KORRESPONDENS). Ven vådan af gevärens bruk skulle ej blifvit så stor, om man ens åtnåjt sig med att lata militären qvarstå i kyrkbrinken, der den fattat posto emellan komminister-bostället och bokhandlaren Brudins boklåda, bildande ett utskjutande knä, hvarigenom den kunde bestryka ej allenast nedra ändan af Brinken, utan älven Stadssmedjeoch Vesterlånggatorna. Här säges det, angreps den ytterligare af ett slenregn. Detta ord användes ofta nere ifrån Urvädersgränden. Salviegränd och Gråmunkegränd. Ålla dessa tre äro paralella med Kyrkbrinkens nedra del. Den första, eller Urvädersgränd, är en hvalfgränd, och på sin höjd två personer, staende uppe i hvaltvet vid Stadssmedjegatan. kunna derilran på sned kasta en sten åt kyrkbrinken. Nedilran kan ingen mensklig makt kasta nagot at det hallet. Falviegränd ligger mer än 100 alnar ifrån kyrhbrinken, och det fordras saledes en ntomordentlig armstyrka för att deritrån kasta en sten, Sådant kan lättare ske sran hörnet af Gramunbegränd. NMen då det skett och man ville hämnas på våldsgerningen, borde man våäl ätminstone skjutit från stället. Man inskränkte sig dock ieke till detta nödvärn. Soldater utskickades för att förfölja de verklige eller förmente angriparena ned i dessa gränder. der de. — Hr just.-ombudsmannen täcktes anmärka det — voro oskadlige. och skjöto dit ned, deral inträlfade, att t. ex. en i Salviegränd bocude riksdagsman af horgareständet sick en kula in aenom sitt fönster. Derifrån mätte åtminstone intet anfall skett, Skottet har naturligtvis lossats i hettan och åölverilningen. Denna hetta och ölverilning förklara emedlertid en annan kasus, nemligen att en soldat blifvit ar en kula sårad i soten. Huru lätt har ej en annan kula, likaledes skjuten på höft, kunnat studsa mot något af husen och derifran i sned riktning träffa en af skyttens kamrater? Det är nämndt, att några soldater ilat fram till Gråmunkegränden och der lossat sina gevär. Det måste ha skett åtminstone af fyra man. En blick på denna gränd visar, att här kunna ej fyra personer stå i bredd, utan att en afskjuten kula skall träffa dem. Detta har likväl icke skett, ty då skulle ej den verkan kunnat uppkomma, hvarom jag här skall erinra. Den ena af dessa kulor inträngde nemligen i den midt emot gränden liggande rakstugan, gick på ungefär en alns afstånd från marken, genom tvenne tjocka träd-dörrar och sårade i benet en der sittande person, nyss förbunden efter det sår han erhållit i benet af en annan kula (se Aftonbladet för den 29 April). De tre andra gingo längre ner och studsade förmodligen mot södra sidan ar Gråmunkegränds nedra hälft. Just då befann sig vid munkbron en vaktmästare vid tullen, Lindberg, på hemvägen från sin broder och, till följd af. sin sjuklighet, åtföljd af en person, som skulle stödja och biträda honom. Lindberg träffades af den ena kulan, som fälde honom död till marken. Ilans följeslagare träffades af de båda andra i ryggen och armen. Hans namn är mig obekant, äfvensom huruvida han ännu lefver. Lindberg efterlemnar hustru och två barn, det andra barnet födt 8 dagar elter fadrens död. Det är således tydligt, att ingen folksamling funnits uppe i Gråmunkegränd, emedan kulorna ej då skulle kunnat förorsaka de ofvanberörde olyckorna. Den märkligaste och beklagansvärdaste af alla de båda dagarnes beklagansvärda händelser är likväl den med kapten Levin. Förloppet är berättadt till polisens protokoll af de handlande personerna sjelfva och om jag ej bedrager mig, just af den officer, som hade befäl på stället. Sedan första salfvan var skjuten, och folket skingrat sig åt olika håll, kom en ensam obeväpnad person fram: från Urvädersgränden. Ilade det varit i fält, och en fiende kommit ensam mot den trupp, som sörjagat hans kamrater, så hade denna trupp ansett under sin värdighet att mot honom bruka sina vapen, utan tagit honom till sanga. da han endast befann sig på 3 eller 4 alnars afstånd från dess gevär. Nu var det en obeväpnad landsman, och hans landsmän lade an och nedskjöto honom. Hvarje anmärkning häröfver vore öfverflödig, isynnerhet inför svenska rolkets representanters ombud. Jag påminner endast, att den aslidne var allmänt känd för en stilla och aktningsvärd karaktär, att ingen skymt af delaktighet i upploppet ens föreburits mot honom, och att han efterlemnar en i knappa vilkor stadd familj. Nu sändes ytterligare detachementer upp åt Norrmalm och Brunkeberg. der åter skott lossades. hvaraf verkan icke lärer blifvit lika förodande, men hvilket ej är de skjutandes förtjenst, ty en kula har inträngt genom fönstret i hotellet vid nämnde torg och två andra trätfat huset åt Regeringsgatan midtemot Herkules backe, hvaraf en krossat fönsterrutorna och tillfogat en i rummet stående person någon lindrigare skada. Det är kändt af offentliga uppgifter, att en qvinna, som var i något ärende ute på gatan, h if it srad, och en bokbindare-gosse träffats al samma ode utanför poliskammaren, sälvdes på flera hundra alnars afstand från stridsplatsen. : or Jag nämnde, att trupperna sägas mångsaldiga gånger och på många ställen -blifvit Hem sökta af ett stenrega. Nu vet man, att lor att kasta en sten, behöfver den kastande eit stort svängrum för armen, och att Kyrkbrinken icke är en särdeles bred gata. Många kunna således ej der kasta på en gång. Vidare behöfves sjelfva krigsmaterielet: stenar. Nu var marken denna tid ännu på flera ställen isbetäckt, och det har ej uppgifvits, att folkhopen rifvit upp stenläggningen i kyrkbrinken. Den skulle således medfört stenarna. De kunde då ej vara särdeles många. Men dessa projektiler behöfva icke någon läng bana. De blifva liggande der de träffa marken. Då skulle gatan atminstone morgonen derpå, isynnerhet i hörnet af kyrkbrinken. varit öfverhöljd dermed. Och likväl kunde de, som om morgonen den 20 Mars besökte platsen, knappt nog här och der bli varse någon lös liggande sten. Slutligen skulle detta stenregn väl anställt svara förödelser bland den i täta leder stående militären. Jag vågar anhälla att hr Justitim-ombullsmannen täcktes insordra behöriga läkares uppgifter på huru många och huru betydliga sär vållats af det ifrågavarande stenregnet. Något lältare är det att uppgisva de skador som kulregnet förorsakat. Alta lik funnos morgonen derpå i barhuset. 9 eller 10 lära ytterligare aslidit. och de öfriga särade sägas vara 1? eller 13. hvilket allt icke är svårt för hr justitie-ombudsmannen att lära bestämdt känna. Således omkring 30 offer. Iläribland äro likväl icke de lindrigt sårade räknade. Bland dessa sistnämnde är en dräng vid nama Blom, som ensam träffats af en trupp af hästgardet och dervid fått ett sabelhugg, och polisuppsyningsmännen Spångberg, Svensson, Hafström, Olsson, Nyberg, Kennedy och Fogelberg. Antingen skall man antaga, att desse polisens tjenstemän varit upproriske och våldsverkare, eller att den väpnade styrkan misshandlat och väldfört sig på oskyldiga personer. När hon kunnat så förgå sig mot sju af polisens egne tjenstemän, måste man antaga för gifvet, att hon gjort det mot ännu slera af folket. Det återstår då att erfara huru många af de fallne eller svårt sårade verkligen varit brottslige, Af allt det här ofvan anförda kan då med någorlunda trygghet dragas följande slutsatser: Om auktoriteterna icke middagstiden den 18 gjort de vidsträckta militäriska demonstrationerna, hade ingen folkskockning egt rum. Hade sadant icke destomindre skett, så skulle 150 polisbetjenter. samlade på ett ställe och rätt använde, utan svårighet hämmat oväsendet och om de ej förmäått hindra fönsterinslagningen, hvilket är omöjligt i en vidlyftig stad. altminstone kunnat gripa en mängd af de broltslige. lsade man vidare användt kavalleriet att. utan vapen. rensa gatorna, skulle oroligheterna genast blifvit stillade, i fall några sådana egt rum. Ilade öfverstäthållare-embetet söndagsmorgonen utfärdat sin kungörelse, uppmanat husbönder och näringsidkare att glfva akt på sina tjenare och arbetare; eller; om de ej förmådde halla dem hemma, sjelfve samlats för att muntligen eller handgripligen asböja de oordningar man af dem kunde befara, och hade slutligen söndagsaftonen ingen militär skickats utom sina kaserner, framförallt ingen blifvit posterad vid Kyrkbrinken. så skulle intet blod flutit. Folket har visserligen en stor skuld i de krossade fönsterrutorna. Men huru högt värderar man ett menniskolif? Och atminstone 20 sadana äro förspilda. Han har anträstat 26 brottslige. Representera de Sivekholms befolkning? Demm befolkning protesterar på det bestämdaste möt en dadan representation. Och dessa 26, vore de än tiodubblade, kunna de ej hillas i tygel af 150 polisbetjenter, hvilka i nödfall kuma förstärkas till ett två eller tre gånger så stört antal? Den arbetskraft man förspillt, då man ryckt några tusen soklater från sitt jordbruk, och de utgifter man ådragit statskassan, kunna de på nagot sätt rättfärdigas af den fara, som hotade samhällsordningen? Tror man då verkligen att denna i vårt land hvilar på så löslig grund? Hyser man då så litet förtroende till en hafvudstads innevånare, till det fredliva, laglydiga och ordningsälskande svenska folket? Jag vägar med full visshet påstå, att man gör detta folk orätt, och att hela det förefallna oväsendet, med försigtigare och menskligare handlingssätt å auktoriteternas sida, antingen aldrig existerat eller kunnat inskränkas till en ytterlig obetydlighetDet som skett, kan likväl ej göras ogjordt, men jag anhåller vördsamt hos herr justiligombudsmannen, att genom dess verksamma åtvärd följderna, så mycket möjligt är, måtte förmildras för de lidande och ett framtida förnyande af dylika procedurer förebyggas. Jag anhåller det herr justitie-ombudsmannen måtte vidtaga något steg, att de sallnes minne må upprättas. de åtminstone i grafven få njuta sin oskuld till godo, och staten mot deras efterlemnalle anhöriga och mot de sårade godtgöra hvad hon kan godtgöra. Slutligen anhaller jag det hr just.-ombudsm. hos regeringen behagade föreslå något förständigande till polisoch militärchefer huru de vid sådana händelser, som de ifrågavaramde, böra gå till väga; att de må lära sig skilja mellan elt gatpojksuppträde och en hel menighets uppror, mellan lättsinnet och brottet, mellan det för öronen oangenäma skränet och det för personer och egendom äfventyrliga väldet, att man ej onödigtvis måtte locka till folkskockningar och sedan reta det samlade folket till exesser: att militären må, om ej annat hjelper, användas att skingra hoparna, men aldrig tillåtas att på dem använda eldgevär, om 6 folket sjelft uppträder väpnadt med sådana, d det inbördes kriget är börjadt och lagarnes välde upphört. Att herr justitie-ombudsmannen täckes med sin uppmärksamhet följa den blifvande ransakningen inför Svea hofrätt och att ej blott de skyldige befordras till straff, utan äfven de möjligen oskyldige, eller blott i I I — anna enan hefri.2ä22