UTRIKES NYHETER. FRANKRIKE. Paris den 13:de Maj. Femmannautskottet har sammansatt sin ministere ar följande personer: Cremieu.r, justitsminister, Jules hustide, utrikesminister (Jules Favre, hans understatssekreterare); Charras, interimistisk krigsminister (tills Gavaignac hinner ankomma från Ålgirien); viceamiral Cassy, marinminister; Hecurl, inrikesminister (Carteret, hans understatssekreterare): Trelat, arbetsminister; Flocon handelsminister, Bethmonlt, cultusminister; Carnot, undervisningsminister (Jean Reynaud, hans understatssekreterare): Hudlere, sinansminister; Pagnerre, regeringens generalsekreterare: stmanud Marrasl. mär i Paris; Marce Celubssiltllere, pollsprefvke i Paris. — Lamarline har genomdrifvit Ledru-Rollins inväljande i regeringen, men lär derigenam stoll sig med en del af de moderate, hsaraf följden blef, att han sjelf näst efter Ledra-Roliia erhöll de färrsta rösterna. Louis Blane har med sina ideer om arbetets organisation lidit eit nederlagz i nationalförsamlingen, hvilket var så mycket kännparare. som det tillfogades honom af en arbetare, urmakaregesällen och solkrepresentanten Peupin. Deme asstyrkte tillsättandet af en särskild ministere för arbetets organisation. Arbetarne, yttrade han vilare, önska ingenting annat, än tillräcklig lön, och de veta mycket väl, att man ej kan gifva dem arbete, om icke någol forteoende existerar, hviket ater blott kan utflyta från nationalförsamlingen. Luxembourg-komiten vore icke att tadla, ty för att vara tadelvärd. måste man hafva gjort något, och komiteen har gjort — ingenting. (Löje och bifall.) Slutligen föreslog Peupin församlingen att nedsätta en undersökningskomite, som sätter sig i förbindelse med hufvudmännen för de olika arbetare-associationerne, och hvilken han menade snart skulle återställa det för fäderneslandets räddning oundgängliga förtroendet. Et förslag af arbes, att församlingen skulle förklara, att Louis Blanc gjort sig förtjent af fäderneslandet, strandade fullkomligt. Deremot antogs enhälligt Peupins andragande om nedsättandet af en komite till undersökning af de frågor som afse en förbättring af de arbetande klassernes läge. Denna komile, som skall bestå af 36 medlemmar, 18 inom och 18 utom nationalförsamlingen, var ännu ej kommen till stånd. — Den komite, som skall utarbeta förslaget till Frankrikes blifvande definitiva statsförfattning, skall bestå af 18 medlemmar, alla valda i församlingen, och icke i byråerna. Paris den 15:de Maj. KL 1 e. m. öppnades nationalförsamlingen i största lugn, utan att någonting lät ana den storm, som var i annalkande. Förhandlingarne började, men erbjödo ingenting interressant. Endast förtjenar nämnas en upplysning, i afseende på italienska frågan, af f. d. krigsministern Suberric, att 30.000 man stodo särdige att hvarje ögonblick inmarschera i Italien. Herr Woloicski hade just bestigit talarestolen för att tala öfver polska frågan, då ett förfärligt larm afbröt sessionen, och folkhopar genom fenstren inträngde isalen. Kammarens questor besteg tribunen och förklarade, att nationalgardets befälhafvare befalt det mobila nationalgardet att aftaga bajonetterne. Man ropade, att åtal borde anställas mot honom, då folkhoparne, i hvilkas midt svängdes fanor med ropet: Lefve Polen! öfverröstade allt, och, midt under ett förfärligt tumult, Barbes nådde talarestolen. (Här slutar Börsenhalles vanliga stenografiska korrespondens). Härefter har man tyenne afvikande berättelser, af hvilka den ena, som visserligen går ända till kl. 6, hnafpahkfar EfunghHamearh kanmnniefarnags Ka. ger och Lamartines och den moderata majoriletens fullständiga störtande säsom nägot helt säkert, medan den andra, som ej räcker längre än till half 5. icke tviflar på ordningens seger. Den skildring, den förra af dessa berältelser gifver af händelserna, är i korthet fölande: Barbes bestiger tribunen. Den yttersta högra och centern skrika nej! nej! Barbes får icke tala. Till venster: Han skall tala! Fran läktaren: Han måste talal I detta ögonblick höres gevärseld utifrån. Folket blir otåligare och tränger, med Blanqui, Raspall. Cahaigne, Sobrier 0. 8. v. hals öfver hufvud in i salen. Omkring kl. 2 var salen full. Folket stormar älven på sistone representanternas bänkar. Barbes, Raspail, Blanqui, Courtais. omringade af en mängd fullmäktige af alla prosessioner, äro på trihunen. Förfärliga, orediga skrik höras, dem presidentens klocka icke förmådde beherrska. Louis Blane lyckas det ändtligen att vinna gehör och han proponerar, at den petition pariserfviket framburit. mätte diskuteras. Men för att det skulle kunna ske, mäste det blifva lugnt och tyst igen. på det att man icke skulle kunna säga. att folket icke aktadle sin egen suveränitet. (Bravorop. Stormande bifall.) Raspail uppläser nu petitionen. som fordrar en ofördröjlig intervention till Polens förmån. Slutligen erhäller Blanqui ordet. (Djup tystnad.) Hans tal sönderföll i tvenne delar: i den första fordrade han, att nationalförsamlingen, utan att läta afskräcka sig af några diplomatiska svårigheter, genast skickade en arme till Polens bistånd. Den sednare delen afsåg inländska förhållanden, och det hette deri. att välståndet skulle uppblomstra. om arbetsfrågan reglerades under skuggan af en allmän europeisk demokrati. (Det är kommunismen! Röster till venster.) Blanquis tal skördade stormande bifall. Efter att Ledru-Rollin tillvunnit sig gehör, men åter blifvit afbruten, och Lagarde förklarat, att alla yrken fordra en minister för arbetet och vidblifva principen af en statsindustri i motsats till privatindustrien, kommer slutligen Barbes åter till ordet och föreslår under en storm af bifall en statt al I milliard på de rike. Efter något afbrott. hvarunder Louis Blanc kringbars isalen på klubbisternas axlar, yttrar samme talare: vOm någon i detta ögonblick läte slå rappell, så vore han att förklara för en landsförrädare. Jag föreslår fordenskull. att nationalförsamlingen fattar följande beslut: Folket i Paris har infunnit sig inför församlingen for alt föredraga sina rättmätiga önskningar. Det har gjort detta utan att bruka väld och losvar att draga sig tillbaka i ordning. En hvar, som säledes ville anbesalla den beväpnade makten att blanda sig i saken, förklaras för en landsförrädare. Derefter stiger Huber upp på tribunens bröstvärn: I folkets huimn, nationalförsamlingen är upplöst Detta andragande skördade stormande bifall. Presidentstolen stormades. Buchez lemnar sin plats jemte hela praesidium. En fana med den röda mössan och ropet: Till vapen! synes. Presidentstolen är intagen. En klubbcehef skakar en röd näsduk, som skall föreställa den röda fanan och uppläser följande lista på en provisorisk regering: 1) Cabet, 2) Barbes, 3) Huber, 4) Proudhon, 5) Ledru-Rollin, 6) hlanqui, 7) Pierre Leroux, 8) Raspall. Folket ropade: Lefve den provisoriska regeringen! Lefve den demokratiska republiken! Den provisoriska regeringen installerade sig kl. 5 på stadshuset. Klockan 6 befann sig Paris i en förfärlig jäsning; grupper framför hvarje hnsdörr, dock afhördes ej någon strid med natlonalgardet. Just i detta ögonblick utkom en proklamation, hvari föreslås en skatt af 1 milliard å derike. Ett olyckligt skott blef äfven denna gången signalen till de första oroligheterna. Medan Wolowski talade, och deputasjanen med nefjtianen hegärde företräde och lillbakavisades, gick geväret af för en natlohalgardist. Till Åapem till vapehl ropade alla, och tillbaka i sessionssalen! Den andra berättelsen, som är af en helt annan färg, innehåller hufvudsakligen följande: Efter ett förfärligt larm och oväsen, som varade mera än en timme, lyckades det Louis Blanc att forskaffa gehör åt Raspail, som då uppläste petitionen. Derefter tog Barbes till ordet och förklarade, under fortsatt stoj och oväsen från de inträngdes sida, att parisiska solket gjort sig förtjent af fäderneslandet. Detia mäste församlingen låta sig behaga. Barbes blef afbruten af Blanqui, som, bland annat, fordrade, att fängelserna måtte öppnas och församlingen ofördröjligen sysselsätta sig med arbetets organisation. förbättrandet af de a betande klassernes lott samt de brödlöses försörjning. Dessa ord applåderades ar dem, som inträngt i salen och redan växt till 3 a 4) man, dock med undantag af några, som sade att de kommit för att deltaga i en ma iifestasion till Polens förmån. Blanqui öfver sick då till polska frågan och fordrade, att an oförtöfvadt förklarade Ryssland krig. så frant ej czaren ville gå in på att återställa Polen, det demokratiska Polen. Under Blanquis tal intränade allt flere obehörige personer i salen, och äfven trängseln å läktarne blef större. Ledru-Kollin uppmanade folket at aflägsaa sig. Flertalet visade sig dertill benäget, men några stämmor ropade: eNej! nej! Församlingen måste rådpläga i vår närvaro. Tumultet bröt ånyo löst och församlingen måste en quarts timma tåla sig med detta larm. Klockan 4 lemnade berättaren salen och fann, till sin stora förvaning. ett blott ringa antal, till största delen ganska fredliga arbetare förs samlade utanför palatset. Berättaren kommer således till den slutsatsen, att alla upprorsmakarne, tillsammans en hand full folk af eirka 1200 man, befunno sig i församlingen, den de lingre än tvenne timmar hållit under oket. På vägen mötte berättaren 4:de legionen af nationalgardet. som ilade att befria nationalförsamlingen, och han är fullt och fast öfvertygad att den skulle lyckas och bara behöfva inrycka i salen och jaga ut anarkisteme. — En annan Stenograsisk berättelse, aflefvererad i tidninesbyran kl. 1. 5, lyder som följer: Vär läktare är så öfverfylld, att journalisterne lemna den af farhaga att den skall instörta. Blanqui har nådt tribunen och fordrar, ätt församIngen genast förklarar krig för Polens skull. Dessutom fordrar han bröd för folket. Bestörtningen har stigit till det yttersta; salens dörs rar äro otillgängliga.. Enligt hvad redan i går meddelades äro de sednaste notiserna af ett lugnande innehåll och formäla, fastän blott ryktesvis. att anarkisternes anförare blifvit tillfängatagne och ordningen återställd. Rörande nationalförsamlingens förhällande fattas dock bestämda underrättelser, och man mäste afvakta nästa post, för alt med säkerhet få veta utgången af denna beklagansvärda katastrof, hvars tillställare, enligt hvad alla omständigheter smas utvisa, vetal att på ett listigt vis, för genomdrifvandet af sina samhällsomstörtande planer, begagna sig af de för Polackerne rådande sympathier. STYCKEGODS, . . Hufrudlös klubb. Den af Louis Blane organiserade klubb, i hvilken ban var själen, befinner sig nu I ett fullkomligt upplösningstillstånd. I en annan klubb yttrade nyligen två på hvarandra följande talare. att, till republiens befästande, måste 2000 hufvud falla, Efter dem besteg Eugene Sue tribunen och yttrade: För att rädda republiken begär jag icke 2000 hufvuden, utan endast två, nemligen de båda sista talarenas. Desse blefvo också, efter någon tvist, som slutligen urartade till nandgemäng. körda nå dörren.