Å el LJA JE 5 AAA AE IE TITTA IEEE EEE Tvist i England om Svedenborgs mufvudskål. I tidningen the Times för den 3:dje Mars 1823 betinnes af en okänd författare införd följande artikel: — Emanufelksvedenborg.o En besynnerlig omständighet rörande denne fordom så ryktbare man, och som väckt gränslöst deltagande ibland hans talrika lärjungar, har inom de sistförflutna veckorna kommit i dagsljuset.allan skall hafva dödt för omkring 50 år sedan, och blifvit begrafven i likwalfvet i en liten kyrka eller kapell i trakten af Rafcliffhighway. Någon tid derefter anlände en af hans lärjungar till England, och — drifven af en öfvernaturlig inspiration, eller af sin egen blinda Vidskepelse, det vet man ej — kom han, medelst mutor till dödgräfvaren, in i hvalsvet. Här blef kistan i den stilla midnattstimman öppnad, och hufvudet skiljdt från det aflidna helgonets kropp, hvilket lärjungen tog med sig till sitt eget land. Denna relik förvarade han med största sorgfällighet och vördnad till sin död, då den fanns ar hans slägtingar, och genom några skrifna handlingar, som ranlasten lemnat efter sig.blef rånetupptäckt. Släg tingarne, som förskräcktes för de möjliga följderna utaf ett sådant helgerån, och som på något sätt önskade försona detta grofva brott, läto genast skicka hufvudet tillbaka, med anhållan, att kistan mätte undersökas för att få utrönt om det var helgonets rätta (2) caput, och att det, i sådant fall, mätte blitva igen nedlagdt. Enligt begäran blef kistan öppnad, och berättelsen befauns fullkomligt rigtig, helst endast hålet visade sig för de närvarandes häpna blickar. lufvudet blef följaktligen nedlagdt med vederbärlig högtidlighet, i kyrkans föreståndares närvaro.o Till svar på ofvanstående apokrysiska berät. telse innehåller samma tidning dagen derpå följande artikel: Emanuel Svedenborg.9o Ulerr redaktör! I edert blad i dag finnes en anekdot med ofvannämnde rubrik, som innehåller några origtigheter, dem jag hoppas ni vill tilläta mig att rätta. o Det är sannt, att Svedenborgs hufvudskål blef för några år sedan (ej kort efter hans begrafning) tagen utur kistan i svenska kyrkans grafhvalf i Ratcliffs-highway, som da var och ännu är i England (2), men det är ej sannt, att den person, som begick detta besynuerliga rån, var eller är en af hans lärjungar. Jag har, tvertom, hört att skälet att bemäktiga sig denna relik skall hafva varit detsamma. som föranledt doktorerne Gall och Spurzheim av lägga sig till kranier af andre utmärkte min. En svensk grefvinna, som underrättades om denna händelse, anmodade en engelsk herre utaf rang att besöka egaren och öfvertala honom att skallen blefve åter nedlagd, hvartill han med beredvillighet samtyckte. Det är sannt, att sådant skedde; men det är ej sannt, att det skedde med någon högtidlighet, och väckte gränslöst (eller ens något) deltagande ibland hans talrika anhängare. Några af dessa visste, att skallen blifvit stulen, men jag tror ej att någon (ätminstone ej mer än en enda) kände att den blifvit återställd — och jag är öfvertygad att ingen brydde sig alls om saken. Det enda skälet för den nämnda damens önskan att få hufvudskålen begrafven var, att beundrarne af Svedenborgs skrifter ej måtte bli beskyllde för dumheten att vörda stoftet af en menniska, hvilket, efter Sredenborys påstående, är alldeles onödigt för själens fortfarande tillvarelse. Hon förmodade dessutom, att om man framdeles upptäckte attskallen blifvit bortförd, skulle stölden tillskrifvas hans lärjungar. och oriktiga framställningar af deras