2 (4 11011 )HURUPIII8O län uppläste et skriftligt anförande: så lydande: Vördsamt anförande! Kongl. Maj:ts afgifna förslag till representationens ombildning berör en så vigiig samhällsfråga, att jag anser det vara min oeftergifliga pligt såsom folkets ombud att öppet uttala mina kommittenters önskningar och åsigter angående denna angelägenhet. Regeringens förslag har med rätta blifvit stämpladt såsom ett hastverk: att förhållandet är sådant visar sig genom de misstag, som vidläda sjelfva hufvudgrunderna för den åsyftade representationsreformen. Dessa misstag hafva redan blifvit så tydligt utpekade, att jag alldeles afstär från ett närmare nagelfarande af desamma. Min afsigt är endast att uttala de i min hemort gällande åsigter angående rösträttighet, valbarhet och tvråkammar-system. Hvad rösträttigheten vidkommer. så bör den uteslutande vara bygd på personlighets-principen, inskränkt nemligen till alla fullmyndiga och sjelfständiga medborgare. Den graderade röstskalan i regeringens förslag är i allo förkastlig, emedan den lägger en öfvermakt uti de rikas och embetsmännens händer, som icke kan annat än förbittra det egentliga folket. Ty icke ligger det någon rimlighet eller rättvisa deri, att den ena svenska medborgaren, ehuru utrustad med en varm och upplyst fosterlandskärlek, blott får deltaga med 1716 röst uti afgörandet af sitt lands angelägenheter; då en annan, kanske vida underlägsen i verklig förtjenst, har 64 gånger så många röster? Huru är det väl tänkbart, att folket skulle antaga ett sådant stadgande? Genom en enkel beräkning, kan det bevisas, att folket på detta sätt skulle få blott en sjettedel af den lagstiftande och beskattande makten, samt att de återstående fem sjettedelar skulle räka i händerna på en hop rika personer och embetsmän. Så illa det än står till med det nuvarande representationssättet, så hafva vi nu likväl en fjerdedel deruti och det vore ju en ren galenskap att utbyta denna fjerdedel mot en sjettedel? I afseende på valbarheten, så bör hvarje röstegande vara valbar, så snart han fyllt 25 ar. Valet bör afgöras genom enkel pluralitet. Regeringens förslag bestämmer dock att ?,:delars pluralitet skall för det egentliga folkets ombud erfordras för inträde i första kammaren, under det att de gynnade klasserna få inväljas med enkel pluralitet. En man af folket, som fått 65 röster af hundradet, är således icke invald; men en man af de rika eller embetsmännen, som blott erhållit 51 af hundradet, får inträda. Denna orättvisa just mot dem, som draga statens bördor, faller dock så lätt i ögonen, att folket aldrig kan låta dära sig deraf. Men jag kan likväl icke undertrycka denna fråga (och mången torde kanhända instämma i densamma): Har Sveriges allmoge någonsin gifrit regeringen skälig orsak till det inrotade misstroende, som ofrivilligt förråder sig genom denna och dylika bestämmelser? Tvåkammar-systemet slutligen bör så förstäs, att riksdagen skall arbeta på tvenne afdelningar, som vid stridiga beslut sammanträda till gemensam öfverläggning och votering per capita, men att de båda kamrarne skulle vara åtskilda till politisk karakter, och den ena ega rättighet att blott med sitt nej omintetgöra den andras beslut, kan så mycket miudre öfverensstämma med folkets önskningar, som den öfre kammaren efter all sannolikhet kommer att bestå af personer, hvilkas intressen blifva stridiga mot folkets. äfven i detta hänseende är snaran så illa dold, att den endast behöfver påpekas, för att genast varseblifvas. Man tänker, sig blott en öfre kammare, sammansatt af de rikas och embetsmännens fullmägtige, hvilka äro i stånd att med sitt blotta nej hindra hvarje beslut, som utgått från folkets ombud i den nedre kammaren; — skulle de väl uraktlåta att begagna denna rättighet? Det är föga troligt. Men huru skulle folket i sådant fall kunna hoppas att på diskussionens väg genomdrifva något enda af sina beslut? Och desse mägtige skulle dessutom qvarstanna i kammaren trenne riksdagar?