1 IS IV LV AA ELI IV ( emottages prenumeration i bladets byrå å 9 månader, från d. 1 April med bko 7: 24. å 6 månader, ,, 5: 16. å 3 månader, ,, 2 10. med tillägg i landsorten af vanligt postförvaltare-arfvode. Redaktionen. KORRESPONDENS. Stockholm den 3:dje April. Politiken upptager nu, såsom naturligt är, allas sinnen. Det finnes ej ett sällskap i hela Stockholms stad, der ej detta ämne är hufvudföremålet för alla samtal och der ej de inoch utrikes angelägenheterna diskuteras på mångfaldiga sätt. Det politiska, om ej medvetandet, ätminstone sinnet, har utbredt sig ofantligt under denna sista månad. Och huru skulle det kunna göra annat? De Europeiska händelserna förete saker, hvilka ingens fantasi förr skulle kunnat dikta, de europeiska furstarne tala ord, som, yttrade af enskilda för ett par månader sedan, skulle bragt talarne på fästning. Påtrycket och intrycket häraf måste vara ocmotståndligt. Det synes, som om Europa, jemt 200 år sedan dess stora fred slöts i Osnabriick och Miiuster, skulle få sig ett allmänt krig på halsen; som om en ny tidepunkt begynt för mensklighetens och ljusets sak. Må några få inskränkta, egoistiska varelser sörja deröfver och klaga, ratt afgrunden öppnat sina portar!, men vi, som tro på det sannas och godas seger, vi må fröjdas och tacka Gud, att han låtit dagen randas efter den länga natten. Länge nog hafva nio tiondedelar af den kultiverade delen af jordens innevånare varit försänkta i andeligt mörker och i timligt elände, under det den återstående tiondedelen frossat af dess svett och mödor och gäckat hvarje deras bön om något bättre; länge nog har egoismen, gudlösheten och oförständet suttit vid rodret. Nu synes tiden vara inne, då allmän menniskorätt ej skall längre vara blott en tom ide, utan blifva en lefvande verklighet, och de heliga begreppen af frihet och jemnlikhet i deras sanna mening skola närma sig sin realisation på jorden. Märkvärdigt är det, att vid denna allmänna brytning skäda våra konservatives hällning. För icke längesedan anförde de oupphörligt Ludvig Philips och Guizots system, såsom exempel på den upplysta politik, hvilken bragt reda der, hvarest allt förut var oreda, och så befästat sin makt, att en revolution i Frankrike vore otänkbar. Några månader efter, ooh en enda dags händelser visade dem halten af deras påstående. Republiken proklamerades, och nu skyilde de allt på det system, som de fordom försvarat, hvarjemte de försäkrade, att i de. andra länderna kunde visst ej något dylikt inträffa. Ännu några dagar, och turen var kommen till Wiens och Berlins furstar. Metternich störtades, och Preussens konung, den fromme, ädelsinnade konungen, (såsom hans smickrare kallade honom), är icke ens trygg. Nu finnes det då ingen mer, än Nikolai, som är sjelfständig, som ej förnedrar sig till att söka folkgunsten. Vid första underrättelsen om Franska revolutionen utmålade man på alla upptänkliga sätt fasorna af dess utförande, och förklarade såsom bestämdt, att det skulle begynna en tid af de blodigaste gerningar. Man bedrog sig; ty allt blef underbart stilla, och den Fransyska nationen visade en storartad moderation och rättskänsla. Ju mera republiken konsoliderade sig, ju svagare blefvo de konservatives förhoppningar, att i dess exempel kunna få framhålla en skräckbild för de öfriga folken. Det är derföre med särdeles fägnad de förnummit underrättelserna om den svåra penningekrisen, ty nu är klart, att det ej kan bära sig längre; nu är norten öppnad för terrorismen och komTIL AIUDILTCACHUV, Ö0011 Ö0U11CI I )1dLIIIIÖ UL UVIUCda, som revolutionen förorsakat. Jag vill ej fästa mig vid det djupt omoraliska, omenskliga, som ligger i dylika förhoppningar, utan vid den rent af förstockade blindheten, att med allvar och öfvertygelse kunna skylla på den nuvarande regeringen de olyckor,som endast och allenast äro vallade af den föregäende och dess föregängare. Det skulle öfverstiga alla de högsta förhoppningar, om Frankrike nu skulle kunna i luga utan våldsamma skakningar bota alla de sär, som under så många ar infrätt sig i dess kärna. Betänk att de förre regeringarne försänkt landet i en enorm statsskuld, hvars räntor kräfva dryga fortfarande beskattningar; alt de tillgripit en stor del af de allmänna kassorna, deribland sjelfva sparbankens, och att de utbredt den djupaste depravation inom hela administrationen! Betänk vidare, att den arbetande klassen, som nu lärt sig inse sin fysiska kraft, fordrar skatternas nedsättning, arbetslönerpas höjande m. m., och man mäste inse, at det krafver utomordentliga ansträngningar, för att bibehalla lugu och ordning. Men huru lätt hade ej detta kunnat ske, om icke de föregäende synderna varit begångna! lIIvad Preussens nådiga monark beträffar, så vet man ej hvilket man mest skall förränas öfver: halsstarrigheten i hans fordna beteenden eller sqvadroneriet i hans nuvarande. Huru skall man efter rättskänslans, efter hedrens principer förklara hans ord, att nu är en ny tid börjad för Preasstn och Tyskiand, sedan han lätit några tusen menniskor blöda för det de fordrat denna nya tid? Hvad skall man säga derom, att han nu såsom nya och sasom sina proklamerar de äsigter, som kärnan af folket redan i ärtionden hyst, kämpat för och slutligen aftvingat honom? Huru länge hafva icke alla Tysklands frisinnade författare uppmanat Preussen att träda i spetsen för Tysklands frihet och enhet? Har Fredrik Wilhelm ensam varit okunnig om detta rop, så har han väl ej känt de män, som inom Spandaus fängelsemurar fatt lära sig att försona yttranden, hvilka han au för på sina läppar. Dock lemnom dessa djupt upprörande drag af den menskliga och den furstliga oefterrättligheten och egoismen jafrämmande land, för att se till huru detesig förhåller i vårt eget! Först må vi dokk nämna nägra ord om Ryssland, den mörka massa på den Europeiska kartan, hvilken ligger der så dunkel och så kompakt, hotande att utbreda rähet och barbari utöfver de länder, hvaröfver solen nyss kastat Strålarne af en skön morgonrodnad. Detta Ryssland, detta Asien i Europa, samlar nu sina stridskrafter till kamp. Vi glädjas åt denna kamp, ty den kommer onekligen att bli ett allmänt härnadsoch korståg af alla de civiliserade länderna mot slafveriets och råhetens land, och man kan ej tveka på hvilkendera sidan segren skall stanna. Äfven hit till svenska hofvet har sändebud kommit från den östra grannen, och rykten omtala, att i den konselj, som varat ända in på natten emellan Lördagen och Söndagen fråga varit om förbund med Ryssland. Det är möjligt att proposition derom blifvit gjord, men fullkomligt otänkbart är, att den blifvit emottagen. Detta vore vår regerings ohjelpliga störtande. Emedlertid torde Ryssland böra se sig före, innan det begynner striden på allvar. Ett Polen tynger på dess själ; Finlands nyvaknade nationalitet inger allt hopp om,. att detta land förklarar sig sjelfständigt, i Östersjöprovinserna har elden länge glimmat under askan; Kaukasus är ännu ej lugnt; Siberien har fått en befolkning, som, huru vidsträckt landets yta än är, dock kan samla sig. De många landsflyktige, hvilka mest bestått af högst bildade menniskor. MTHSSLalllllllla, UVUIRKCAYA SaäalIIL2!KL eJ är ratt Vanskapsfull mot ryska systemet. Slutligen finnes inoml hela Ryska armeen en massa af brännbara ämnen. Vi veta, att allt sedan Peter den förstes tid, en mängd utlänningar egt befäl i ryska hären, och att den inrymmer de flesta af Rysslands mest bildade män. Kunna väl desse älska despotismen? Vi veta att en hop af missnöjde familjer finnäs, Hvilka sett sina söner och fäder afsändas till Kaukasien, till Siberien, eller plötsligt försvinna. De visiler, som den ryska soldaten åren 1814 och 1815 fick göra i Tyskland och Frankrike väckte hos honom underliga tankar, vid åsynen affolkens ställning i dessa länder. Slutligen finnas, efter hvad Tourgeneff visar, ehuru hän vill frankänna dem all politisk betydelse, en hop hemiiga sällskaper utbredda öfver hela Ryssland, hvilka äro så mycket mer koncentrerade, ju noggrannare deefterspanas. Med allt detta och mahända mycket mera dertill, som vi ej känna, torde det ej vara svårt förutse, att Ryssland far vara på sin vakt, och att ett enda nederlag skall bringa den inre, uu sakta glimmande elden i full flamma. Detta i afseende på den yjllre politiken, hvarom dock vore ofantligt mycket, att vidare säga, men nog derom för denna gång! Jag vill ej spilla manga ord på de gatu-upplopp, som nyss timat här i Stockholm, hvarom så manga rykten äro i svang. ehuru jag visst äfven derom kunde säga mina gissningar; jag vill endast litet orda om vår regering och dess Stlllning. Ga vi tillbaka till tiden af konung Oscars uppstigande på thronen, så se vi, aut måhända ingen konung på jorden uppstigit på en thron, mel så stor popularitet. Det fanns öfver hela landet blott ett hjerta och en röst, som klappade och talade för honom, ty jag räknar ej nägra fa, oändligt få, som af personlig eller politisk ovilja ej instämde i jublet, utan tego. Hela nationen stod färdig att räcka honom sin hand i hvad han begärde; att följa honom såsom en man. Denna enthusiasm var naturligtvis äfven grundad på de stora förhoppningar, hvilka man gjorde sig om inträdande af en bättre sakernas ordning. Jemföre vi denna tids sinnesstämning, med den närvarande, så varsna vi en stor förändring. Adeln, neml. den konservativa, är missnöjd och förtörnad för de första liberala steg, som konungen tog; hvilka den ännu ej kan glömma; Presterskapet hyser till en stor del samma sinnesstämning till följe af skolreforms-förslagen och de mänga odugliga och obegripliga ecklesiastika författningar, som det fått emottaga; af Borgerskapet är en del missnöjd med de nya näringsoch skrå-författningarne, och en stor del med de nu sednast rubbade förhoppningarne om upphäfvande af tullförbuden; Bondeståndet har delat det allmänna missnöjet med de Kongl. propositionerna och de förmörkade utsigterna af en skattejemkning: Militären är förtretad på de idkeliga uniformsförändringarne: och slutligen en mängd handtverks-arbetare på den nya gesällförordningen. Följden af allt detta missnöje, hvilket de konservative aldrig underlåtit att uttyda till förmån för sin sak, hade sannolikt varit, att konungen inkallat en konservativ minister, om ej de utländska händelserna nu kommit emellan, och nu gjort detta omöjligt Nu vore det väl nemligen den orimligaste af orimligheter att antaga ett system, som öfver hela det öfriga Europa ramlat, som frammanat de länge bundna folkkrafterna. En liberal minister är af yttersta nöden. Vi kunna ej säga af hvilka män den skulle komma att bestå, men vi vilje förslagsvis uppräkna: Richert, Bergfalk, Winqvist (hist. prof. i Upsala) Fåhlreerna, Sandström, Yfsesser (hofrätisråd) Spens 0. s. v. Vi vilja nämna några af de åtgärder. som den mnva