044 Enligt löfte meddele vi här nedan den af härvarande reformsällskap på sista sammankomsten aniagna petitionen till II. M. kKonungen, så lydande: Stlormägtigste, Ållernådigste Konunz! ofvertygelsen, alt den nuvarande representationen icke verkligen represemerar folket, har sedan tiotal af år påkallat en ändamalsenlig förändring al sättet för folkets deltagande i lagstiftningen: men hoppet, att en sädan förändring skulle åstadkommas genom dem, hvilka såsom en rättighet försvarat titeln af na:ionens ombud, har i det längsta fördröjt förklarandet, att Rikets Ständer förverkat det förtroende. hrarpå deras represeniani-kall säsom allt annat ombads:nannaskap ytterst hvilar. Sedan det:a hopp likväl småningom försvunnit, så all icke ens en skymt deraf återstod, skulle hopplöshet och misströstan hafya intagit alla sinnen, som nitälska för fäderneslandets väl, om icke öfvertygelsen, att Eders Kongl. Maj:t icke ville tillåta, att landets krafter allt mer och mer i onyttiga inbördes strider förspilldes, alstrat förhoppningar, hvilka äfven vunno i styrka, då Eders Kongl. Maj:t framträdde med uppmaning till konstitutions-utskottet alt utarbeta ett sådant förslag till representationens ombildning, som gjorde rättvisa ät alla billiga fordringar. För att understödja dessa Eders Kongl. Maj:ts bemödanden för en tillfredsställande lösning af frågan, bildades, i öfverensstämmelse med hvad redan förut i hufvudstaden blifvit tillgjordt på flere orter inom riket, föreningar af medborgare, hvilka för sig bestämde det mål att lemna Eders Kongl. Maj:t tillfälle att döma om folkets egen åsigt i fråga om sältet för dess representerande. Om hvarje kommun blifvit satt i tillfälle att afgifva sin röst, hade sålunda ett yttrande kunnat åstadkommas, hvilket ovilkorligen bordt klart uttrycka denna folkets åsigt, men då sådant icke hittills kommit i fråga, hafva de medborgare, som äro i tillfälle att uttala sin mening, funnit sig så mycket mera förbundne alt. öppet och frimodigt framställa sine tankar om den sammansättning, representationen bör hafva, för att motsvara hvad af densamma, för fäderneslandets väl, bör och måste fordras. De anse sig härvid endast samvetsgrannt fullgöra sin pligt, enär de känna, att Eders Kel. Maj:t kan vänta endast föga upplysning om folkets önskningar af en representation, som måste förändras just derföre. att den icke uttrycker folkets mening. Ehuru nu Eders kgl. Maj:t funnit sig icke kunna fördröja den framställning i ämnet, Eders Kongl. Maj:t redan till Rikets Ständer afgifvit, och hvad vi undertecknade i frågan om representationens ombildning lisligast önska och hoppas, saledes icke vid berörde framställning komamit i betraktande, skulle vi dock handla orätt bale emot vär undersåtliga pligt och emot oss sjeifve, om vi under ofvannämade omständigheter icke uttalade våra åsigter och tillkännagafvo de anledningar, vi anse oss äga att önska förändring i samma nådiza förslag. De åsigter, vi hysa om valrätten, hvila på den öfvertygelse, ait staten icke allenast har för ändamal att skydda allas rätt, utan ock alt statens bestånd fordrar, att fall rättvisa sker, samt alt statens säkerhet således ovilkorligen bjuder, att alla åtnjuta det, som dem med rätta tillkommer. Derigenom förekommas de skakningar, som i andra länder framkallats af orättvisan, och de medborgare-klasser, som eljest blifva inskränkte till sig sjelrve och mottaga intryck af falska läror, nödgas inse, att deras fördel fordrar just, att samhillsbyggnaden uppehålles och att den icke undergräfves eller öfverändakastas. Vi tro ock, att de, hvilkas borgerliga tillvaro ofta helt och hållet betingas af lagstiftningen, måste hafva 222 3 för hvilka frågan söllan blir af sådan vigt. Vi kunna icke medgifva, att en rättighet, som tillägges den arbetande, vare sig i handel eller annat yrke, om han anmåäler sig, att för egen räkning sådant utöfva, bör vägras honom derföre. att han emottager arbetet i andra hand, eliter att kapitalisten, som lefver af sina räntor, och tjenstemannen, som tagit afsked, utan att för sin bergning behöfva understöd af staten, skola vara uteslutna från valrättens utöfvande. Den vigtiga fraga om den rätt, som bör tillkom na bekännarne af de från statskyrkan afvikande religioner, har icte kunnat undgå vår uppmärksamhet, och ehuru meningarne härvid visat sig delade, så att frågan synes ännu icke vara fullt utvecklad, hafva dock äfven bland oss många röster höjt sig för lika rättigheter åt alla medborgare, utan afseende på religionsbekännelse. Vi kunna vidare icke för oss förklara, att någon skillnal i rättigheter kan härledas derifrån, att staten måste fordra en större inskränkning af den ene, än af den andre, för åstadkommande af bidrag till statens behof. Det synes oss tvärtom, att den, som umbär mera, för att fylla sin medborgerliga pligt, bör hafva lika rätt, som den, hvilken lättare kan undvara hvad honom tillkommer att betala. Lika litet kunna vi inse någon grund, hvarföre skillnad i rättigheter skall äga rum emellan dem, som endast hafva sin bergning, men deremot ingen olikhet finnas mellan den verkligen rike och högt uppsatte och dem, som icke i lika mån njuta samma förmåner, ehuru de anses äga mera, än hvad de behöfva. Skola rikedomen och rangen bestämma menniskans rättigheter och utgöra måttstocken på sosterlandskärlek och insigt, så synes oss grunden böra tillämpas lika. Vi äro äfven öfvertygade, att den förmedling af alla intressen, som samfälda val ovilkorligen medföra, åstadkommer, att i allmänhet endast de, som förmå höja sig öfver intressena, komma att föra folkets talan. Ej af misstroende till principen af allmän och lika rösträtt, utan derföre, att åtskillige lokala omständigheter utgöra hinder för direkta val öfver allt, hafva vi ansett, att indirekta val bära antagas säsom regel. Nödvändigheten deraf, att representationen sönderfaller i 2:ne afdelningar med lika rättigheter, är för oss tydlig, då vi inse, att folkets verkliga mening eljest kan blifva undertryckt; men vi äro deremot af den öfvertygelse, att det icke är nog att antaga, det vilkoret af förtroende fortfar derföre, att det uttalat sig i ett enda tillfälle; utan att förtroendet ånvo bör uttryckas, så ofta representanten kallas till ny verksamhet, Ännu mera vigtigt synes det oss, alt inga vissa klasser erhålla företräde till representantkallet i någondera afdelningen, utan att allmänna rösten får utmärka de lämplige personerne, utan afseende på deras förmögenhet eller rang. Vi medgifva dock, att kontinuitet bör finnas i besluten, men tro, att det tillkommer folket ait bestämma, huru långt den bör sträcka sig, och att ingendera afdelningen i något fall bör ega makt att hindra eller obehörigt uppehålla den allmänna meningens gällande kraft. Likaledes äro vi förvissade, att den ena afdelningen bör vara i antal icke obetydligt underlägsen den andra, på det att redan vid valen en större förmedling af interessen må ega rum; och vi finna således, att det obehöriga hinder i fortskridande och förbättringar, sem genom fördelningen kan uppkomma, icke i nägon mån tillintetgöres, då rösterne sammanräknas inom afdelningar, som till ledamöternes antal äro nära nog lika stora. Folkets deltagande i lagstiftningen saknar efter värt förmenande behörig inflytelse, om Få Desse våra åsigter hafva vi sammanfattat i följande förslag till hufvudgrunder för en ombildning af vårt nuvarande representationsSätt: S 1. Representationen grundas på samfälda val, utan hänseende till stånd eller klasser. 2. Ilvarje, enligt lag, myndig Svensk man, som är i åtnjutande af medborgerliga rättigheter, eger, utan afseende på den Faligion han bekänner, valrätt, såvida han erlägger skatt till Staten och ej är tjenstehjon. 5 3. All valrätt utöfvas med enkel rösträtt (per capita). S 4. Val till representanter ske medelbart genom valmän. 5. Represemationen utgöres af 2:ne afdelningar, den ena talrikare än den andra, men med ömsesidigt lika rättigheter. i 5 6. Alla representanterne väljas endast för ett riksmöte. S 7. Valmän för den större afdelningen utses hvarje gång valen skola ega rum. Falminnen för den mindre afdelningen utses inom större distrikter och för tre år, samt omväljas till en tredjedel för hvarje år. 8. Valbarhet till representant i den större afdelningen tillkommer en hvar valberättigad, som uppnått 25 års ålder. Valbar till representant i den mindre afdelningen är en hvar valberättigad efter fyllda 30 år. 9. Stannar afdelningarne j olika beslut i sådan fråga, som ej kan falla, beräknas det röstetal, som inom hvardera afdelningen tillfallit hvarje särskild mening, i förhållande till det antal ledamöter, som inom afdelningen i frågan röstat, hvarefter de sålunda proportionsvis uttryckte röstetalen för hvardera meningen inom begge afdelningarne sammanräknas och beslutet bestämmes. S 10. Riksmöte hålles hvarje år. Då vi äro förvissade, att Svenska folket, som i århundraden åtnjutit mera politisk frihet, än de fleste samhällen inom Europa, för sin utveckling behöfver åtminstone lika fria institutioner, som regeringarne i andra länder, varit rå— der ett absolut konungavälde hittills dande, nyligen erbjudit sina undersåtare, och att de missbruk deraf, som kunna ega rum, förekommas genom de garantier, representationens Sammansättning. enligt vårt förslag, ianebär; våga vi i underdånighet fästa Eders Kongl. Maj:ts uppmärksamhet derpå, att det redan vaknade medvetandet af liden orättvisa hos de medborgareklasser, hvilka skulle stå tillbaka antingen helt och hållet eller i lika rätt med de öfrige, framkallar obelåtenhet med förändringen, om den icke utgår från uppsåt all göra lika rätt åt alla; samt att det motstånd, förändringen i allt fall inom den nuvarande representationen möter, icke i någon betydlig mån minskas genom eftergifter åt egoismen. Dennas tillvaro synes oss böra lemnas utan all uppmärksamhet, hvarigenom den ock hastigast och säkrast förlamas och försvinner. Slutligen våga vi i underdånighet försäkra, alt endast den varmaste kärlek till Eders Kong!. Maj:t och till fäderneslandet föranledt oss, att uttala en öfvertygelse, som, om den ock i det hufvudsakliga öfverensstämmer med pluralitetens åsigter, likväl möjligen innefattar en eller annan tanka, som ännu icke tillvunnit sig den uppmärksamhet, vi tro den förtjena. Våra önskningar förena sig deruti; att Sverige i Eders Kongl. Maj:t måtte ega den Regent, som är på en gång villig och mägtig, att skyndsamt och på ett tidsenligt sätt lösa den fråga, på hvars lyckliga utgång så många andra för landet maktpåliggande ärenden bero. Nationen skall med tacksamhet erkänna och med kärlek belöna hvarje Eders Kongl. Maj:is bemödande i denna riktni ig: och en gång, när målet är hunnet, när fäderneslandet. genom