Tyst Johannismasken blänkte, Daggbeströdd på skaldens graf. och den glans at lunder skänkte, Som han sjelf ej visste af. Stjernan log att den betrakta, Odlan, harmsen, från en grift Kröp ur mossan fram och sakta Göt på honom allt sitt gift. (Åck hvad bröt jag mot dig granne?,