2 — — Det så kallade Honungens Förslag till National-representatios nens ombildning ). Att talmännens val skall bero af Regeringen, utan att kamrarne skola eza rätt att hvardera föreslå t. ex. fre personer, hvaraf Konungen utvalde en, synes vara alltför anspråksfullt. Det kan ej nekas, att representationens verksamhet till stor del beror af den ordning, välvilja och drift, hvarmed talmännen uppfylla sina uppdrag. Otvikvelaktigt borde ee, liksom sekreterarne utväljas hvarje månad, af kamrarne sjelfva. Hvad den föreslagna regleringen med utskotten beträffar, synes det som hade man tagit till för mycket ledamöter för lagutskottet och för litet för bankoutskottet, då man besinnar, att det förra svårare arbetar i siut fack, om många deri deltaga; men det sednare har en betydlig räkenskapsgranskning att fullgöra. Åremlenas behandling i kamrarne är isynnerhet inskränkande för den folkvalda kammaren; ty icke nog mel att motio ner af enskildte ledamöter endast kunna väckas under de första 14 dagarna af riksdag; de kunna vägras remiss genom 23 pluralitet i kammaren, och betänkandena skola äfven, om de angå lagfrågor, förut föredragas i den första kammaren och kunna säledes der qväfvas, hvilket är våligt. då denna kammare till följd af valsättet tillsättes af rikedomen och embetsaristokratien, hvilka hafva en så afgjord sördel af alt konservera de delar af lagar och stadgar, som åsyfta folkets qvarhållande i beroende af den en gång vunna makten. Den andra kammaren åter blifver blott en beskattningsmachin, som väl kan föröka skatter och anslag, om den första samtycker dertill, men icke förminska eller afslå, då sådant icke lärer behaga denna. Något som aldeles oförenligt med begreppet vombud, och oväntadt då fråga är om en förbättring af representationen, i nya förslaget förekommer, är att målen skola afgöras genom sluten omröstning. Man skall således, icke en gång sedan det åtminstone utlofvas, att representanterna skola blifva valda af folket, vid samfällda val, kunna fordra af dem det öppna handlingssätt, som allena kan tillåta folket att kontrollera sina ombuds individuella nit och rättskalfenhet. Att det af Konungen skall bero, att redan efter 4 månader aflysa en riksdag, då Riksförsamlingen blott hvart tredje år sammankommer, är en öfverdrift af godtycke. Det är omöjligt, att på den tiden, äfven med en tvåkammarreform, kunna medhinna så många bestyr, som de, hvilka utom lagoch beskattningsärenden åligga församlingen, såsom revisionsgranskningar, bankooch riksgäldsförvaltningen, m. m. Utom alla dessa detaljbrister sinnas åtskilliga bestämmelser, som minst sagdat äro slarfvigt tillkomna. Så t. ex. föreskrifves, att vid riksdagens slut första kammarns taleman skall vara pligtig att framföra till Konungen i sitt tal. representanternas tacksamhet, m. m. Men om allt detta skulle åsidosättas för angelägenheten att få ståndsrepresentationen upplöst, så måste man dock fråga sig, om icke den nya representationen blifver vida obhändigare och ensidigare, i försvaret af de gamla missbrukenoch orättvisorna, som inrotat sig i vårt samhillsskick, än sjelfva de fyra stånden. Framför allt måste man misstänka, att den i fråga om beskattning och statsanslag icke kommer att blifva ens så betryggande för de skattdragande klassernas rätt. som den nuvarande, i stället att reformens hufvudsakligaste mål just borde vara att i detta afseende få en ännu mera kunnig, redligt menande och klokt sparsam nationalrepresentation. Se här de stora betänkligheter det nya förslaget innebär! De vå kamrarna komma aldrig tillsamman; de hafva dels ett absolut veto mot hvarandra, dels ett suspensirt, men hvilket i sin stränga form, då besluten ordagrant skola vid flera riksdagar förnyas, närmar sig till det absoluta. Då stridiga frågor skola definitivt afgöras, beror detta af enkel pluralitet, och då vällar naturligtvis den nära likheten i begge kamrarnes röstetal (150 för andra, 120 för första), att då den förra är sammansatt af fullt ut 50 direkt valde å landet och 30 lika valde i städerna, summa 89. hvilka alla utgått från samma väljande inflytelse som den första kammaren, pluraliteten blifver så öfvervägande för de hos oss förenade förmögenhetsoch embets-interessena. att äfven om alla de 70 genom folkets elektorer valde män skulle kunna anses vara valde i dess interesse, de ingenting kunde uträtta. Då man likväl med visshet kan antaga, äfven af dem, till följd af röstskalor, som variera mellan ex serlondedel och sextifyra se.rtondelar, åtminstone tjuga till trettio representanter i andra kammaren komma att tillsättas af de folkvidriga interessena, så inses. att folkets stora massa, såväl den jordbrukande som den näringsidkande Klassen, icke kan påräkna för sig mera än en Sselledel af representanternas antal. Alla de öfrigas understöd för folkets sak beror af deras möjliga individuella rättskänsla och upplysning. En sak, som visserligen i ett eller annat tillfälle kan göra sig gällande, men som icke kan med någon sannolikhet påräknas, genom sjelfva institutionens sammansättning, då man vet att äfven de bästa menniskor, oftast, då de befinna sig tillsamman med sina medbröder inom samma klasser, vilkor, eller interessen, nemligen blifva så förhärdnade i dessa klassers fördelar och fördomar, att de anse sig böra framförallt försvara dessa, och för dem uppoffra både sanning och rätt. I den nya representationen skulle isynnerhet tjenstemännen komma att spela en stor roll, i såväl de direkta, som indirekta valen. Vi skola visa detta i en kalkylöfver valens sannolika resultater, som vi snart skola, efter de säkraste statistiska kalkyler man ännu äger, framlägga för väre läsare. Att den nya representationen, genom det stora antalet af 270 valda representanter, blifver dyrare för landet, synes lätt då man beräknar, alt de nu valda ständen blott utgöra omkring 200, som af de tre ståndens väljande aslönas. Antalet är ock större i förhållande till folkmängd och landets resurser, än i något annat land. Införandet af aflöning från statskassan, är betänkligt. Det synes nästan vara en ren nödvändighet, att låta de väljande betala, ehuru ett minimum bör stadgas. äfven i det afseendet är olämpligheten af det dubbla valsättet och valnämndernas inrättning, som gör detta aflöningssätt nödigt, temligen framstäende. Hvad beträffar de trellubbla valen, som det nya förslaget erfordrar, är hela det machineriet, ett så ömkligt bevis på den rädsla för folkelementet, som nu råder hos våre maktegande, att det i vår tid måste väcka en känsla af förvåning och löje. Hvad skall väl den Svenske mannen svara, om en hel upplyst verld frågar honom, hvarföre Svenska folket så tillkonstlar sin national-representation? Skall man med blygd bekänna, att hvarken Regering, eller de upplystare, rikare och inflytelseegande klasserna i vårt samhälle, hafva så pass förlitande till sig sjelfve eller till folket, att de tro sig af detta förtjena, att se dess val genomföras med förtroende till deras goda vilja och fosterlandskänsla? Skall han erkänna, att dessa misstankar äro grundade; Norrige äger, till följd af Konungens bloett SusÄ pensiva relo (en försigtighet till folkets SY eh som likväl eljest med stort skäl nu a de bordt iakttagas) eller ens en rätt, att utan Regeringens stadfästelse förändra den gamla grundskatten, oaktadt denna, såsom oskiljaktig från svenska folkets rätt att allena sig sjelft beskatta, visserligen bordt tillhöra riksförsamlingen uteslutande? Kan det slutligen förklaras, att vår regering, som borde inse hvad saväl folket som hon sjelf lidit och lida, af de priviligierade klassernas emidiga och egoistiska motstånd, sjelf söker bereda dem en öfvervigt i val-rätten, som beröfvande henne folkets sista återstod af kärlek och förtroende, måste utsätta oss för kortfarande inre strider och splittring? Men hvad kan då vara orsaken till dessa besynnerliga hugskott, som knappast i något land i verlden, under de sista tidernas bemödanden att utbilda representativa former, blifvit påfundna. ännu mindre gillade eller införde; men för hvilka man nu vill att Sverige skall framstå? Hvem kan väl hafva ställt sig fram för detta försök, att lemna hela folkets ombudsmannaskap i beroende af några få mäktiga klassers händer, genom ett så tillkrångladt val-machineri, att tankan frörgas dertill söka anledningen i panisk räddsla och misstro, så vida den icke vill nedlåla sig att tro det vara ett gickeri eller en lömsk plan, att tillintetgöra hela ändamålet med folkvald representation och derföre utledsna nationen, äfven genom de nya invecklingarne i valoch representations-formerna? Man kan ej, med den hemlighet, som råder inom vär styrelse, och hvilken i sig sjelf är ett sorgligt bevis, att den icke har det egna, goda medvetande, som vår statsförfattning tänkt sig hos henne, då den föreskref offentlighet, såsom vilkor för svenska folkets samhällslif. nu med visshet yppa det. Man skyr, att söka kunna utgissa det. Men månne de, som i sådan syftning sökt kringgå folkets naturliga rättigheter omöjligt kunna för sig göra tydligt, att de derigenom gilva folket nya anledningar, att sjelf söka begrunda alla dessa emot det rigtade vidunderligheter och således framkalla ännu klarare begrepp, om de sanna och enkla valoch representions-formernas beskaffenhet — men ock då uppväcka ett möjligen olycksdigert moln öfver deras bufvuden, som sökt påtruga Sverige en så otillfredsställande och solkvidrig instilution? r or GÖTHEBORG. I natt hade vi åter en tillstymmelse till en eldsvåda. Omkring kl. 12 1 skedde klämtning i domkyrkotornet. ben hade dock knappt börjat, förrän den åter genast upphörde. Larmskotten aflossades imellertid och garnisonen och en hop menniskor kommo på benen. De frivillige utryckte med sina sprutor, dock endast för att genast åter inrycka. Ålltsammans var, desto bättre, blott blindt alarm. IIela affären bestod deri, att några gamla bräder, med hvilka man, till skydd emot regn, öfvertäckt en i trakten af Stora Bommen anlagd cementugn, i följd af ugnens starka hetta fattat eld och börjat brinna, man elden släcktes nästan i ögonblicket af något arbetsmanskap. De med dagens post mottagne tidningarne från hufvudstaden innehålla följande nyheter: — UnderståthUngberg har emottagit förordnande, att förvalta öfverståthållare-embetet under frih. Sprengtportens resa till Danmark i särskilt uppdrag af II. M. Konungen. — Ordres hafva afgått till flottans station om skyndsamt utrustande af 6 stycken mörsarefartyg, bestyckade med 56:pundiga (12:tums) mörsare, till kastning på längsta afstånd. — II. M. Konungen anses komma att nedunna ill Cl-åna mHäaroon