KORBESPOND ENS. Stockholm den 13 Juni. Del gickisåsom I mitt sista antyddes, att bondeståndet med en stor pluralitet yrkade af sin talman proposition, att få till konsututions-utskottet LFörvisa sina gemensamma tankar angaende de representationsförslager, som utskottet tillstyrkt ooh meddelat, nemligen: Regeringens bekanta förslag till ny Riksdags-ordning, och utskottets klassvals-förslag samt Bengt Gudmundssons nya förslag. Hans Jansson, junderstödd af bondeståndets, såsom kändt är af Konungen tillsatta sekreterare, häradshöfdingen Roos, hvilken i allmänhet, under dessa sednaste i flera afseenden vigtiga förhållanden, betett sig på ett sätt. som hvarken motsvarat förväntningarne af Ståndet eller allmänheten, vidhöll talmäns-intrigen, att förklara sig endast kunna göra proposition ii enlighet med 8l n Reg.-sormen och 29 Hn Riksd:s-ordningen — oaktadt dessa alldeles icke stå i strid med det sedan tillkomna andra momentet af 56 n Reg.-sormen, som föreskrifver sjelfva behandlingen af frågor om grundlagsförändringar, innan de, enligt förstnämnda begge SS, komma till definitiva beslut. För att rätt fatta detta förhållande, som okunnigheten i förening med maktens egenmäktighet gjort till ett sådant trätofrö, måste man nödvändigt gå till orden i grundlagstexterna. De äro följande: 56 reg.-formen. Frägor om förändringar af stadganden i grundlagerne varda på följande sätt bahandlade: Tillstyrker konstitutions-utskottet hvad en riksdagsman hos detsamma i sädant afseende föreslagit, eller utlåler sig utskottet, med e3 eller afstyrkande å en af Konungen i lika ändamål gjord proposi ion; varde utskotte.s yttramde Vid samma riksdag öfverlemhadt till Rikets Ständer, hvilka vid densamma må derom kunna öfverlägga; men icke vid densamma besluta. Göras i Riksens Ständers plena icke några anmärkningar emot konstitutions-utskottets yttrande; hvile detsamma såsom ett Rikets Stånders utlåtande, hvarölver först vid nästa riksdag, och då endast med Ja eller nej skall kunna be lu as; och gälle då föreskriften i 73 S riksdags-ordningen. (Den säger att alla fyra ständen skola vara ense om grundlagsförändringar.) Göras åter i Riksständens plena emot utskottets yttrande anmärkningar; blifva de, hvilka hvarje hkiksstånd särskildt förklarar utgöra dass gemensamma tanscar. till konstitutiuns-utslenttet hänvisade. Utskottet åligge då, att samtlige Riksständens tankar till ett helt utlåtande i möjligaste måtto sammanjemka, och om oförenliga skiljaktigheter finnas, dem derjemte till samtlige Riksständens behandlande anmäla. Fören sig deref er samt iga Riksstanden om ett enahanda utlåtande, hvile det till slutligt antagande eller förkastande på tid och sätt som ofvan föresk ifna äro. Blifva åter något ständs tankar, i nagon eller några delar skiljaktiga från de öfrigas, och samma stånd sig ick efter de öfrige fogar: varde då konsfitutions-utskottet, genom val af Riksstindens plena, til! slutlig jemkning sörstärkt till ett antal af Jugu personer, af hvarie stånd, hvilke, genom samfälld omröstning, skiljaktigheterna förena, och det dymedelst fullständigt beredda utlåtande hvile sedan till Rikets Ständers afgörande, som ofvan sagdt är-. Detta moment infördes i grundlagen år 1815. Det skedde derföre, att man ej ansåg sättet för den förberedan ie handläggningen af grundlagsfrågor vara i 81 gen reg.-formen och 29 Ön riksdags-ordningen bestämdt. och att de icke bevarade den ena statsmaktens. Riksens Sländers rätt, att, då Konungamakten väckte frågor om förändring i rikets grundlagar, äfven hvarje stånd skulle kunna göra sina åsigter gällande, för att få ännu ett eller flere andra förslag hvilande till slutlizt afgörande af blifvande Ständer. Dessa SS:er lydde och lyda ännu sålunda: 31 reg -formen. Denna regeringsform samt rikets öfriga grundlagar kunna icke ändras eller upphafvas, utan genom Konungens och as Riksståndens Sammanstämmande beslut. kj må frågor derom uti Ständens plena väckas, utan anmälas de hos Rikets Ständers vid hvarje riksdag valde konstitutions-utskott. Detta utskott, hvars pligt det vara skal, att grundlagarna granska, äger rätt att hos Rikets Ständer föreslå de ändringar deruti, som det anser högst nödiga eller nyttiga, eller möiliga att verkställa någon sådan ändring föreslår, utan först å den nästföljande, derom besluta. Blifva då alle Riksstånden om ändringen e se, öfverlemne de förslatet derom til Konungen, genom deras talmän, med begäran, att Konungen vill sitt bifall dertill gifva. Konungen inhemte hela statsrådets tankar deröfver: tage sedan sitt beslut och meddele Riksens Ständer å rikssalen sitt samtycke, eller ock de orsaker, för hvika lan icke samtycker til deras ästundan. vill Konun en hos Riksens Ständer föreslå någon ändring i grundlagarne, höre han stat radet och öfverlemne sedan sin proposition, jemte statsra ets tan ar deröfver till Riksens Ständer. som genast, utan att om denna proposition förut öfverlägga, uppdrage konstitutions-usskottet att sitt utlåtande derom til Riksens Ständer afgifva. Tillstyrker utskottet hvad Konungen föresla it, hvile frågan til nästa riksdag, då Riksens Ständer skola sitt beslut derom fatta. Afstyrker utskottet Konungens proposition, då må Riksens Ständer genast kunna antingen d nna proposition afsla, elle ock algöra, att de vilja öfver densamma a nästföljande riksdag besluta; -—ällande i detta fall tre stands mening. och om tfv4 stånd stanna mot trå, deras som beslutet uppskjutit. Men icke må under nägon förevänning Riksens Ständer förr än a nästa riksdag propo itionen till bifall upptaga. Samtycka då alla riksständen till Konungens förslag, begära de dag, att på rikssalen få Riksens Ständers bifall dertill asg fva. Äntaga ick riksständen samsällt Konungens proposition, vare den afslagen och aslemne Riksens Ständer sitt asslag med skälen dertill skriftligen till Konungen genom deras talmän. Om vid riksäag. då grundlagsfrågor lagligen kunna afgöras, yttertigare uppskof föreslås, ma det ej äga rum utan konungens och alla fyra riksstånd ns sammanst mmande be lut.) De ord i Hn 29 riksd.-ordningen, som röra frågan, äro emlast dessa: Öfverlemnar Konungen åt Riksens Ständer nånon proposition rörande gru dlagar, uppdrage ständerna genast, utan att förut derom ö verlägga, åt konstitutions-utskottet att dess utlåtande afgifva, och förhålles de med, såsom i reg.-formens oÖÅ stadgadt är. Nu inses lätt, att hvarföre ej i denna 29 5 riksdagsordningen mer än 81 regeringsformen omtalas, kommer sig deraf, att 1810, då riksdagsordningen gjordes, andra momentet af 56 regeringsformen icke fanns. Att 1815, eller rättare 1810, då frågan om momentets införande bereddes, ingen förändring i 29 H riksdagsordningen förekom, var pålagligen en glömska eller ett förbiseende; ty visserligen hade deri bordt inflyta i det ofvannämnde slutet, orden: såsom i regeringsformen HS 56 och Sl stadgadt är. Men om ej förhandlingarne vid de riksdagarne tydligen visa, att man ej tänkt på den saken, så kunde likväl äfven det ganska väl låta sig tänka, att man ej ansåg förändringen nödvändig, då 81 icke egentligen kan anses, upphäfva det, sedan dess tillkomst, i 56 regeringsformen införda andra momentet. För en hvar, som vill i grundlagens stadganden finna en mening och en förnustig mening, framstår det nemligen tydligt, att såsom ock orden i 56 tydligen uttrycka, den bestämmer på hvad sätt frågor och förändringar af Grundlagarne rarda behandlade Då nu der uttryckligen nämnas äfven de fall, då utskottet Zillstyrke en af Konungen i lika ändamål gjord proposition, så finnes häraf, heldst då stadgandet sednare tillkommit, ett emot den välvise talmannens för borgareståndet jurisprudentia rakt stridande bevis, att 56 innefattar det speciella stadgandet huru den sak skall behandlas, som i 81 blott i allmänhet ifrågasättes. Nu kan enhvar lätt inse, att hela saken upplöser sig till en stor enkelhet, för alla, som ej vilja förvilla eller förvränga den;ty — det är lika gifvet, att Konungens, af konstitutionsutskottet fillstyrkta proposition, måste Arila till grundlagsenligt afgörande med ja och nej vid nästa riksdag, som att den äfven hvilat om utskottet afstyrkt densamma, men fvå stånd huppskjuta beslutet. för att deröfver å nästföljande riksdag besluta. Deremot innebär 56 mom. 2 hiksens Sländers rätt, då Konungen föreslagit grundlagsförändring, eller utskottet tillstyrker en sådan. att äfven jemte Konungens förslag få ett Ständernas förslag underkastadt nästblifvande Ständers beslut. Der är hela sammanhanget; och låndtmarskalkens samt talmännens förhållande att vägra proposition på representations-frägans behandling efter 56 F. är icke blott ett bevis på en nästan straffrärd laglöshet, utan tillika ett bevis på personernas obeskrifliga enfaid och okunnighet; ty skulle deras tolkning af (irundlag få gälla, så skulle den ena delen af lagstiftande makten, Riksens Sländer, aldrig kunna få något förslag hvilande å sin sida, om Konungamakten vid hvarje riksdag afgäfve sill förslag i den anda, att väl frå stånd kunde biträda det, men de andra ovilkorligen måste vid det definitiva beslutet förkasta det. Då man nu ser regeringens förslag, med alla dess abderitiska valsätt och formella vanskapligheter, så kunde man vid betraktandet af talmännens forfarande nära nog hafva ånledni befara början af en sådan machiavellism. Den är åtminstone ej otänkbar. då man ser en del enskilla och äfven allmänna åtgöranden af vår såsom det heter ansvariga, men I i sjelfva verket ät ansvarigheten sorglöst leende Regering. Vi äro nu, på en gång, åter inne i denna talmans godtycklighet. som under gamla systemet förbittrade folket och lemnade förvaltningsmissbruken, allmänna medlens förskingrande och lagöfverträdelserna fullt spelrum. Så snart nemligen de af Konungen tillsatte ståndsordförande kunna vägra proposttion, utan ester statsrådets hörande, finnes ingenting, som hejdar laglöshetens obehindrade framfart vid riksdagsbesluten. Bondeståndets yrkande på proposition kommer nu att underställas konstitutionsutskottet. IIuru det der går är omöjligt att förutsäga. Visserligen borde man ej tro, att pluraliteten der kunde vara så likgilug för bevarandet åf Riksståndens rätt, att de gilla talmannens förfarande — men samma svaghet och oförstånd, som förmådde den att tillstyrka en proposi. tion, som utskottet sjelf säger: Å flera delar innehålla sådant, som utskottet icke kan obetingadt biträda, kunna väl äfven förmås att frånkänna Riksstånden all rätt, att å sin sida göra grundlagsförslag hvilande, om Konungen behagar gå dem i förväg med algifvande af sådana. Icke besinna de, att de genom ett sådant frånkännande medgifva, att de i 56 n befintliga orden: eller utlåter sig utskottet med sllleller afslyrkande å en af Konungen gjord proposition, då icke skulle någunsia kunna få tillämpning. Hvad som nu mest väcker uppmärksamheten, är att få se om de fem värde ledamöterna af bondeståndet, hvilka i konstitutionsutskottet röstat för regering-sförslaget, som ställer hela svenska allmogens lagstiftningsoch beskattningsrätt under 4 a 5000 embetsmäns, rike adelsmäns och patroners välbehag, samt till och med betager densamma den rätt att anföra önskningar och besvär, som bondeständet nu eger, äfven vill underkänna sitt eget stånds rätt, att få sina gemensamma tankar om andra förslag underställda medståndens pröfning och omröstning. Dessa ledamöter äro: förre talman Anders Eriksson från Wermland, förre vice talman Pehr Eriksson äfven från Wermland, nuvarande vice talman Nås Pehrsson från Södermanland, riksdagsmannen Eric Norberg från Westmanland och gamle Rulberg från Norrbotten. Sker det, så kan man åtminstone förutsäga, att denna riksdag kommer att öppna ögonen på allmogen; ty något tydligare bevis kan ej gerna finnas, att här drifves spel med helt andra krafter än redlig afsigt och öfvertygelse. Också är det ej utan, att man börjar hitta härftråden till mycket, som allmänheten ännu icke väntat sig. Skulle åter konstitutionsutskottet ogilla talmannens vägran. så blifver säkert Benot Gud