emotltlåges prenumeration i bladets byrå å 9 månader, från d. 1 April med bko 7: 24. å 6 månader, oo 5: 16. å 3 månader, — oo 2 40. med tillägg i landsorten af vanligt postförvaltare-arfvode. Redaktionen. —— —RW—Tmh KORRESPONDENS. Stockholm den30:de Mars 1848. Det ir uppenbart för hvar och en, som vill se det aldra minsta, att Aftonbladet och Allehanda med stor devotion gå regeringens ärender för att fördölja eller förvränga sanningen och föra folket bakom ljuset). Första vilkoret för att se klart i saken är således att misstro hvad dessa tidningar säga, och det andra att tro nära nog fullkomliga motsatsen af hvad Söndagsbladet för den 26:te säger, emedan det tydligen antingen är skrämdt eller betaldt för att predika lögnens och vanvettets språk. Ilxvad det berättar både om oroligheternas motiver och deras faktiska förlopp är lika ursinnigt, antingen att Johansson och Sjöberg, eller båda i kompani, nu vilja söka godtgöra hrad de tro sig hafva brutit, eler vilja tillfredsställa sitt enskildta hat, eller äro köpta för att sålunda ljuga och smäda. Kanske ha alla tre orsakerna Samverkat. Det aldra löjligaste är. att under det en mängd menniskor tadlar och ogillar Aftonbladets och Allehandas fega och förrädiska system, att i allt skjuta skulden på folket och på allt sätt renirva regeringen och dess satelliter, äro desse a sin dida lika förbutrade på dem för det de påstås hafva upphetsat sinnena och icke varit nog ssafviska och krypande i sina beteenden. Söndaxsbladets ledande artikel är just ell uttryck af detta partis nuvarande äsigter. Man söker skulden hos reformmiddagen, tillställd af de ytterligen devuerade Hrr Bugge och Weerbergh ), således hos dem, som voro på middagen: vidare hos dem, som icke voro der, sasom Yjorla: ytterligare hos de fyra, som protesterat mot det sjelftagna förmynderskapet: så hos skråoch prohibitivinteresset, hvarvid man till och med namneifvil åtskilliga. såsom Carnegie jemte andra sockerbruksidkare, Abagren och andra fabrikanter och handtverkare i allmänhet; derefter hos dem, som talt och skrifvit emot niiumde interessen; hos de liberala, tillochmed hos de konservativa. Sälunda skulle vänner och siender ha räckt hvarandra handen för att medverka till samma mal. Och detta mål, brad rar det? Jo, nagra hundra fönsterrutors inslagning. Skulle man räkna så, att de. som haft interesse af händelserna, också varit deras driffjedrar, så borde man i första rummet ställa glasmästarena och vidare regeringen, som genom allt detta fåt en viss lyftning i opinionen. Förståndet och sansen göra sikväl ) Hvad Dagl. Alleh. beträffar. protestere vi mot den af var korrespondent yttrade åsijt, att det skulle vilja frdälja eller for: ringa sunningen och fora foliet banom ljuset I rar tanka har bem. blad niistan ensamt af alla Stochholmslidningarne soht reda de ifrågavarande in rechlade förhållandena och nu sednast i dess 12:dra nummer skarpt apostroferat nederbarande sor den liknajdnet oen det genom-finger-seende, som vid pvlisundersokningarne eyt rum. Så handlar man ic:e, om man ir derouerad eller önskar forvilla och furleda folket. 5) Huruvida borhandlaren hr mag:r A. Bagge är derouerud, kanne vi ej: men att dokior C. A. Wetterbergh icke är det, derom bira nistan alla hans skrifter det mest ojäfaktitva vittnesbörd. Väl gaf han Genom ett par i Dayl. Allen anda för en Vingre tid sedan inforda förklarin ar. rörande Norrköpingsfesten och tendensromanen Ett namn någon anledning till en misstanha. sådan som den af korrespondenter nu framkastade; men icke desto mindre äro vi fullt förcissade om att han är lika sjelfständig som vår korrespondent, hvilken vi alltid, äfven då vi ej i allo kunnat dela fanc A... or 33e. 18 2 1AA4 1 framtiden kommer att en gång resonnera på samma sätt: Ilögst sannolikt har ingen af de uppgifna varit ensam vallande till oredan. Den allmänna exaltationen i sinnena, föranledd af de stora verldshändelserna, hade slagit åt hufvudet på mängden äfven hos oss, och från hufvudet till fingrarna. Hade vederbörande icke burit sig dumt åt, så hade ruset om några dagar af sig sjelst gatt öfver och med det singerklådan. Men se! Man kunde ej låta bli att bära sig dumt åt, ty då skulle man ha bytt natur, och det var ej möjligt. Dersöre när nagra okynniga eller gyckelmakare roat sig med att slå upp på knutarna dumma proklamationer. greps man af en panisk förskräckelse. och skickade om lördagsmiddagen ut påtruller af lifgardet till häst, samt straxt derefter första gardet i flockar af 8 a 16 man, försedda med svarta knallhatts-kartuscher på de hvita bandolersremmarna. för att visa, det man ärnade skjuta. Detta verkade. Folket, som man sålunda ordentligt sammankallat, måste ut att se hvad som var å färde. När man märkte att trupperna Samla des ä yttre borggården och på gården till Prins Gustass palats. begrep man, att det var en demonstration för aftonen. Man gick då hem till dess. Med undantag af några få personer, fanns ingen solksamling hvarken på Brunkebergstorget eller Nya bron förr, än mot skymningen. Då kom hopen tillsammans, och om man anlager, att bland denna hög 100:de!ar förhöllo sig alldeles passira, endast nysiket gapande, torde man träffa det rätta. Men bland denna hop funnos naturligtvis åtskilliga bekajade med den ofvannämnda fingerklådan. och dessa tyckte. att man icke borde siå fåfäng på torget: De letade då fråm de gamla föremålen för ovilja, som dels på ett. dels på ett annat sätt blifvit utpekade: Hartmansdorit. Erkebiskopen, grefve Horn, Lorichs, som nekat musiken att gå på reformbanketten, Hjerta, polismästaren, Jäderin samt, i släptåg med dem. Leja. Man tog till det vanliga argumentet att slå in deras fönster. Della läto unktoriteterna ske i ull maktighet. Ilartmansdorsk skall ha setat med klockan i handen och räknat. och deraf sunnit. att tre qvart förflöto mellan första stenkastningenoch militärens ankomst. ehuru den stod blott 100 alnar från huset och kunnat hindra alltsammans. Nu skickade man ut hätstgardet. hvars närvaro alltid har till följd att reta sinnena. och skickade det ej att förståndigt Skingra folket. utan att hugga omkring sig, hvarvid bland andra stentryckaren Holm, som stod bredvid polismästaren Bergman och ville säga några lugnande ord till folket, sick ett sabelhugg i hufvudet. och några andra personer sårades. Sedan choquen var förbi, hvilken haft den åsyftade verkan alt förbittra, aterkom hopen ännu mera retad, och da den en gång kommit i farten att kasla sten, fortsatte den öfningen, hvarvid det väl kan hända, att de första stenarna träffade soldaterne, emedan de stodo der. IIrurföre de just stodo till hands i Kyrkbrinken, vet den bäst, som ditställt dem. Ve skjöto. och någMER UR ra menniskor sårades, dock, som man tror, ingen dödligt. Konungen kom ut till folket och frågade det hvad det ville, då några gesäller, oberedde på frågan, grepo till det första de hade till hands, och begärde den nya nämNVA upphäfvande. betta var en välkommen änledning att skjuta skulden på skråoch prohibilir-intresset. Följande dagen var en Söndag, då alla arbetare sluppo lösa. Man skulle ut att se och höra, och då lära fönstren hos Jäderin åter blifvit utslagna. Man kom till Kyrkbrinken och fann trupper stående der Hanen MM UAm våorl. OS åll SLLLC(l, nÅIIKet Nera gånger förnhyades, älven vid Brunkebergstorget, der ingen sientlighet mot militären föröfvades. Resultaterna häraf äro nu följande: Högst sannolikt kunna alla de handlande personerna bland folket ej beräknes till mer än 2 a 300 personer, till en stor del pojkar, och hvilka voro utan andra vapen, än några stenar, ty historien om skott, lossade af solkol. är ännu obertst och torde allld bli det, Trupperna voro mellan 2 a 3,000 man försedde med eldgevär. De hafva, som män redan känner, ihjälskjutit 16 personer oeh 13 liaga illa sårade på lazarettet. utom dem, som lizga hemma hos sig och hvilkas antal är 0bekant. I Ilerrberts rakstuga i Grämunke2:änden skjöts en kula genom två tjocka dörrar och träffade en redan sårad i det nyss förbundna benet. Ett par portar genomskjötos. Radman lörnsteim från Orebro, som bor i Salviigränd. fick en kula in genom sitt fönster, hvarvid han satt och läste. En piga sårades, en bokbindargosse träffades af en kula i foten utanför polishuset, dit han burit en klisterburk. Friherrinnan Stael von Holstein fick en kula in genom sitt fönster i hötellet vid Brunkeberg, hvilken snuddade tätt förbi hennes andigte. En ung Tersmeden, boende i ett hus på Regeringsgatan, nedanför Herkules backe, sårades i ansigtet af glässkärfvorna, hvilka en dit inskjuten kula krossat. Mycket annat af samma slag har troligen passerat, som man ej ännu känner. Hvad ondt har deremot folket tillfogat mililären? Ingen af denna är dödad. Örfverste Dåttel har blifvit något skadad. men var ute igen efter 3 eller 4 dagars förlopp. Nära 20 soldater äro lindrigt sårade, de fleste troligen redan återställde. Den värst sårade är en, som fått en kula i foten, sannolikt då soldalerne utan ordning skjöto härs och tvärs. Hvartill vill man värdera de 16 eller 20 menniskolissen? Männe ej ett enda af dem är mera värdt än de inslagna fönstren? — Till de mångsaldiga osanningarna hör historien om alt kapten Lerin skulle gått i spetsen för de upproriske och att löjtnant henselsljorna stupat. Den sednare befann sig d. 19:de Mars i Carlskrona, och kunde följaktligen icke på samma gang vara i Stockholm. Kapten Lerin, en viterst stilla och soglig man, träffades i magen af en kula, som fällde honom. När salfvan gått, skyndade underståthållaren Ungberg ned att se efter effekten och träffade då den döende E., som han frågade om anledningen till tumultet. L. försäkrade då videsin heder och salighet, att han vetat om ingenting och endast gatt ut i ett enskildt ärende. Så mycket får man tro på tidningarnas uppgifter i närvarande stund. Dit hörer också den snygga berättelsen om Benzelstjernas dåliga affirer. Och för det han måhända har sådana, skall han, efter Aftonbladets logik, nödvändigt vara brottslig! Resultatet af alltsammans är, att om man lördags middagen icke utskickat regementerna, hade sannolikt folksamlingen icke blifvil tiondedelen så talrik, och ingenting händt mer, än attnågra rutor blifvit inslagna, hvilka trupperna, som man sett, ändå icke skyddade. Det gjutna blodet får helt och hållet lillskrifnas de osörsländligu anstalterna, som samlade och retade folket. Hade man i stället skickat bud till husbönder och mästare och bedt dem antingen hålla sitt folk hemma, eller, om de det ej kunde, sjelfva gå ut med dem, så hade förmodligen icke ens någon försterinslagning ågt rum. Nu fick man deremot ett 67skadt tillfälle att inkalla trupper: Lifregt:s dragoner, en liten del af grenadiererna, Westmanlänningar. UIpplänningar och Södermanlän; A ? 2 A oc AN D 2 sva re 720