Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 mars 1848, sida 1

ndra åter påstå, att en mängd hafva varit e, som blott velat plundra; de hade ock atckerat ensamt gående personer (af folket); ndra påstå, att de vilda hoparne blott attacerat sådane personer, som icke velat gifva tt medborgerligt svar på tillropet: God afön. medborgare! Utom en plundringsdemontration mot Davidsons konditori lärer äfven örtäring utan betalning hafva blifvit reqviread på sämre näringsställen. På ett sådant tälle hade 17 personer intagit både mat och ryck, och då krögerskan begärde betalning, slägsnat sig med dessa ord: Skäms ni inenting? Är detta tacken för hvad vi göra för et allmänna och för eder? Mat är det minsta i kan gifva oss: är ni ej nöjd med det viloret, så ska vi piska eder både gul och zrön! Vederbörande lära mest hafva fruktat ett nyteri bland korrektionisterna på Långholmen,. fvensom att gevärsförrådet vid Marieberg kulle plundras af pöbeln: isynnerhet det förra cke utan skäl, ty korrektionisterne sökte verkigen att befria sig, hvarvid det gick så allArsamt tillväga, att (så vidt jag är rigtigt mderrättad) 11 a 12 ihjälskötos och flera sårades. På Marieberg synes deremot ingen af orostiftarne hafva tänkt. i Tidningarne härstädes berätta, att konungen och kronprinsen emottogos med hurra och lefverop; det är ock sannt, ropen lära dock hafva varit blandade med hvisslingar. Till Kronprinsens ord lärer någon hafva svarat: Tig du! Du har fått dina 130,000 rdr b:ko! I ett från en misstänkt person tagit anonymt bref, lärer man funnit en uppmaning, som vi här icke vilja återgifva, men som liknar det bekanta anslaget å Carl XI:s byst. i Ett dunkelt rykte vill veta, att en uns löjtnant Vegesack befunnit sig (såsom ledare?) bland en orolig hop på Brunkeberg. Detta päåminner om Dubens och legesacks äfventyr under Carl Johan. Vegesack lärer vara komrometterad genom en uppgift af den (inospeius, om hvars arrestering tidningarne berättat. Nu lära dock både Gnospelius och Vegesack vara utan misstanke. Gnospelius lär ock snart nog hafva blifvit ställd på fri fot. Han hade, enligt hvad man berättat, gjort sig misstänkt derigenom, att han, i kraft af ett s. k. säkerhetskort, som han förskalfat sig, nägot for enträget pockade att komma igenom en vakt, som höll den plats besatt, hvarigenom han ville passera. Då han derefter arresterad fördes i kurran, erhöll han genast uppmaningar att göra angifvelser, hvarigenom han skulle stiga i Hans Maj:ts gunst.) Han uppsatte då skriftligen ungefär hvad han tyckte sig hafva sett. lläras uppkom ett rykte, att vederbörande af honom skulle hafva erhallit högst vigtiga upplysningar, hvilka dock i verkligheten lära ha reducerat sig till ganska ringa. Med alla dessa sägner och rykten må nu förhålla sig huru som helst; men säkert är, att den redan betydligt förminskade populariteten tagit en svår stöt genom de vidtagna åtgärderna, som åtminstone varit af beskaffenhet att lemna lastarenom rum, de må nu i och för sig sjelfva hafva varit öfverdrifna och förvända eller tvärtom. En stor del utaf borgerskapet är mycket förbittrad. Inkallandet af trenne landtregementer har ej synnerligen behagat, helst som det rykte spridt sig bland det lägre folket, att de skola qvarstanna, till dess upprorsmännen blifvit efter strängaste lag bestraffade, d. v. 5. upphofsmännen jemte hvar tionde man af de öfrige halshuggne, samt resten spöade. I fall så sker, lärer deras tal vara, skall då först den rätta stormen utbryta. — De stackars landttrupperne äro a propos verkligen att beklaga. I största hast måste de plötsligen bryta upp från sina lugna hem för att under mörker, regn och oväder ocenom ilmarcher tåga till hufvudstaden — — — .06 vl —