KORRESPONDENS. Stockholm i Maj 1848. Redan sedan flera dagar tillbaka befinner jag mig här, i det namnkunniga Stockh som jag alltid med en viss slags stolthet SKalt kalla amin födelsestad.o0 Jag vill icke neka, att Götheborg i åtskilliga hänseenden står framför densamma, t. ex. uti dess innebyggares flit, verksamhet och håg att förvärfva, äfvensom att sistbemälte stad ännu befinner sig i ett rastlöst framåtskridande, då Stockholm deremot synes hafva uppnått kulminationspunkten af sin utveckling; men icke desto mindre måste en i stort anställd jemförelse mellan båda dessa städer alltid utfalla till fördel för den af Birger Jarl anlagda. Hvad som i synnerhet både på mi och tusende andra, hvilka befinna sig i Sämma predikament som jag, mäste göra ett på en gång angenämt och djupt intryck, äratt man härstädes åt intelligensen inrymmer ett rum vid sidan af rikedomen, då man deremot i Götheborg i allmänhet anvisar densamma en Mycket underordnad plats, så vida den ej, stående på locket af en med penningar fylld kassakista, kan skaffa gehör åt sina åslgter och väcka aktning för sin personlighet. En parallel mellan Stockholm och Götheborg skulle föra mig alltför längt från mitt ämne, som i dag helt enkelt är att meddela ett par blad ur min dagbok. Det är en egen känsla, som bemäktigar sig ens inre, då man efter många är, om ock blott för en kortare tid, lemnar ett ställe, der man jefvat och verkat. Tusende olika gestalter skymta i hast förbi minnets spegel, än ljusa och leende, än sorgsna, eller med ett strängt allvar på den trotsiga, högburna pannan. Midt igenom detta kaos ljuda vänners och fränders afskedshelsningar, tindra deras tårfyllda blickar. vifta deras näsdukar åt den bortilande, ej blott till afsked, utan äfven till återseende. Allt mer och mer aflägsnar sig den af en osynlig jättekraft bortförda farkosten; icke ens genom det för ögat hållna fjerrglaset kan man urskilja anletsdragen på dem, hvilkas händer man nyss tryckt, hvilkas hjertan man nyss känt klappa mot sitt eget. Allt försvinner i en böljande oredig massa, och bland de skepnader, som i brokigt hvimmel röra sig vid stranden, kan blicken lika lätt stadna på en fiende, som på en vän. Gatorna, de grönskande träden, de välkända byggnaderna sjunka allt mer och mer ned vid horizonten. Sjelfva tempeltornen visa sig i allt mer och mer orediga konturer och försvinna slutligen helt och hållet bakom de andra, närmare liggande, mindre bekanta föremålen. Slutligen äterstår af allt kärt och dyrbart, man lemnat der borta i det blånande fjerran, endast erinringen och hoppet. En stor fördel har dock alläid den bortfarande framför dem, från hvilka han nyss tagit afsked: han ser ständigt nya, omvexlande föremål, då deremot de endast omgifvas af gamla, ibland hvilka alltid, om han varit älskad och värderad, ett tomrum uppstår, på hvilket saknaden pekar, under det att minnet hviskar hans namn. Gynnar nu tillika lyckan den bortfarande med ett godt och trefligt ressällskap, så trängas så småningom de i afskedsstunden väckta sorgliga känslorna allt mera tillbaka och lemna rum för de glädjande och angenäma, som ögonblicket framkallar. Mig var denna lycka beskärd. och då jag med säkerhet visste, att jag inom några få veckor åter skulle vara hos dem, från hvilka afskedet fallit mig tungt och påkostande, underlät jag icke alt begagna mig af de tillfällen till munterhet och förströelse, hvilka de bevingade stunderna hade att erbjuda. Om bord på ett af våra små kanalängsartyg blir man snart hemmastadd, och jorden hinner näppeligen tillryggalägga ?,:delar af sin dagliga bana kring solen innan alla passagerare äro att betrakta som en enda stor familj, inom hvilken hvar och en gör sitt till att väcka och underhålla den allmänna belåtenheten och glädjen. Muntra infällen och allvarsamma betraktelser afslösa hvarandra oupphörligt, och då skeppsklockans ljud tillkännager måltidsstunden, förundrar något hvar sig öfver ahvart tiden så hastigt tagit vägen.) Då ångfartyget passerade förbi ruinerna af Bohus i vår historia så namnkunniga slott, kunde jag icke annat än med tacksamhet och Wikvärjarnes gästfria samfund. Som jag icke på något annat ställe redogjort för den fest, i hvilken jag då deltog, torde jag här med några få ord böra omnämna densamma. Kl. omkring 172 12 f. m. aftågade Wikvärjarne. som hvarje år på den 3:dje dagen i blomstermånaden fira minnet af deras samfunds instiftelse, från gästgifvaregården i Kongelf upp till Bohus ruiner. Då tåget, med sitt bantr och sin musik i spetsen, hunnit inemot det gamla fästet, helsades det af 8 på dess vallar planterade kanoner med dubbel svensk lösen, och snart stodoänägra och trettio välbeväpnade och öfvade skyttar på den rymliga , borggården. Efter att v. ordföranden, Hr pastor A. E. Holmberg, i ett lämbhotsal redogjort för ändamålet med sammankomsten 4 uppläst årsberättelsen, samt nägra andra fö handlingar (såsom val af ny direktion, förändringar af ett par af samfundets stadgar, m. m.) blifvit afslutade, börjades skottlekarne med målskjutning å tafla, vid hvilken första priset, en silfverpokal, vanns af med doktorn Hr 7. Boustedt; andra priset, ett praktexemplar af Nilssons Fauna, af handlanden Hr J. 0. Olsson och tredje priset, en jägarepipa, af vice pastorn Hr s. K. Holmberg. Ilvarje täslande sköt trenne skott. Af inemot 100 ana voro blott tvenne bom. Målets A stället, der skotten afskjötos, var något ökver 300 sot. Efter denna täslingslek förekont målskjutning på buteljer. af hvilka flera, uppträdde på en särskildt dertill å en af det gamla fästets höga vallar uppförd ställning, klingande nedföllo i djupet. Kl. half 3 eft. m. återtagade sällskapet till staden, der eu festligt arrangerad middagsmåltid intogs, . och kl. omkring 5 begåfvo sig samfundets närvarande ledamöter ånyo, under musik och kanondunder, till detgamla fästet, på hvars borggård björn-skjutning anställdes och lyckades förträffligt. Fram på aftonen proponerades och druckos slera skålar, af hvilka jag för ögonblicket erinrar mig blott följande 1) för II. M. Konungen; 2) för H. K. H. Kronprinsen; 3) för våra för sin sjelsständighet kämpande bröder, Danskarne; 4 för Bohus gamla fäste och de vid det fästade historiska minnen; 5) för staden Kongelf och dess gästvänliga innebyggare; 6) för Damerne; 7) för folkfrihet. sanning, rätt och menniskovärde; 8) för Wikvärjarnes samfund: 9) för dess v. ordförande, IIr pastor Holmberg; 10) för Götheborgs jägareförening, representerad af 2:ne dess vid festen närvarande ledamöter, 11) för prisvinnarne vid dagens skjutöfningar, 0. 8. v. De fleste skålarne proponerades af pastor Holmberg och beledsagades af korta, hjertliga, för tillfället lämpliga tal. Vid utbringandet af H. M. Konungens skål afsjöngs af valda röster folksången och vid proponerandet af H. K. H. Kronprinsens några, af Hr Holmberg för tillfället författade, rätt vackra verser. Så väl båda dessa skålar. som toasterne för Danskarne, för Bohus m. fl., beledsagades af åtta styckeskott. Iljertlighet, munterhet och den fullkomligaste ordning herrskade under hela denna för mitt minne evigt kära fest, åt hvilken jag skulle vilja egna en mera i detalj gående beskrifning, än den, som nu låter sig göra om bord på en bullrande. skakande och gungande ångbåt. Jag nedskrifver sålunda blott hvad jag kan erinra mig ur det tal, med hvilket pastor Holmberg beledsagade den af honom för Danskarne föreslagna skålen, så lydande: Mina Herrar! Vi omgisvas af minnen, väldiga som de murmassor, hvilka gigantiskt resa sig omkring oss, och äfven mörka såsom de. Det är ej blott inom den ridderliga, den aldrig med svärd intagna borgen som vi stå; det är äfven inom don fordom af tusende krigares blod sköljda fästningen, der hvarje sten talar om ett manfall, och hvarje socming om utförda hjeltebragder. Det är hlodet af våra förfäder och deras stambeslägtade bröder, hvilket gjort den gräsmatta, hvarpå vi nu trampa, så yppig och grönskande. Här, mera än på något annat ställe, hafva Skandinaviens trenne Tolk mötts, för att i blind förbittring i massa mörda hvarandra, till förmån för några oftast ovärdiga furstars egennyttiga politik och maktIystnad. Allt är dock nu förändradt. Det är betydliga beten, som under tidernas lopp härspå blilvit nedlagde. Ja (för att nu nyttja en ,frejdad förråttares ord) de ådagalägga, alt de sbalverk, AN kunnat genom beskjutningar omsider falla för och stormnissar intagas, nalionernas stigande upplysning. torde snaul inse, alt det icke numera är furgtarnes förskansningar, utan folkens. vilja, belåtenhet och samdrägt som skydda stad och land mot inkräfelningslystnaden? De broder, som ördom med slutna hjelmar kämpade motBvardtdra, igenkände hvårand slntligen ochsjänka i livarandras samn. Syd path.erna at förvandtskap i blodet, i bildningen, i tungomalet och i Sederna halv; vaknat. ger acjort din röst, den under lopperf af ärhundt len förstummade, gällande. För omkring eft decennium sedan u talades dessa SFrapa hit på Årvattnet, på den ishrygga, som re slagi smellan de begge nabolanden; tiden är snart inne, da de lösten, hvilka da gåtvos och sedermera så ofta förnyats, Skola hekräftas me eld, med den blixt, som ljungar äur kanoner? nas mynningar och sprider död och förödelse obland siendernas skaror. Ja, tiden är inne, då rhahten af de gifna löftena skall pröfvas, och, omina Herrar, den skall nog hålla profvet. D finnes Säkerligen ingen enda Svensk man, som ottan känslor af harm oclr förbittring kunnat se vvära danska bröder lömskt öfverfallas af sina grammar, af den största charlatan, som ännu någonsin burit en krona, af konungen i Preus-sen. Det är fåfängt att vilja hvitmena det Ssvarta, otacksamma, Sehlesvig-holsteinska upproret och förräderiet med srihetens färger; säfängt att söka härleda det från de folkens sträfrvanden efter sjelsständighet och srihet, hvilka i rår, like Jordskall. genomilat Europa och i så betydlig mån förändrat nationernas och regenternes inbördes förhållanden. Det krig, som emot all folkrätt blifvit påfördt Danmark, är för 088 af vida större betydenhet, än vi kanske någonsin anat. llär är mindre fråga om några qvadratmils areal i södra Jutland, än om Skandinavismen och de folkelementer, som ligga till grund för densamma. Det är dessa, som hotas af tyskeriet. Mot dess inflytande uti intelrlektuellt afseende hafva Danskarne, sedan nära relt sekel tillbaka, kämpat. Ålven om striden icke gällde oss så mycket, som den i sjellva verket gör, borde vi dock känna det djupaste deltazande för våra danska stamförvandter, som Så ofta ådagalagt att de äro Nordens äkta Söner. Lefve våra danska bröder, Skandinaviens förposter emot söder! ära åt en nation, som uppbjuder sina yttersta krafter till värnande af sin sjelfständighet! En skål för det rustade Danmark! En skål för Dannebrog! Måätte den snart segerrik svaja ölver Eidern! Lefve DansSkarne ! Om bord på ängfartyget befunno sig äfven tvenne fabrikanter, den ene från Norrköping och den andre från ett annat håll. Naturligtvis föll samtalet bland annat på höga tullar och sky disförbud. Näppeligen trodde jag att af tvenne sabriksegare lå höra så frisinnade åsigter i tulllagstiftmingsväg, som desse herrar hvar för sig yttrade, Den ene af dem, egare af ett bomulls-Spinneri, sade rent ut, att hvarje runstycke öfver 3 Sk, banko per 4. med hvilket man säsom import-tull belastade det hit införda utländska bomullsgarnet, vore en oskälig beskattning på konsumemerae, emedan bomnlls-spinnerierna mycket väl och med ganska god vinst kunde bestå med en skyddstull af 3 sk. nyssnämnde myntslag. Detta hans yttrande öfverensstämde till alla delar med ett annat, som du torde erinra dig, att en i Götheborg bosatt bomullspinneri-egare afgaf för någon tid sedan, då vi på Handelstidningens byrå samtalade i ämnen rö. rande vår irrationella tull-lagstiftning och de ansträngningar, ätskillige fabrikanter gjort för att få tullen å utländskt bomullsgarn bibehållen på dess nuvarande orimligt höga ståndpunkt. — Den andre fabrikanten, egare af en större klädesfabrik, yttrade lika öppet och olörställdt. att förbud å vissa handelsartiklar, 1. ex. kläde, Man j Na