denna ställning med fördel. Efter att hafva försvarat sin position i Bustorf och uthållit en häftig strid inemot tvenne timmar, fick öfverstelöjtnant Magius order att icke hålla Bustorf till det yttersta. Reträtten företogs nu till midt i nämnde by, hvarest. avantgardet fick förstärkning af den till reserven hörande 13:de bataljonen, som hittills hade varit posterad vid yttre kanten af Fredriksberg, utsatt för kulregnet. Understödd af 13:de bataljonen utfördes ännu ett angrepp mot fiensen genom Bustorf. Under kolonnens iframryckande till anfall blef kapten Mecklenburg träffad, och ett icke ringa antal af våra måste duka under för fiendens väl rigtade eld från de sydligaste husen och häckarne inne i byn. Imellertid hade afdelningen af batteriet Jessen, under styckjunkare horig, ryckt ut till sydliga ändan af Bustorf och chargerade der en afdelning fiendtligt artilleri, som retirerade. Den slendtliga gevärselden tvingade nu afdelningen att draga sig tillbaka till Fredriksberg, den ena kanonen framför, den andra bakom bron. Ilärifran bragtes en afdelning fiendtligt artilleri till tystnad, hvartill en afdelning af batteriet Fuhrmann,. hvilken var placerad vid den norra ändan af Bustorf. äfven bidrog. På samma tid chargerade löjtnant Thestrusp med två pjeser af batteriet Bruun det siendtlliga artilleriet i flanken med stor fördel, genom ett lyckligt framryckande vester om Bustorferdam. Ilvarje försök att fördrifva fienden härifrån misslyckades dock, enär kulregnet var så starkt, att en hvar, som kom ut ur sin betäckta ställning, ögonblickligen bortrycktes. Under detta blodiga handgemäng blef öfverstelbjtnant Maglus, som under hela fälttåget häfdat sin plats såsom en af vår armes mest utmärkte oslicerare, dödligt sårad. Major Holm öfvertog nu befälet och höll sig i denna svåra ställning inemot ett par timmar: Då slutligen reträtten företogs öfver Bustorfer-dam in emot Fredriksberg, blef andra kompaniet af 3.dje jägarkorpsen trängd ut i kärret emellan byen och Slien, hvarigenom etticke ringa antal af våra tappra jägare ändtligen omkommo, dels för fiendens skott, dels genom att drunkna i Slien. För att draga avantgardet ut af en position, som nu icke längre kunde hållas, och underlätta dess vanskliga återtåg genom Fredriksberg, marscherade 1:sta brigaden under öfverste Biilow (l:sta och II:te linie-infanteribataljonerna, 2 kanoner och en half sqvadron Amsinck) fram söder om Bustorfer-dam för att utföra ett sidoanfall emot fienden. På Erdbeerenberg posterades major r. Ernst såsom en stödjepunkt för de mera sydligt agerande trupper med de 2 kanonerne, husarerne och den rest af 2:dra bataljonen, som icke begagnades till förposttjenst. I:sta och 11:te bataljonerna ryckte nu vidare, i det 1:sta bataljonen under öfverstelöjtnant r. Rye formerade kompanikolonner till anfall, och 11:te bataljonen höll sig något tillbaka, som reserv till andra slagtlinien. Bustorfer-dam slutar emot söder i ett moras, och i söder liggande höjder höllos besatta af fienden med en stark tirailleurkedja. Oaktadt bataljonen först måste genomvada detta sumpiga moras, hvarigenom många krafter förlorades, stormade den dock höjderne med mycken hurtighet och kastade fienden, i trots af hans häftiga eld, tillbaka öfver Dannevirke, hvilken ställning försvarades i längre tid med stor uthållighet. 1Å:te bataljonen följde nu efter och drog sig till venster vid sidan af 1:sta bataljenen, hvarest den likaledes formerade kompanikolonner och besatte de kringliggande häckarne, hvarifrån fienden tillfogades ett betydligt afbräck och hans högra flygel begynte att svigta. Nya fiendtliga trupper blefvo nu förda i elden; starka kolonner ryckte fram och utvecklade sig mer och mer til venster mot brigadens högra flygel, som de sökte kringgå. Samtidigt uppstod i 11:te bataljonen en brist på lugn och sammanhållning, tvifvelsutan föranledd derigeoo fann Af dana Affinararaoa dorihland kan häckarne. Äfven första brigaden drog sig nu öfver Erdbeerenberg, i det den försvarade sig från häck till häck bort i trakten mot Pulvermiihle, hvarest den intog en ställning, som hölls i lång tid. Imellertid hade lifgardet under öfverste Juel blifvit lemnadt efter för att försvara slottet. De särskilta kompanierna hade fördenskull besatt den underminerade chaussten sydost om Gottorps slott, förskansningarne och barrikaderna på begge sidor af den bakersta delen af slottet. De till öfverste Juels disposition ställda 16 espingoler hade blifvit placerade på chausseen utanför slottet, i den sydöstliga och sydvestliga bastionen samt framför slottets hufvudport. Ett par kanoner af batteriet Fuhrmann placerades sålunda, att de kunde bestryka allcen, som förer till slottet och chausseen till Lollfuss. Den venstra sidokorpsen under öfverste Schleppegrell (med undantag af 5:te bataljonen, I kompani af 9.de bataljouen och ryttmästare Fliudts detachement) hade, när generalmarschen gick, samlat sig i Altstadt till framryckande, men sick alleredan i Lollfuss order att stanna i Altstadt tills vidare. hlockan 12 12 beordrades den att marschera till eHiibnerhäusero, hvarest squadronen arner förenade sig med densamma, och att omkring klockan 1 rycka fram till Ziegelei.n 2:dra brigaden ställde sig likaledes, när generalmarschen blef slagen, på larmplatsen och beordrades att afmarschera till söder om Falkenberg, hvarest den inträffade omkring klockan 12 middagen; derifran beordrades brigaden senare öfver Ruhekrug bort emot Husumsvägen och mera vestligt till Thiergarten. Kavalleriet hade straxt i början af striden ryckt fram med 4 kanoner af valteriet Fulermann för att observera fieudens högra flygel i dess framryckande emot lilla Dannevirke, hvarest siendtliga kavallerimassor alleredan observerades. När venstra sidokorpsen kommit till K2Ziegeleio framskickade öfverste Schleppegrell 1:sta jägarkorpsen mot stora Dannerirke och kort derefter emot sPulvermihle., hvarest drabbningen var i full gång. Major Schepelern lät här korpsen deployera i kompanikolonner med en jägarkedja i skogsbrynet. Här angreps sienden i det på höjderna liggande buskager. Tvenne gånger förde major Schepelern hela korpsen fram till anfall; efter sista anfallet blef en pluton af 3:dje kompaniet, som gätt in i skogen, kastad tillbaka, hvarefter kapten Michaelsen ryckte fram med en reserv, som i raskt lopp under hurrarop ilade genom skogen. Tirällleurerne af jägarne äfvensom af musketörerne vände om igen oeh utan chargering nåddes sydliga brynet af skogen, hvarest fienden i ett dervarande hus besköt vara jägare från fönstren. Byggningen stormades nu, fönsterna slogos in, och en förtvisladkamp begynte, som slutades med fiendens fullständiga nedgörande, hvarigenom detsydliga brynet af skogen återvanns. Skogsbrynet besattes af vår tirailleurkedja och försvarades under ett lifligt handgemäng med fienden, som höll de gentöfver liggande jordvallarne besatte. Under denna strid neddignade korpsens befälhafvare svårt sårad; men ställningen hölls ännu en stund, tills fiendens öfvermakt och hans beständigt friska reserv tvang korpsen att intaga en mera tillbakadragen ställning. Nu kastades 9:de bataljonen under major Thestrup fram i elden på de buskbeväxta backarne vesier om Anettenhöjd, hvarest den sökte att utföra ett sidoansall under lilligt handgemäng, men måste draga sig tillbaka, tills 10.de bataljonen kom till undsättning. Denna stormade under major haeders befäl raskt in på sienden; men dennes väl rigtade gevärseld och öfverlägsna styrka gjorde det omöjligt för majoren att framtränga längre, hvadan han lät bataljonen intaga en ställning på toppen af en temmeligen hög backe, hvarifrån utsall gjordes och fiendens eld utan uppehåll besvaradax Kart darns nlar maior Hhofssor sgrad och så länge denna ännu befinnes på svensk botten. Den 4:de dennes valdes till riksdagsfullmäktig för Lunds universitet, i den till statsråd befordrade professor P. Genbergs ställe, astronomime-professorn magister John Mortimer Agardh med 29 röster. De väljandes antal var 49. Prof. N. IH. Loren erhöll 14, prof. N. J. Berlin 4, prosessorerne J. G. Ek och J. Lundell hvardera en röst. Enskilta underrättelser från Danmark gifva vid handen, att orsaken till det för c:a en månad sedan inträffade plötsliga aflysandet af kungs-sorgen är att söka derutinnan, att man gjort den på en gång öfverraskande och smärtsamma upptäckt, att kKomuwng Christian VIII i lifstiden varit en förrädare mot silt fäderneslandl. Då slottet Augustenburg af Danskarne intogs påträffades nemligen, bland andra dokumenter och bref, en till Hertigen af Augustenburg ställd egenhändig skrifvelse från Konung Christian, i hvilken denne uttryckligen erkänner Åugustenburgarns rätt till hertigdömena; men ber honom, att han icke må göra sina anspråk på desamma gällande under hans (den kunglige förrädarens) lifstid. Deremot uppmanar kung Christian Åugustenburgarn. att, efter hans (konungens) död, med kraftig hand göra sina rättigheter gällande samt förbinder sig, alt till hertigen. så vida denne icke under Kouungens lifstid rörde på sig i den omhandlade tvistefrågan, ärligen utbetala en större penningesumma, hvilken ock ganska rigtigt lärer hafva utgått. I samma skrifvelse lärer Christian VIll skildra sin son, den nu regerande konungen, som en odäga, med hvilken ingenting kunde uträttas. bå innehållet af detta Uriasbref blef bekant lät konung Fredrik, såsom billigt var, genast allysa sorgen efter sin far; men imellertid hade ryktet om den aflidne kungl förrädarens handling kommit ibland folket, hvilket hade till följd, att en mängd bönder ilade till Roeskilde, för att ur dervarande konungagraf utvräka kung Christians likkista. Det lärer dock lyckats nägra inflytelserika personer att afböja denna skandal, om hvilken ingen dansk, men väl en svensk tidning (Öresundsposten) haft något att omförmäla. Enkedrottningen lärer, såsom det berättas, vid ett annat tillfälle hafva med största svårighet undsluppit det öfver den aflidne konungens förrädiska handlingssätt förbittrade folkets raseri. — Det vore interessant om de danska tidningarne snart ville belysa denna hitintills i mörkret undangömda sak, hvilken. om det verkligen med densamma så förhåller sig, som här ofvan, enligt oss tillhandakomna underrättelser, blifvit relateradt, förtjenar att komma till en allmännare kännedom. Från Ystad skrifves, att svenske ministern i Paris, H. E. grefve Gusl. Löwenhielm, d. 5:te dennes med ängfartyget Gauthiod ankom till förstbemälte stad på resa till Stockholm. Danske generalkonsuln, Hr H. Scheel, har i vårt blad begärt plats för följande: Chefen for det Kongelige Danske Departemen for de udenlandske Sager, Ilerr (ieheime-StatsMinister Greve af Kouth, har tilskrevet mig saaledes: bepartememtet har med sand Fornöielse modnaget de Efterretninger, De meddeler i Deres Indberetning af 5:te dennes om Stemningen i Gothenborg for vor Sag. Jeg behöver ikke att Sige Dem, med hvilken Jevende Anerkjendelse vi have modtaget disse tornyede Beviser paa Broderrigets varme Deelnagelse for os i denne Farens og Trarngslerues Stund. bet er ikke lunger separalistiske revolutionaire Bevegelser, som den Danske Regjering söser at dimpe i sine Hertugdömmer — den Kamp, I hvilken Danmark er gaaet de tydske Stridskarer i Möde, — den Kamp, i hvilken saameget iedelt Blod allerede er slydt, det er en Kamp mod Preussens, mod hele Tydsklands mU IAdoljoac-C Äänmasselser — en hamn vi kiämpe