kA O fe fe ESPONULD IL NN.) En mängd nya anläggningar. såsom gångstigar, hroar, hviloställen med utsigter åt de märkvärdigaste fallen, trädgärdsplanteringar c. hafva blifvit gjorda vid Trollhättan sedan jag sednast besökte denna på vilda naturskönheter rika nejd. Äfven den industriella sliten har vid de ymniga vattenfallen nedslagit sina bopålar och ger arbete åt en mängd personer. Hade Trollhättan med sin rika vattemillgäng legat så nära en stor engelsk stad. som den ligger nära intill Götheborg, så är jag fullt förvissad om, att detta ställe snart räknat en befolkning, vida större än de fleste af vara städers af tredje ordningen. Det är imellertid fägnesamt att se, huru industrien, om också icke med några jättesteg, gär framåt i värt kära fädernesland. Följdes i allt ett förnuftigt system, och blandade sig icke Rezeringen, så mycket som den gör, i landets ekonomiska angelägenheter, sä skulle den hatva gäått och gå ännu fortare framåt. I det skick, sakerna sig nu befinna, behöfver man i Sverige, för att söka och erhålla tillstånd att uppföra en simpel qvarnbyggnad, längre tid, än man I England och norra Amerika behöfver till anläggande af en fabrik i större skala, ja stundom tillochmed ängre, än som i de nordamerikanska fristaterna erfordras för uppbyggande af en hel stad. Dock: det blir väl bättre, hvad det lider. -vid Trollhättan fingo vi ombord några och fyratio arbetare, som genom hi öfverstelöjtnant Eriksson erhållit sysselsättning vid ombyggnaden al den kanal, svm förenar Mälaren med Östersjön, eller de S. k. slussarne i Stockholm. Jag skulle hafva önskat, att nägon af de herrar skriftställare, som så ofta påstå. att hoven, det s. k. packet. icke är mäåktigt af några ädlare och bättre känslorhade varit närvarande och åskadat den afskeds-scen, som vid nyssbemälte arbetares embarkering egde rum. Sannerligen han skulle på det mest enkla och evidenta sätt i verlden biilvit öfvertygad om sin villfarelse i detta afseende. Täårarne kommo mig sjelf omedvetet I ögonen, då jag betraktade den smärta, som i afskedets ögonblick uttalade sig, ej blott hos de qvarstadnande, utan äfven hos de afresande. Väl varseblef man icke några sentimentala dåningar, eller hörde några theatraliska och romaneska utrop; men skiljmessans smärta var icke desto mindre lika djup, lika gripande. De strida tårfloderna, de halsqväsda snyftningarne, de stumma omfamningarne talade naturens tysta oförställda språk vida bättre här, än i salongerna. — Då fartyget lade ut från stranden skallade elt tresfaldigt hurrarop derifrån såsom den talrikt församlade skarans sista afskedshelsning till de bortfarande, och öfver en half fjerdingsväg sprungo på kanalbanken. i kapp med den framåt ilande ångbåten, mer än 20 barn, som svängde sina små mössor eller hviftade med halsdukarne at deras ombord på ångfartyget varande vänner och slägtingar. Plötsligt gjorde den lilla trappen halt, och från en närbelägen höjd rullade dånet af tvenne styckeskott öfver den af en lätt bris krusade Wassbotten. Detta var de hemmavarandes sista hyllningsoch afskedsgärd. som från fartygets däck besvarades med tärfyllda ögon. hviftningar med hattarne och mångfaldiga gånger förnyade hurrarop. Jag har sett och erfarit mycket här i lifvet; men till en scen. sådan som denna, hade jag aldrig förr varit vittne. Aldrig förr hade jag så djupt, så innerligt känt, att jag med skäl och hjeria tillhör folket, detta folk, för hvars rättigheter jag, så vidt i min förmåga stått, under nära tvenne decennier kämpat, ur hvars sköte jag utgått och från hvilket jag är stolt öfver att kunna räkna mina anor sedan flera leder tillbaka. Jag företog, såsom du vet, icke min resa för blott nöjes skull. En pligt kallade mig till hufvudstaden. för att visädem, som det vederborde, att de alltid, hvad mig beträslar, skola påräkna att sinna en man bakom ordet. Jag färdades följaktligen icke såsom en resebeskrifvare, och vill ej heller trötta dig eller allmänheten med upprepande af saker, som de förut känna. Säkert är imellertid, att de sköna neider oenom hvilka Snohåtslinien mellan FREI USER VER 1 VAR 4C— VU de tecknas med en penna. sådan som den, ur hvilken Vandring genom Dalarn eo flutit. På få ställen i Europa kan man med ångbåt företaga en mera angenäm resa, än den emellan Götheborg och Stockholm under den vackra årstiden. Jag har tvenne gånger förut gjort den under sjelfva högsommaren och nu under blomstermånaden, då naturen timma för timma och dag fran dag utvecklade allt mera af sin skönhet och sin rikedom. Öfverallt stodo löfträden i sin ljusgröna vårdrägt; lärkorna sjöngo i blånande sky, än öfver yppiga med guldgula blomster prydda gräsmattor; än öfver tegar, der vinterrågarne frodades; än öfver åkrar, i hvilkas sköte man nyss nedlagt frön till blifvande skördar, och än öfver fält, som voro färdiga att i det emottaga desamma. Wenern bar oss öfver vänliga vågor, förbi Leckö nanmkunniga borg, der folkvännen Rudenschöld nu har sin boning, till Sjötorps skuggrika lunder, genom hvilka man alltid vid vackert väder gerna företager en vandring, under det att fartyget passerar slussarne. Med fullt skäl räknas nejderna omkring Sjötorp till de skönaste och mest omvexlande inom fäderneslandet. Kanalsträckan mellan Wassbacken och sjön Viken är på de flesta ställen idylliskt skön. Stundom tycker man sig se passagen helt och hället stängd för den genom de löfrika lunderna sakta framskridande farkosten; men plötsligt gör kanalen en lindrig krökning, och farleden ligger ånyo öppen med sina herrliga stränder, der hvitstammiga björkar vexa invid sjelfva vattenbrynet och utsträcka å ömse sidor om kanalen sina grenar till ett grönskande hvalf öfver de resandes hufvuden. Under denna färd passerar man den stora landthöjden, som ätskiljer det södra: Sveriges åt öster belr vester flytande vattendrag. Genom denna höjd är kanalen till 10.000 kubikfamnar sprängd genom berg, och den skulle aldrig här hafva kunnat framgå, om icke naturen genom en i berget bildad remna hade underlättat och möjliggjort dess framledande. Då man kommer iill sjön Viken, denna stora bassin, som lemnar vatten åt hela den vestra kanalsträckan, befinner man sig 308 fot 2 tum öfver Östersjön, 163 fot öfver Venern och 11 fot öfver Vettern. abti Götha kanals historia är Viken märkvärdig genom det stora och kostsamma arbete, den förorsakat i sin östra, ojemna del, med kajdammar, rensningar och sprängningar af klippor å sjöns botten.v Sitt rika vattenförråd får den från den mera i norr och högre upp belägna sjön Unden. — Bottensjön och Vettern passerade vi under natten. och jag sick sålunda ej tillfälle att se den för riket så ytterst kostsamma anläggningen Carlsborg. Deremot tick jag kort efter solens uppgång njuta den herrliga anblicken af det på naturskönheter så rika Motala, der åtskilliga af passagerarne och bland dem undertecknad landstego för att till fots vandra till Borenshult. Vi uppehöllo 088 en stund vid den graf, som förvarar stoftet af hallsaar Bogislaus von Platen, denne store man, utan hvars snille, vältalighet och jernvilja föreningen mellan de båda hafven i öster och vester troligtvis ännu tillhört blott de fromma önskningarne. Då jag förra gängen färdades denna väg, skedde det på det ångfartyg, som bär den hädangångne haf-förenarens i Sveriges häfder odödliga namn, och hans graf helsades då vid förbifarten med fyra kanonskott. Det var en vacker hyllningsgärd åt den store mannens minne. Jag vet ej, om detta bruk ännun iakttages om bord på ångsartyget Amiral von Platen. Mätte det så göra! I bibehållande af dylika drag af pietet och erkänsla hyllar jag konservatism, och tror mig icke behöfva blygas derföre. Motala mekaniska verkstad hunno vi blott ytterst flyktigt att bese. Ville man med någorlunda fullständighet redogöra för hvad der slnnes sevärdt. för dess utvidgade verksamhet 0. 8. v., så behöfde man uppehålla sig på stället minst 8 dagar, och mig var knappast en half timma dertill förunnad. Jag kan sålunda om den ingenting annat säga, än attjag kom, såg och beundrade. Boren är en af Sveriges täckaste insjöar, och det skulle i sanning löna mödan att göra en promenad omkring på dess förtjusande stränder. på närmare håll beskåda det lika Ssta och rikaste i Norden. gamla Ask och det vandraren vänligt inbjudande Carlshult. — Hvad jag förut yttrat om Sjötorp och kanallinien mellan Vassbacken och Viken gäller äfven till nästan alla delar om den sträcka af kanalen, som är mellan sjöarne Boren och Roxen. — Vreta klosters kyrka kunde vi ej invändigt få beskåda, ty der hölls för slutna dörrar gudstjenst för en afdelning af Ostgötha lifgrenadierer, som befunno sig på marsch till Skåne. — Då jag år 1840 besökte Vreta kloster säg jag derstädes, knäböjande på kyrkogården, klädt i djup sorgdrägi, det skönaste fruntimmer jag ännu någonsin sett eller kan komma att få se. Trenne särskilta ganger träffade jag denna dam sedermera innom tempelmurarne, men alltid på de dystraste ställen, alliid vid eller på en graf. Jag skulle nästan hafva varit frestad att taga den hemlighetsfulla, öfverjordiskt sköna, sorgklädda gestalten för ett foster af min fantasi, om ej min cicerone, en gammal pratsam gumma, berätlat mig, att den unga damen redan i tvenne dagar uppehållit sig i trakten af kyrkan, utan att någon visste hvarifrån hon kommit, eller hvem hon var; utan att man hört henne tala ett enda ord, eller sett ett småleende leka kring hennes läppar. För den sköna okändas skull hade jag så när kommit för sent att kunna få åtfölja ångfartyget, som vid min ankomst till Berg redan hade hunnit flere samnar ut i sjön och måste backa för att taga mig om bord. Befälhafvaren å detsamma, en min gamle vän, brummade litet öfver mitt dröjsmål; men då han såg mig stå som en bildstod med blickarne oafvändt fästade på Vreta kloster, frågade han mig slutligen om jag drömde eller hvad som gick åt mig? Hvad jag svarade, kan jag ej erinra mig; men det vet jag, att minnet af synen i Vreta kloster aldrig hos mig kan utplånas och ännu stundom kommer mig att vakande adrömma. Vid Norsholm, i trakten af det gamla Munkebotla, skiljde sig trenne af passagerarne från Götheborg, tvenne damer och en herre, från sällskapet och fortsatte resan landvägen till Norrköping. Ålla tre hade genom sin interessanta konversation och sitt lätta umgängessätt mycket bidragit att öka trefnaden om bord på vårt fartyg och saknades således älven mycket, samt hade saknats ännu mycket mera, om ej en annan älskvärd dam, bosatt i Götheborg, och en riksdagsfullmäktig, som med sin fru kommit om bord i Venersborg, samt en ung arkitekt derstädes hade qvarstannat. — Till slussarne ofvan om Söderköping ankommo vi temmeligen tidigt på eftermiddagen och hade sålunda god tid på oss att besöka den lilla staden, som fordom varit en af de störDess enda märkvärdigheter an äro S:t Laurentii kyrka, byggd år 1290, samt den af Sveriges Priesnitz, dokter Lugberg, anlagda vattenkur-anstalten. Begge besöktes och besågos. I den förre besinnes, i form af ett stort skåp, en gammalmodig altartasla med ypperligt bildsnideri. — Mem och Stegeborg passerades vid månsken, hvilket dock icke var så klart, som man skulle hafva velat önska för att i dess magiska belysning få se det gamla herresätet och ruinerne af den borg, hvars grundläggande ej ens historien känner. Klockan omkring 1 efter midnatt passerades Arkö båk, der ångsartyget Erik Nordevall, som i närheten af Stegeborg stött på grund, låg för att efterse sitt machineri. Bemälte ångfartyg hade ett dygn före Dan. Thunberg afgått från Götheborg; men råkade i närheten af Stegeborg ur rätta farleden och stötte på en stenkista, der det stod på 3 fots vatten, tills slutligen efter 9 timmars förlopp (från kl. 11 f. m. till 7 e. m.) ångfartyget Linköping ankom och hjelpte det af grund. Fram på förmiddagen anlände vi till Södertelje, bekant för den visa, Bellman derom diktat, för sin vackra och kostsamma kanal, för sin sinrikt uttänkta svängbro och för sina — kringlor och pepparkakor, hvilka äfven nu i parti utbjödos och funno afnämare. Af färden på Mälaren, denna Sveriges härligaste sjö, hvars stränder nästan öfver allt öfverflöda af naturskönheter, kunde vi ej njuta så mycket, som vi hade hoppats, ty ett flera timmar fortfarande tätt regn gjorde vistandet på däck otrefligt och undanskymde helt och hål