Några ora om den ft radande Konmunuwnismen och SOUOCUAHSMmen.) I För den egentli a kommunismen har Tyskland föga att fruk wängarne af densamma utgöra derstädes taget ringa minoritet, och när de framträda och påyrka upphäfvandet af all prisat egendomsrätt, afskaslandet af mynt, menniskornas iutvartering i stora kaserner, der hvar och en erhåller sitt uppehälle efter sin arbetsbok, så resa sig alla förnuftiga menniskor upp emot dem. Man bör imellertid, när man fördömmer eller beler isrågavarande ide, icke glömma alft för densamma ligger en på sätt och vis godätanka till grund. Hvad beträffar bildade eller väl uppfostrade menniskor, så gäller säkerligen om dem Arnold Ruges yttrande: oWer länger als sechs Monate ein Communist bleibt, ist ein EselU (Den som längre tid, än sex månader, fortsar att vara kommunist, han är en åsna); men när utsvultna hussäder, som se sina familjer försmäkta i det djupaste elände, håltaföre, att deras tillvaro kunde räddas genom en jemn tillgång på arbete, som någorlunda väl betalades, och när de uttänka ett system, genom hvars antagande och iverksättande deras åstundan att erhålla ett så beskaffadt arbete kunde gå i uppfyllelse; så måste man känna sig djupt rörd öfver det menskliga eländet, äfven om man förkastar systemet, såsom stridande emot mensklighetens högre interessen. Deras tankegång är i korthet följande: En arbetare antager tjensthos en rik sabriksegare; denne ger honom sysselsättning, tager största delen af den vinst, arbetet inbringar, och tilldelar honom en ringa dagspenning. Arbetaren har i lagen intet beskydd, utom emot kroppslig misshandling eller uppenbart svek. Ingen vårdar sig om honom; ingen räcker honom i nödens stund en hjelpsam hand. I följd af konkurrensen mäste de rike fabriksegarne nedsätta priset på sina tillverkningar och vilja det oaktadt öka sin rikedom. Huru skall detta låta sig göra? Jo: de afknappa ömsesidigt sina arbetares dagspenning. Det finnes fullt upp af arbetare, och man får tacka Gud att kunna erhälla något till sitt uppehälle. Arbetaren har gift sig; hustrun får barn; fa ilian fillvovar arch mad dan haha friat DA verl, och dessutom erhöll cke något varaktigt arbete. Nej; man e helt och hållet förjaga den onda makt, Som vållar denna olikhet och gör den ena menniskan till slaf under den andra. Bort med alla penningar! Ingen enda bör hädanefter hafva några penningar. Då mäste alla menniskor arbeta: då gisves det icke något annat betalningsmedel, än arbete. Man flyttar tillsammans i stora, eukom dertill inrättade byggnader; hvad man arbetar blir infördt i en slags kontrabok, en när man förevisar den, så erhåller man ur det gemensamma förrådet de lifsförnödenheter, man behöfver. Måhända blefve dock detta obilligt mot de svage och de mindre begåfrvade arbetarne. Välan-då: enhvar bör dagligen erhålla så mycket, som han behöfver. De Sstarka, raska, mera begäfvade arbetarne måste äfven göra något för ärans skull, för den tillfredsställelse, som sjelfva arbetet bereder. Hvem skulle icke åf allt sitt hjerta vilja arbeta, blott han icke behöfde svälta. — — — Här inträder ns den fullkomliga likheten och gemensamheten (communis); men utom det att en betydlig olikhet dock alltid komme att ega rum, alldenstund den enes behof icke vore lika med den andres, och det alltså af det gemensamma förrådet åtginge mera till den ene, än till deu andre, 0. s. v.; så ligger det i öppen dager, att dessa tänkare helt och bålet förgäta staten, de sköna konsterna, vetenskaperna och otaliga andra samfundsintressen. I ett litet samfund kunde den ide, som ligger till grund för kommunismen, utföras; men äfven inom ett sådant skulle den eviga enformigheten blifva tröttande, ja marterande. Menniskan är en varelse, som alltjemt sträfvar framåt och som städse önskar mera, sedan andra förutgångna önskningar blifvit uppfyllda. Den hungrande arbetaren gör icke något undantag från denna allmänna regel. En gäng mättad, skulle hos honom nya önskningar, nya begär ständigt uppstå, hvilka han ville tillfredsställa. Men då befunne han sig innesluten, fastkedjad inom arbetsanstalten. Der stöter den oinskränkta srihetsoch jemnlikhetsideen på despotismen i dess mest krassa form: iudividens sjelfständighet upphör, gös alla hans ädlare känslor. ls med den 22 ffa oAR oo OS 0 helst mellan Rio Grande de San P Olinda-udden, samt ärnar sig vidare ut till sjös, men med en vind, som ej med ifver att passera hela kusten för Sltyrbords-halsar, så må man ej draga i betänkande ati ligga ut bidevind för babords-halsar, emedan det är ganska möjligt, att man på denna bog kan träffa de vanliga ändringarne i Pässad-vinden nog gynnande, för att dermed kunna komma så mycket ostvardt, som kan godtgöra hvad man kunnat förlora genom att komma för mycket sydvardt, och hvilket, långt ifrån att förlänga, tvärtom skall bidraga att förkorta passagen. AU kryssa sig upp långs kus då man är underkastad tidvatten dar, kan onekligen, vid vissa Saimnmnan omständigheter, bidraga till bält edro och upp emot vinden; men detta sät är eljest förmånligt för andra, än smärre fa v rtyg. gå nog nära stranden för att kunta träl ; begagna en friskare landvind. De gynnande nordostliga viÅlarna stundom dem, sont komma ifrån Platser, he3 ärna sig till lägna söder om Cap Frio och Europa, att ligga ut för babords-halsar o brutet i hela 12 a 15 dagar, och gä så långt sydostvardt, och äfven SSO-var ned, som ända till 280 a 320 sydl. latitud; På detta s tt mäste man söka att insegla meridianen a ön Trinidad; och sedan man tlerpå lagt öfver för styrbords-halsar, är man säker å alt kunna dubblera äfven de ostligaste uddarne af kusten. I samma mån, som man på denna bog vinner mer och mer nordvardt upp, skall man finna vindarna mera ostliga och ärren sydostliga, och hvilka allt mer och mer skola hjelpa till en förmänligare kurs. På detta sätt svgladt, skall man sällan missräkna sig på att passera i lofvart om ön Fernando Noronha och passera eqvatorn mellan den 28:de och 36:te graden long. vestl. om Greenwich. Om man än skulle passera ett par grader ännu vestligare, har derta dock ej något skadligt inflytande på den öfriga seglingen. Ulseglingen från hamnar norr om Olindaadden. Alt ifrån Olinda-udden. eller rättare ifrån Pedros-udden, hvilken är den ostligaste punkten af Brasilien, ända till Cap St. Rochs bankar, torde man troligen alltid kunna sträcka nordvardt oann För CfVLHA 11 2 fortkomst nn