HHKOEREIEENSFPONEDENLSGC). Vare det långt ifrån mig att vilja insinuera, et någon af den väpnade styrkan skulle velat irneka eller vanställa denna sanning. Men de afva alla handlat under den mer eller mindre ppretade sinnesstämningens inflytelse; händelerna tilldrogo sig icke ens vid dagsljuset, uin under det förvillande månskenets halfdunel; de äro således hvarken moraliskt eller tidiskt vittnesgilda. Det återstår då intet nnat medel, än att rådfråga sjelfva deras uppifter, händelserna och de stumma vittnena, om ej kunna bidraga, ej kunna förändra sin tsago: de ställen, der uppträdena förefallit. Hvad har den hållna polisundersökningen ppdagat? Hvilka vidt utgrenade stämplingar ar hon upptäckt? Och huru många af de tuentals upproriske, mot hvilka en talrik miliirstyrka måste sammandras, har hon kunnat inda till brott? Härtill måste svaras: hon har j upptäckt ens ett spår af någon plananlägging, af någon stämpling; hon har endast funit en mindre väl ackrediterad person och ett ar andra obetänksamma, som roat sig med tt underlätta oväsendet och hvaraf den ene irer på stället utdelat något småmynt. Hon ar emot alla de under ransakning ställde ej unnit anledning att i häkte behålla mer än lllsammans 26 personer, de ofvannämmde deri beräknade, och bland dessa äro 3 för stöld traffade, 8 lärlingar d. v. s. icke fullvuxne nän, samt de öfriga gesäller och arbetare. Jag et ej med visshet huru många af dessa äro örvunna att hafva kastat stenar på militären; 1en de fresta lära vara endast anklagade eler öfverbevista om fönsterinslagning och en tt hafva uppklistrat en proklamation i operausets hästtrappa. Dessa 26 personer, hvilkas rott till en del torde kunna med böter försoas, utgöra då den fruktansvärda upprorsskaa, mot hvilken alla dessa hotande åtgärder lifvit vidtagna. Det är sannolikt, att flera anIra deltagit i oväsendet, som ej kunnat uppäckas; men att deras antal varit ens på långt är så stort som anstalterna mot dem synts itvisa, är, att döma af de få förvunne, icke sannolikt. Om man äfven fyrdubblar deras anal, om man således får samtlige de brottslies mängd till hundrade, torde man åtminstote ej ha räknat för litet. Men hvad ha de då gjort? De ha sönderslait en mängd fönsterrutor, de ha till och med örsökt uppbryta en port. berföre lärer lagen j underlåta att lagligen strasla dem. Men hvad a de vidare gjort? Jo, de ha stojat och skriit på offentliga ställen. Sådant är visst besvärgt för de kringboende, hvilkas hvila det stör; nen det stör ej samhällsordningen. Ilvad har nan deremot gjort dem? När en folkhop uppfyller en gata och en väplad styrka finnes att sätta deremot, har denna vänne osvikliga medel, antingen att gripa de roliga eller att skingra dem. Det förra sker enom spärrandet af gatans båda utgångar, det indra genom en trupps afsändande, hvilken marcherar i så bred front Som gatan är, drilver olket framför sig och tvingar det att lemna platen. Sådant sker bäst genom kavalleriets användande. Vilkoren måste dock vara, att choccen sker, icke i galopp, utan i skridt, så att jolket hinner undan, och att inga vapen nyttjas, emedan de ej behöfvas, ty fråga är att skingra några oroliga, vilseförda landsmän icke att nedhugga en väpnad fiende. Vidare är det ett vilkor, som förnuft och mensklighetskänsla föreskrisfva, att lämpa motståndet efter anfallet. Om ett barn angriper med lata handen en med en knölpäk försedd man och han nyttjar denna mot barnet, huru anser agen en sådan handling? Denna lag inskränker för öfrigt, kanske alltför långt, sjelllörsvarets rätt, och man har således för icke längesedan sett en person på Öland dömas till deden lör det han till sitt försvar lossat en bössa mot några våldsverkare, som angrepa honom i hans egen boning. Jag känner ingen lag, som gifver den väpnade styrkan eller hennes befälhalvare någon bättre rätt i detta falls Visserligen heter det i Missg, Balkens 6 Kap. 3 2: Marder upprorsman dräpen ligge ogild. Men detta star i sammanhang med förutsättningen, att den varder dräpen, som Konungens betallning hade eller den, som ville upproret stilla. Vi skola nu se förloppet, sådant det berättats af dem, som deri varit handlande personer, eller af tidningarna, hvilkas utsago ingen bestridt. Om Lördagsaftonen skickades en trupp af Lifgardet till häst utlör Storkyrkobrinken, icke för att med sin tront iutaga gatans bredd och rensa henne, utan för att i traf genvmtringa folkhopen och hugga in på de obeväpnade till höger och venster. Bland dem som detta öde träslade, är en af Stockholms borgare, hvilken, efter att han med sin käpp parerat tvänne hugg, slutligen af det tredje erhöll ett sar i hulvudet. Som denna händelse tilldrog sig helt nära Hr polismästaren Bergman, lärer det närmare förloppet ej vara svart att till sina detaljer få utredt. Troligen ha islera dylika händelser timat, men dem jag ej känner. Samma asfton blet en vaktmästare Verner vid tullverket, som kom vandrande framåt Prestgatan sarad af en kula, hvaraf döden ett par veckgå derefter följde. Blodsutgjutelsen var likväl denna aston obety dlig, och det egentliga sorgespelet uppfördes törst om Söndagsastonen. Man hade sedan Lördagen befarat folkskockningar och oroligheter; Sådana hade också inträllat. Stadens styrelse borde då åtminstone om Söndagsmorgonen kunnat vidtaga de åtgärder man ansåg nödvändiga att förebygga deras förny ande, sasom portars stängande, sorbud mot solksamlingar, varning till husbönder att gilva akt på sina ijenara o. s. v. En sadan kungörelse utfärdades likväl först mot altonen och var troligen för de flesta obekant. Folket beskylles för att ha med stenkastning angripit militären. Att sådant skett är onekligl, men det förtjenar undersökas till hvad grad och på hvad ställe. Det skedde i Storkyrkobrinken. Men af hvad anledning var militär posterad derslädes? Gjorde folket någon mine ar att angripa Kongl. slottet eller intränga dit? Sådant har alldrig anförts, och om man befarade det, gilves ingenting lättare än att Spärra dess avenyer. Af hvad skäl spärrade man deremot en bland stadens mest besökta gator? En dylik ätgärd väcker alltid en obehaglig känsla hos den, som finner sin väg stängd. Den, som är det minsta bekant med lynnet hos Stockholms, och troligen alla större städers menighet, vet för öfrigt huru snart små kollisioner uppkomma med soldaterne hvarhelst desse finnas på något ovanligt ställe i folkets väg och hindrande dess tria passage. sinnenas jäsning, varit klokt att undvika en dylik kollision. I stället framkallade man en sädan. Det säges, att en folkhop var samlad derstädes. Väl. Men är det då förbjudet för folket att stå och gå på en allmän gata? Man befarade oroliga uppträden. bå hade man bordt helt och hållet spärra gatan eller, som förut är sagdt, med en kavalleritrupp rensa henne. Man gjorde intetdera. Man lät truppen stå der liksom för att utmana folket, att med detsamma vexla först ord och sedan handgripligheter. Folket kastade stenar. Soldaterne borde åtminstone då ha användts att med fäld bajanaff arjfvoa hart Sina ancrinaro i hvilket fall Det hade, helst under en period af — — — — — — YA FA —