——— VID KAPTENEN ocu RIDDAREN 0 SVENSSONS GRAF. Uli många gestalter går döden omkring Der man icke har sett honom förr, Och han gästar så plötsligt än här och än der, Med sin jernhand han klappar på dörr. På otaliga sätt för det offer han valt, Han upplåter den slukande graf: Och för Dig han en hvilosäng bäddade mjuk I det klara, det himmelsblå haf. Du gick bort ifrån vänner, från maka och barn På en höga Meyelses bud; Ifrån jordlishek Sorgen till himlen Du gick, Ifrån menniskor gidk Du till Gud. Men från himmelens rymder, dit nu Du har gålt Till att dygdens olivkrona få, Du väl sänker din blick ned till jorden ibland Till Din maka och till Dina små. Ty härnere på jorden de klaga med sorg Invid sidorna utaf Din bår; Religionen allenast är ensam i stånd Till att torka den saknadens tår. J, som klagen och gråten vid grönskande graf, J. som sörjen den bortgångne vin! Blicken åter mot himlen förtröstansfullt opp, Ty der är Han att träffa igen. J väl ären på jorden, i himlen Han är, dlen det är ju ej orsak till gråt? Ty för själarne alltid den rymden är kort, Hvilken skitjer de älskande åt. J väl dräljens en stund uti jordlifvet Mtär, Men dock själen blir frigjord till slut; Uti himlen är boning då tillredd för Er, Ty J hafren en vän der förut. Se! då är ju ej döden en härjare grym! En förlossningens Engel han är, Som med älskade vänner förenar vår själ, När den aslagt sin stofthydda här. 0! så klagen då ej, utan biden en tid Med förtröstansfull väntan och hopp. Tills förlossaren nalkas så huldrik och mild, För att samla Er alla ditopp!