö handelsinteressen som med våra pöolitiska förpligtelser. Beskaffenheten. af Englands garanti af 1721 har blifvit fullständigt utredd genom tillrättaskaffandet af engelska ministrarnes lord Carterets, lord Polwarths och lord Stunhopes originaldepescher, som blifvit samlade i vårt riksarkiv och utgifne i en förträfflig brochyr af en lärd Isländare, herr Grunur Thomson, som är anställd i utrikesdepartementet i Köpenhamn. Denna autentiska brefvexling från denna tid sätter utom allt tvifvel, att Slesvig förvärfvades genom eröfring, och att England af olika, vigsiga motiver garanterade Danmarks åtkomst deraf, i stället för en afträdelse utaf hertigen af Hol: stein, en förpligtelse, som Jord Palmerston medgifvit ännu hafva full gällande kraft. Den antidanska provisoriska regeringen har icke destomindre nu tillvällat sig en så obetingad myndighet i hertigdömena, att den tillochmed utfärdat en val-lag till en slags konstituerande församling utan afseende på landets rättmätige beherrskare. och de missnöjde partierne öfverallt i Tyskland hafva lärt att i Frankfurt Söka så sina klagomäl emot landets lagliga regering afhulpne, eller att åtminstone der frambära desamma. Med hänseende till vår östersjöhandel hafva följderne af blockaden varit högst betungande och äro det ännu. För att endast nämna arlikeln sill, så vete vi, att en ganska betydlig del af den sill. som fångas vid Skottlands östra kust — hvarest invänarnes existens till stor del beror af detta fiske — utföres till Stettin och Rostock, och på denna årstid; då sillfisket begynnat, skall förlusten af en så vigtig marknad vara mycket kännbar för våra landsmän i den nordliga delen af landet. vi anföre blott detta enda exempel men hela handeln med de tyska hamnarne liller naturlietvis mer eller mindre af samma orsaker. I a:la dessa hamnar skulle budskapet om krigets slut emottagas med största glädje. I sjelfva Holstein är befolkningen så utledsen vid de främmande trupperne, att det nyligen kom till en konflikt i Rendsburg mellan ett hanoveranskt regemente och några holsteinska dragoner, just samma solk, till hvars bistånd Hanoveranerne voro sände. Det är i hvarje hänscende att beklaga, att brittiska regeringen icke ansett sig böra tala i en högre ton -ka hufvudåsigterne för och Leuis Blanc. uppstod förvirring i dess möten afbrötos. och träffa kraftigare mätt och steg i al en så förderflig rubbning utaf freden, hvilken två månaders underbandlingar icke förmått ålerslälla. KORRESPONDENS. Paris den 22 Juli. För att rigtigt uppfatta förhandlingarnes gång och maschineri i nationalförsamlingen och i många sall förutse deras förmodliga utgång, torde det icke vara utan interesse att känna, hvilka de hufvudnyanser äro, omkring hvilka medlemmarne gruppera sig, och hvilken numerisk styrka de oliögonblieket kunna påräkna. Vi vilja fördenskull försöka att i kortbet teckna församlingens nuvarande statistik, med andra ord, de olika kathegorier, den bildar, och uppgifva hvilka medlemmar som tillhöra den eller den politiska åsigten. Straxt efter de allmänna valen billlade representanterne en förening i Palais national, med Dupont de CEure till ordförande. hvilken sedan afstod sin plats åt Armand Marrast. Denna förening, hvars majoritet utgick fran den provisoriska regeringen, gjorde till sin förnämsta uppgift att förena sig om de grurder, hvarpå skulle opereras i församlingen, för att understödja den verkställande makten. I denna förening uppgjordes: ministerlistorna och förslagen till presideut--och vicepresidentskapet i församlingen. Föreningen fick, i följd af. dess dominerande ställning, namnet -Åa Montagne (berget). Dess hufvudmedlemmar voro: Fanjurline bedru-Rollin;Lowis Blanc, Caussitiere, Flocon, Elienne Arago, Barbes, siborl. N. Durrieu, Trinehant. Latrade, Frichon, Jean Reynaud, och af den moderata fraktionen: Cormenin, Marie, Garnier Pages, AÅ. Marrast, Pagnerre, med ett ord alla de representanter, som fö jde uationals baner. Kort före den 13 Maj bildades i denna förening en afdelning af hufvudmedlemmarne Barbes, Elienne Arago, Albert, C(aussisljajaTill åtskillnad kalla le sig denna fraktion Åa franche montagne (det äkta berget), och till samlingsställe utsåg den sig en lokal i rue Castiglione. Dess tendenser voro demokratiskt-socialistiska. Då Barbes och Albert arresterades den 15 Maj, denna nya sektion, och I den under 4. Marrasls ordförandeskap bestående föreningen uppstod likaledes split, och ett stort antal medlemmar upphörde att deltaga i dess möten. En förening af nya representanter bildade sig efter valen, som följde på den 15 Maj, i rue de Poitiers, med general Baraguay d Hilliers vill ordförande. Denna förening räknade 200 medlemmar, och deribland slera f. d. deputerade och ministrar. II:rr Jhters. Odi lon Barrot och deras vänner från den gamla venstran och den gamla venstra centern anslöto sig till dem, och nu består denna liga af 350 a 360 representanter, som väl kunna betraktas som reaktionens kärna i församlingen. Ilvarje dag, har man sagt mig. erhåller denna förening nya anhängare, hvadan den bildar församlingens majoritef, och skall. ju kompaktare den blir, kunna utörva en mäktig inflytelse. Dock strandade dess sista ministeriella kombination. Den uppställde som kandidater de Fulloua för kultusministeren och Laerosse för sjöministeren, men dessa begee -herrar fingo ligga under för kandidaterne från föreningen i Palais national, Vaulabelle och BLastide, tillhörige Åationals redaktionspersonal och den förre känd som god författare. Vid den sednaste moiifikationen af ministeren lick deremot föreningen i rue de Poitiers fram en kandidat. Denna förening håller reguliera möten, tvenne i veckan. och dessotom extra sammankomster, när vigtigare omständigheter så påfordra.