de sarade och de langar som nedskoötos. Den 27 gick i Paris ett rykte att insurgenterne ännu höllo sig på kyrkogården Pere la Chaise. Men förhållandet var följande: Förstaden S:t Antoine bade visserligen gifvit sig innan den insurgenterne lemnade betänketid tilländalupit, och invånarne sjelfve öppnade och förstörde barrikaderne, men en stor del af kämparne sträckte icke gevär utan retirerade ut på landet. På Pere la Chaise och i Romainvilles och S:t Fargeots skogar lågo de fleste, men de voro så omringade, att de näppeligen kunde komma undan. Två regementen kavalleri genomströfvade trakten och inbragte en mängd fångar, i en enda trupp 300, med bakbundna händer. — S:t Antoine hade af det kämpande folket blifvit förvandladt tiit en genom storm ointaglig fästning. Förfärliga anstalter voro också vidtagna till dess underkufvande eller förstöring. Lamoriciere stod med klockan i hand och afvaktade förloppet af den tid, inom hvilken insurgenterne hade att gifva sig på nåd och onåd, för att beskjuta den olyckliga förstaden med glödgade kulor, bomber och raketer, för hvilket ändamål tungt belägringsartilleri anskaffats från de norra gränsfästningarne. Från alla städer, på en ofantlig vid omkrets kring Paris, skyndade nationalgarderne till regeringens försvar. I Rouen, Havre, Orleans, Angouleme, Cambrai, Blois o. s. v. ilade allt hvad som kunde bära vapen och undvaras till Paris; äfvenledes liniemilitären. Trupperne, ofta ankomne från afstånd af 50 a 60 timmars väg, lade sig, öfverväldigade af trötthet, på trottoirerne och insomnade under en 20 graders hetta, för att sedan rusa upp och störta sig i striden. Man stred med yttersta förbittring. Hus bombarderades. Barrikader blefvo än beskjutne med kanoner, än stormade med bajonetten och sabeln. Mot en barrikad vid barrieren Rochecourt lät Lamoriciere köra upp 20 kanoner. Till och med 16:pundiga pjeser användes slutligen mot de starkare barrikaderne, och somliga kunde först tagas, sedan ingeniörer underminerat de närbelägna husen. Insurgenterne å sin sida hade på slera ställen placerat sig vid fönstren bakom beläckning af: madrasser och beströko derifrån barrikaderne för att försvara dessa emot de stormande. Antalet af omkomne, sårade och saknade menniskor kan ännu icke med säkerhet bestämmas, men antages utgöra 10 a 11000. Lazaretterne kunna icke rymma alla de sårade, utan en mängd kyrkor och private byggnader hafva måst upplåtas för desse olyckliges vård. 2000 fångne insurgenter hafva natten till den 26 förpassats till Vincennes och der inspärrats i kassematterna. Den 25 lågo tusentals insurgenter i Nationalpalatsets och Stadshusets källrar, bland dem äfven fruntimmer, som, klädde i manskläder, blifvit tagne med vapen i hand. Lalanne, direktör öfver nationalverkstäderna och besvågrad med arbetsministern Trelat, har blifvit häktad på misstankar att hafva gynnat insurrektionen. — Äfven Destlotte, en mycket bekant person, sjöofficer och medarbetare i Democratie pacifique, har blifvit arresterad. Cavaignac har utfärdat följande proklamation till nationalgarderna och hären: eMedborgare! Soldater! Republikens heliga sak har triumferat. Eder hängifvenhet, edert orubbliga mod hafva tillintetgjort de straffvärda planer, fatala villfarelser alstrat. I fosterlandets namn, i hela mensklighetens namn, emottagen min tacksägelse för edra ansträngningar och mödor; måtten J skörda lycka och välsignelse för denna nödvändiga triumf. Ännu denna morgon voro kampens passioner rättmätiga, oundvikliga. Men varen nu lika särstora i lugnet, som J hafven visat eder i kampen, I Paris ser jag segrare och besegrade; måtte mitt namn blifva förbannadt, om jag samtycker att der se osler. Rättvisan skall hafva sin gång: det är eder tanka, den är min. Beredd, att åter nedstiga till en simpel medborgares rang, tar jag med mig i er midt det medborgerliga medvetandet att i dessa dagar blott så vida hafva